Det är
ett bra ämne Lisbeth Larsson har valt till sin bok, Promenader i
Virginia Woolfs London (Atlantis). Staden London är
betydelsefull i de flesta av hennes tio romaner, som betas av var och
en, samt essän Ett eget rum. Omslaget är vackert, med ett
sepitatonat fotografi från 1917, där Woolf som vanligt avstår från
att möta kameran med sin blick (jag hade som förstaval till min bok
ett foto från samma session). Texten i boken är också sepiafärgad.
Ofta
sägs det att Woolf har blivit en ännu mer angelägen författare på
2000-talet: sådant är svårt att mäta, men genom översättningarna
av hennes två första romaner finns nu alla tillgängliga på
svenska, liksom att ellerströms har inlett en fin svit med hennes
essäer, samt att det inom kort kommer en nyöversättning av Åren
– en rätt välbehövlig sådan, då den gamla har fyllt 73 år.
I
vilket fall är Larsson en bra vägvisare in i den skönlitterära
värld som tillhör Woolf. Behövs en sådan? Både ja och nej,
skulle jag vilja svara. Givetvis ska du läsa utifrån ditt eget
intresse, men det vore ohederligt att undvika de svårigheter du
möter när du läser Woolf. Svårigheter som inte ska överdrivas
heller, men det behöver nog sägas att du tjänar på att känna
till romanerna innan du tar dig an Larssons bok.
Den
ägnar sig åt att kartlägga i första hand de promenader som tas av
de fiktiva karaktärerna i Woolfs böcker. Boken innehåller också
21 stycken kartor, som tar sin fortsättning på förlagets hemsida,
där du om du är på lite nördigt humör kan följa med ned på googlemaps gatunivå. Ned från ditt elfenbenstorn till de avgörande
promenader som frigör tänkandet hos denna författare. Bilden av
Woolf som världsfrånvänd har reviderats starkt på senare år, där
man betonat hennes politiska engagemang.
Larsson
är en skicklig läsare av romanerna, och redovisar många belysande
iakttagelser. Hon skriver också lättillgängligt, och har mycket
att säga om karaktärernas promenader. Att resonemanget rör sig
vidare mot en mer allmän litterär analys behöver inte vara en
brist; i synnerhet när intrigen lämnar staden. Det gör Woolf redan
i sin första roman Resan ut, på färden mot Sydamerika. Men
den romanen inleds med en promenad, från The Strand till The
Embankment, och det är förstås en symtomatisk och symbolisk
inledning på ett författarskap.
Artonhundratals-romanen
beskriver staden, medan modernismen nöjer sig med ett namngivande.
Woolf befinner sig i skärningspunkten mellan båda, även om Larsson
betonar hennes pionjärinsatser inom modernismens område. Bland
annat gör hon en suverän läsning av könsbytets konsekvenser i
Orlando. Kring sekelskiftet försvann Dickens gamla London,
när staden moderniserades, medan Woolfs London i stort sett finns
kvar, åtminstone dess områden: därför blir det mer givande att
tala om henne som en aktuell London-skildrare.
Larsson
citerar friskt ur Woolfs böcker, och det blir goda påminnelser om
hur starkt detta författarskap är. Hur starkt? Ja, Larsson själv
vill att vi ska uppskatta även hennes numera mindre uppskattade
romaner, som de två första, som jag tycker är långa men känns
ännu längre, och så den problematiska granit-romanen Åren,
som utkom 1937 och snabbt blev hennes största framgång bland
läsarna, medan den efter hennes död räknas till hennes svagaste.
Att utsätta den för en ny omvärdering skulle då delvis ske på
bekostnad av de fem romaner som brukar räknas som hennes mästerverk
– Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren,
Orlando, Vågorna. Jag tror inte jag är beredd att
byta ut någon av dem. Fem mästerverk – inte många av hennes
kolleger kan stoltsera med liknande prestationer. Joyce klarade av
att skriva en fenomenal novellsamling, en hygglig roman (Porträtt
av konstnären som ung) samt två intressanta och ambitiöst
överladdade fiaskon.
