Promenader i Virginia Woolfs London, Lisbeth Larsson

Det är ett bra ämne Lisbeth Larsson har valt till sin bok, Promenader i Virginia Woolfs London (Atlantis). Staden London är betydelsefull i de flesta av hennes tio romaner, som betas av var och en, samt essän Ett eget rum. Omslaget är vackert, med ett sepitatonat fotografi från 1917, där Woolf som vanligt avstår från att möta kameran med sin blick (jag hade som förstaval till min bok ett foto från samma session). Texten i boken är också sepiafärgad.

Ofta sägs det att Woolf har blivit en ännu mer angelägen författare på 2000-talet: sådant är svårt att mäta, men genom översättningarna av hennes två första romaner finns nu alla tillgängliga på svenska, liksom att ellerströms har inlett en fin svit med hennes essäer, samt att det inom kort kommer en nyöversättning av Åren – en rätt välbehövlig sådan, då den gamla har fyllt 73 år.

I vilket fall är Larsson en bra vägvisare in i den skönlitterära värld som tillhör Woolf. Behövs en sådan? Både ja och nej, skulle jag vilja svara. Givetvis ska du läsa utifrån ditt eget intresse, men det vore ohederligt att undvika de svårigheter du möter när du läser Woolf. Svårigheter som inte ska överdrivas heller, men det behöver nog sägas att du tjänar på att känna till romanerna innan du tar dig an Larssons bok.

Den ägnar sig åt att kartlägga i första hand de promenader som tas av de fiktiva karaktärerna i Woolfs böcker. Boken innehåller också 21 stycken kartor, som tar sin fortsättning på förlagets hemsida, där du om du är på lite nördigt humör kan följa med ned på googlemaps gatunivå. Ned från ditt elfenbenstorn till de avgörande promenader som frigör tänkandet hos denna författare. Bilden av Woolf som världsfrånvänd har reviderats starkt på senare år, där man betonat hennes politiska engagemang.

Larsson är en skicklig läsare av romanerna, och redovisar många belysande iakttagelser. Hon skriver också lättillgängligt, och har mycket att säga om karaktärernas promenader. Att resonemanget rör sig vidare mot en mer allmän litterär analys behöver inte vara en brist; i synnerhet när intrigen lämnar staden. Det gör Woolf redan i sin första roman Resan ut, på färden mot Sydamerika. Men den romanen inleds med en promenad, från The Strand till The Embankment, och det är förstås en symtomatisk och symbolisk inledning på ett författarskap.

Artonhundratals-romanen beskriver staden, medan modernismen nöjer sig med ett namngivande. Woolf befinner sig i skärningspunkten mellan båda, även om Larsson betonar hennes pionjärinsatser inom modernismens område. Bland annat gör hon en suverän läsning av könsbytets konsekvenser i Orlando. Kring sekelskiftet försvann Dickens gamla London, när staden moderniserades, medan Woolfs London i stort sett finns kvar, åtminstone dess områden: därför blir det mer givande att tala om henne som en aktuell London-skildrare.

Larsson citerar friskt ur Woolfs böcker, och det blir goda påminnelser om hur starkt detta författarskap är. Hur starkt? Ja, Larsson själv vill att vi ska uppskatta även hennes numera mindre uppskattade romaner, som de två första, som jag tycker är långa men känns ännu längre, och så den problematiska granit-romanen Åren, som utkom 1937 och snabbt blev hennes största framgång bland läsarna, medan den efter hennes död räknas till hennes svagaste. Att utsätta den för en ny omvärdering skulle då delvis ske på bekostnad av de fem romaner som brukar räknas som hennes mästerverk – Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando, Vågorna. Jag tror inte jag är beredd att byta ut någon av dem. Fem mästerverk – inte många av hennes kolleger kan stoltsera med liknande prestationer. Joyce klarade av att skriva en fenomenal novellsamling, en hygglig roman (Porträtt av konstnären som ung) samt två intressanta och ambitiöst överladdade fiaskon.

