Majoriteten av nya romaner är av
traditionellt snitt, utskurna efter en mall som förfinades på 1800-talet. Inget
akut fel med det – mången god roman tillkom under denna ambitiösa epok. Men de
romaner från 1800-talet som vi i dag läser med störst behållning utsatte ändå
läsaren för något nytt, genom att introducera ett nytt förhållningssätt till
romanen som genre. Det var i första hand en fråga om berättarteknik, medan
språket skulle ta mer blygsamma steg (något som modernisterna kompenserade, som
bekant).
Jag hävdar att det är skitsnack när
deckarförfattare hävdar att moderna romaner sysslar med obegripliga
formexperiment – dessa utmanande verk är relativt få till antalet. Men nu har
jag läst en modern roman som är helt omtumlande – så svindlande bra att jag
knappt kan samla mig för ett omdöme, för jag vet inte ännu vad det är jag har
upplevt.
Det är franska författaren Marie
Ndiayes senaste roman på svenska, översatt av Ragna Essén: Ladivine
(Natur & Kultur). Det är en roman som uppfyller i stort sett alla
önskningar man vågar ha på genren, samtidigt som den överskrider dina
förväntningar och dessutom bryter mot konventionerna om hur en roman ska
berättas. Och det här gör Ndiaye inte språkligt alls, utan hon skriver på ett
förhållandevis klart och behärskat språk.
Clarisse heter egentligen Malinka, men
har utplånat alla spår av sin barndom, då hon föraktar sin mor Ladivine, som är
städerska. Och svart: Clarisses hat bottnar i klass och hudfärg, i otillåten
skam mot det obekväma, mot det som vanpryder. I Berlin bor Clarisses vuxna
dotter, som delar namn med sin mormor som hon aldrig tillåts träffa.
Låter det här som en lite knasig
premiss för en realistisk roman? Jo, men vänta bara - för det är bara inledningen. Sedan händer
något dramatiskt, och romanen växlar perspektiv till Ladivine den yngre, som
lever i äktenskap med den oberäknelige maken Marko och barnen Daniel och
Annika. Då blir det psykotisk thriller som kombinerar den intrikata tekniken
från Faulkners romaner med Hitchcocks sadistiska stämningar, med en stilistisk
trohet mot bådas vilseledande anspelningar. Den klaustrofobiska atmosfären från
inledningen behålls, men ökar graden av diger information.
Jag är full av beundran för Ndiayes
strama språk som klarar av intrigens känslostormar och bevarar kontakten med
det jordnära. Hon har också tålamod att inte söka efter enkla poänger för att
öka intensiteten, utan den smygs fram underifrån. Jag läser Ladivine som
en undertryckt opera, alternativt en lyckad Dosteojevskij-roman, där Ndiaye skruvar på mörkerreglaget så varsamt att du
inte märker förrän efteråt att nu har det blivit rejält otrevligt i den här
intrigen som du följer. Texten laddas med så mycket kompakt innehåll och dolda
hintar att du blir fysiskt utmattad vid varje uppslag.
Det är svårt att göra texten rättvisa
med ett enda citat, men jag försöker:
”Det var ju inte Clarisse Rivière som skrattade eller ropade i huset i
Langon medan han talade med deras kära dotter, huset där de skulle ha varit
lyckliga om han hade kunnat låta den rätta Clarisse Rivière komma fram, om han
kanske inte hade skrämt henne.
Det var bara Clarisse, denna på alla sätt älskvärda kvinna som inte på
minsta vis förtjänade att han kände en sådan besvikelse i hennes närhet.
Vem, vad var det som hade skrämt henne?
Inför vilken gåta hade han brustit i resning eller mod?”
Clarisse intar en roll när hon avlägger
sina regelbundna besök hos modern, omedveten om att även moderns beteende är på
låtsas. Det är en fråga om underskattning – förmodligen vår värsta åkomma.