Förvisso
kan jag ändå tycka att det är bra att de klart längsta kapitlen
här handlar om två av de förbisedda verken, Natt och dag
och Åren, och att Larsson har så mycket (gott) att säga om
dem. I kapitlet om Åren finns ett gediget resonemang kring
hur den ursprungliga planen att sammansmälta fiktionen med en
politisk analys övergavs (essän Tre guineas blev en egen
bok), men att den politiska analysen gestaltas i romanen är något
som forskningen har förbisett, kanske på grund av att den tar sig
uttryck i det vardagliga livet hos karaktärerna.
Där
jag inte håller med Larsson handlar det om rätt perifera saker, som
att inte alls en övervägande majoritet ser slutet i Natt och dag
som lyckligt, eller att det inte var Woolf som kom på begreppet
”husets ängel” (det är från en 1800-talsdikt av Coventry
Patmore), eller att Antigone i Sofokles pjäs ”begravs levande”,
då hon ju förekommer Kreons dödsdom med ett självmord. Det sista
är en petitess, kanske, men delvis brister då paralleller till
Woolfs karaktärer som bildligt blir levande begravda i äktenskapet.
(En bok om hur äktenskap skildras i Woolfs romaner får gärna bli
ämnet för en annan bok om henne.)
Tänkandet
sätts igång av gåendet, hävdar Larsson, och det är nog inte
unikt för Woolf. Tänk bara på Strindbergs berömda
Stockholmspromenader. Genom att röra sig rumsligt kan också
perspektiv skiftas, där tankar och känslor rör sig från en
ståndpunkt till en annan, i en konstruktiv rörelse. Larsson går så
långt som till att hävda att Woolfs promenader är performativa.
Hon
vill dock inte gå så långt som att kalla Woolf eller hennes
protagonister för flanörer. I exemplet från essän ”Att strosa
omkring på gatorna” är ärendet införskaffandet av en penna. I
och för sig ett svepskäl, både för berättarjaget och
författaren, vill jag invända. I Randi Salomans bok Virginia Woolf's Essayism antyds en kvinnlig flanör som mer eller mindre
Woolfs uppfinning, även om hon i sina romaner har flera exempel på
kvinnliga karaktärer som far illa när de rör sig ensamma på
stadens gator. Kvinnors rörelsefrihet är starkt begränsad, i
relation till hur män tillåts röra sig hur de vill i staden.
Det var
viktigt för Woolf att transcendera vrede och hat när hon skapade
konst, för att inte bli en destruktiv bitterfitta. Hon genomskådar
i bok efter bok de patriarkala strukturerna, men gör det
förhållandevis ofta med lekfull blick, med en satirisk udd som är
så vass att offret inte märker när han blir skuren. Hennes män är
fyllda av den charm som då var mannens privilegium. Dessa män som
givetvis också fanns i hennes närhet.
Tydligen
existerade redan tidigare en utbredd kartografisk forskning kring
främst Mrs Dalloways promenader i romanen som bär hennes namn. En
av de saker Larsson påpekar är att många av de tidsbestämda
promenaderna är omöjliga att genomföra i verkligheten. Man varken
orkar eller hinna gå så långt under så kort tid. Hon vägrar
acceptera detta som slarv från författarens sida, utan söker efter
betydelsebärande symbolik (liksom i en del geografiska angivelser
som inte stämmer med verkligheten). Rör det sig om drömpromenader?
Ett önsketänkande? Promenader som bara sker i fantasin?
Är det
ens viktigt? Snarare ger Woolf efter för en konstnärlig frihet, ett
kaxigt trots mot sanningen. Hennes teori om vikten att kombinera
vetenskapens granit med konstens regnbåge, som Larsson refererar
till ett par gånger, är en nyckel till förståelsen av hennes
litterära verk. ”Han var en kvinna”, står det till exempel om
Orlando, och då kan man antingen harkla sig och påpeka att
grammatiken inte tillåter en sådan formulering, eller så kan man
ge efter för konstens frihetsanspråk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.