Förvisso kan jag ändå tycka att det är bra att de klart längsta kapitlen här handlar om två av de förbisedda verken, Natt och dag och Åren, och att Larsson har så mycket (gott) att säga om dem. I kapitlet om Åren finns ett gediget resonemang kring hur den ursprungliga planen att sammansmälta fiktionen med en politisk analys övergavs (essän Tre guineas blev en egen bok), men att den politiska analysen gestaltas i romanen är något som forskningen har förbisett, kanske på grund av att den tar sig uttryck i det vardagliga livet hos karaktärerna.

Där jag inte håller med Larsson handlar det om rätt perifera saker, som att inte alls en övervägande majoritet ser slutet i Natt och dag som lyckligt, eller att det inte var Woolf som kom på begreppet ”husets ängel” (det är från en 1800-talsdikt av Coventry Patmore), eller att Antigone i Sofokles pjäs ”begravs levande”, då hon ju förekommer Kreons dödsdom med ett självmord. Det sista är en petitess, kanske, men delvis brister då paralleller till Woolfs karaktärer som bildligt blir levande begravda i äktenskapet. (En bok om hur äktenskap skildras i Woolfs romaner får gärna bli ämnet för en annan bok om henne.)

Tänkandet sätts igång av gåendet, hävdar Larsson, och det är nog inte unikt för Woolf. Tänk bara på Strindbergs berömda Stockholmspromenader. Genom att röra sig rumsligt kan också perspektiv skiftas, där tankar och känslor rör sig från en ståndpunkt till en annan, i en konstruktiv rörelse. Larsson går så långt som till att hävda att Woolfs promenader är performativa.

Hon vill dock inte gå så långt som att kalla Woolf eller hennes protagonister för flanörer. I exemplet från essän ”Att strosa omkring på gatorna” är ärendet införskaffandet av en penna. I och för sig ett svepskäl, både för berättarjaget och författaren, vill jag invända. I Randi Salomans bok Virginia Woolf's Essayism antyds en kvinnlig flanör som mer eller mindre Woolfs uppfinning, även om hon i sina romaner har flera exempel på kvinnliga karaktärer som far illa när de rör sig ensamma på stadens gator. Kvinnors rörelsefrihet är starkt begränsad, i relation till hur män tillåts röra sig hur de vill i staden.

Det var viktigt för Woolf att transcendera vrede och hat när hon skapade konst, för att inte bli en destruktiv bitterfitta. Hon genomskådar i bok efter bok de patriarkala strukturerna, men gör det förhållandevis ofta med lekfull blick, med en satirisk udd som är så vass att offret inte märker när han blir skuren. Hennes män är fyllda av den charm som då var mannens privilegium. Dessa män som givetvis också fanns i hennes närhet.

Tydligen existerade redan tidigare en utbredd kartografisk forskning kring främst Mrs Dalloways promenader i romanen som bär hennes namn. En av de saker Larsson påpekar är att många av de tidsbestämda promenaderna är omöjliga att genomföra i verkligheten. Man varken orkar eller hinna gå så långt under så kort tid. Hon vägrar acceptera detta som slarv från författarens sida, utan söker efter betydelsebärande symbolik (liksom i en del geografiska angivelser som inte stämmer med verkligheten). Rör det sig om drömpromenader? Ett önsketänkande? Promenader som bara sker i fantasin?

Är det ens viktigt? Snarare ger Woolf efter för en konstnärlig frihet, ett kaxigt trots mot sanningen. Hennes teori om vikten att kombinera vetenskapens granit med konstens regnbåge, som Larsson refererar till ett par gånger, är en nyckel till förståelsen av hennes litterära verk. ”Han var en kvinna”, står det till exempel om Orlando, och då kan man antingen harkla sig och påpeka att grammatiken inte tillåter en sådan formulering, eller så kan man ge efter för konstens frihetsanspråk.