Dotterns ilska är också en fråga om att ärva sitt utseende, hur hon hatar att
behöva bli påmind om varifrån hon stammar. I relationen mellan människor finns
också mönster att undvika eller bli inspirerad av. Det jag själv lärde mig när
jag i ungdomen städade på skolor och kontor var att läsa blickar – de blickar
av förakt som jag fick för att jag befann mig så långt ned i karriärshierarkin,
hur de framgångsrika mellancheferna och mobbande lärarna behandlade en som
luft, som ett ingenting, avbrutna av ett och annat sneglande präglat av
medlidande. Så ja, nog kan jag relatera till Clarisses hat mot ”städerskan”,
för så här ser det ut, klassföraktet nedåt.
En allegori? Hur idyllen har lagts över
ett gungfly av bedrägeri. Gör vi inte alla som stackars Clarisse – ljuger om
vårt förflutna, tar bort det som inte passar in? Ndiaye är helt klart något på
spåren med sin roman, något som säger något om människan här och nu. Vi skapar
vår identitet. Är Clarisse otacksam när hon vägrar ta emot moderns omsorg? Är
det bättre, inbillar hon sig, med en mor som inte bryr sig?
Vi kommer nära Clarisses skam, känner
hur hennes panik tar över när hon besöker hon som inte får heta ”mamman” utan
reduceras till ”städerskan”. Plågan som kämpar med ömheten hos tonårs-Clarisse,
i några korta tillbakablickar om ångestflickan. En av de mest oförglömliga
scenerna är när modern besöker det café Clarisse arbetar på, och blir serverad
artigt men återhållsamt. Sedan när modern gått önskar Clarisses chef – utan att
känna till vem det är – att hon inte ska återvända, då det inte är bra för
affärerna. Den skruvade kärleken i en familj, hur Ndiaye skruvar till sin
berättelse, låter det skruvade bli ett återkommande tema när hon släpper taget
om Clarisse och följer Ladivine den yngre.
Det kontrollerade och det frisläppta
rör sig i parallella spår, ungefär som tätheten och utspridningen får lika
mycket utrymme. Då är det oredan som härskar, och du kan bara bevaka och
avvakta händelseförloppets allt mer olycksbådande atmosfär. Ndiaye duperar mig
och låter min läsning gå in i ett skeende av ömsom frustration och ömsom ett
oändligt hopp.
Vad är värre: att ha en mörk själ eller
att sakna själ? Jag säger inte att Marie Ndiaye svarar på frågan, men hon
väcker den, och det är mer än man kan hitta i så många andra prisade romaner.
Vi blir varse att det finns värre hemligheter än de öppna hemligheterna som rör
vår handlingsfrihet, när allt fler nya saker introduceras som förvränger det vi
trott vara sanning. Samt erinrar oss romaren Plautus kusliga maxim: ”Människan
är människans varg”.
Så läser jag Ndiayes djupt imponerande
roman som en klinisk nästan parodiskt saklig roman om det som oroar och skaver
och gör tillvaron osäker. Hon vet precis hur känslor rör sig inom oss, hur
snabbt det går när lycka och förtvivlan byter plats och vilka ohyggliga
konsekvenser det får. Det är banbrytande och kufiskt, men som sagt inte
språkligt utan endast i hur märkvärdigt intelligent det är framlagt. Utfallet
är en sorgesam roman med ett allmängiltigt budskap, samtidigt som dess
berättarteknik är så unikt utförd att jag bara tappar hakan och försätts i ett
tillstånd som är så chockartat att jag nästan är beredd att ringa 112.
Därför, på tal om 1800-talets
realistiska romaner, kan sägas att Ladivine är ute i liknande ärende,
det vill säga infiltrera genren utifrån dess begränsningar men flytta fram
positionerna. Jag har nog inte upplevt något som varit lika obskyrt underbart
sedan jag läste Emily Brontës Svindlande höjder; den här romanen överger
mig med samma vidunderliga känsla av att ha underkastats något som tar sig in i
alla ens medvetanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.