Ladivine, Marie Ndiaye

Majoriteten av nya romaner är av traditionellt snitt, utskurna efter en mall som förfinades på 1800-talet. Inget akut fel med det – mången god roman tillkom under denna ambitiösa epok. Men de romaner från 1800-talet som vi i dag läser med störst behållning utsatte ändå läsaren för något nytt, genom att introducera ett nytt förhållningssätt till romanen som genre. Det var i första hand en fråga om berättarteknik, medan språket skulle ta mer blygsamma steg (något som modernisterna kompenserade, som bekant).

Jag hävdar att det är skitsnack när deckarförfattare hävdar att moderna romaner sysslar med obegripliga formexperiment – dessa utmanande verk är relativt få till antalet. Men nu har jag läst en modern roman som är helt omtumlande – så svindlande bra att jag knappt kan samla mig för ett omdöme, för jag vet inte ännu vad det är jag har upplevt.

Det är franska författaren Marie Ndiayes senaste roman på svenska, översatt av Ragna Essén: Ladivine (Natur & Kultur). Det är en roman som uppfyller i stort sett alla önskningar man vågar ha på genren, samtidigt som den överskrider dina förväntningar och dessutom bryter mot konventionerna om hur en roman ska berättas. Och det här gör Ndiaye inte språkligt alls, utan hon skriver på ett förhållandevis klart och behärskat språk.

Clarisse heter egentligen Malinka, men har utplånat alla spår av sin barndom, då hon föraktar sin mor Ladivine, som är städerska. Och svart: Clarisses hat bottnar i klass och hudfärg, i otillåten skam mot det obekväma, mot det som vanpryder. I Berlin bor Clarisses vuxna dotter, som delar namn med sin mormor som hon aldrig tillåts träffa.

Låter det här som en lite knasig premiss för en realistisk roman? Jo, men vänta bara   - för det är bara inledningen. Sedan händer något dramatiskt, och romanen växlar perspektiv till Ladivine den yngre, som lever i äktenskap med den oberäknelige maken Marko och barnen Daniel och Annika. Då blir det psykotisk thriller som kombinerar den intrikata tekniken från Faulkners romaner med Hitchcocks sadistiska stämningar, med en stilistisk trohet mot bådas vilseledande anspelningar. Den klaustrofobiska atmosfären från inledningen behålls, men ökar graden av diger information.

Jag är full av beundran för Ndiayes strama språk som klarar av intrigens känslostormar och bevarar kontakten med det jordnära. Hon har också tålamod att inte söka efter enkla poänger för att öka intensiteten, utan den smygs fram underifrån. Jag läser Ladivine som en undertryckt opera, alternativt en lyckad Dosteojevskij-roman, där Ndiaye skruvar på mörkerreglaget så varsamt att du inte märker förrän efteråt att nu har det blivit rejält otrevligt i den här intrigen som du följer. Texten laddas med så mycket kompakt innehåll och dolda hintar att du blir fysiskt utmattad vid varje uppslag.

Det är svårt att göra texten rättvisa med ett enda citat, men jag försöker:

   ”Det var ju inte Clarisse Rivière som skrattade eller ropade i huset i Langon medan han talade med deras kära dotter, huset där de skulle ha varit lyckliga om han hade kunnat låta den rätta Clarisse Rivière komma fram, om han kanske inte hade skrämt henne.

   Det var bara Clarisse, denna på alla sätt älskvärda kvinna som inte på minsta vis förtjänade att han kände en sådan besvikelse i hennes närhet.

   Vem, vad var det som hade skrämt henne?

   Inför vilken gåta hade han brustit i resning eller mod?”

Clarisse intar en roll när hon avlägger sina regelbundna besök hos modern, omedveten om att även moderns beteende är på låtsas. Det är en fråga om underskattning – förmodligen vår värsta åkomma. Dotterns ilska är också en fråga om att ärva sitt utseende, hur hon hatar att behöva bli påmind om varifrån hon stammar. I relationen mellan människor finns också mönster att undvika eller bli inspirerad av. Det jag själv lärde mig när jag i ungdomen städade på skolor och kontor var att läsa blickar – de blickar av förakt som jag fick för att jag befann mig så långt ned i karriärshierarkin, hur de framgångsrika mellancheferna och mobbande lärarna behandlade en som luft, som ett ingenting, avbrutna av ett och annat sneglande präglat av medlidande. Så ja, nog kan jag relatera till Clarisses hat mot ”städerskan”, för så här ser det ut, klassföraktet nedåt.  

En allegori? Hur idyllen har lagts över ett gungfly av bedrägeri. Gör vi inte alla som stackars Clarisse – ljuger om vårt förflutna, tar bort det som inte passar in? Ndiaye är helt klart något på spåren med sin roman, något som säger något om människan här och nu. Vi skapar vår identitet. Är Clarisse otacksam när hon vägrar ta emot moderns omsorg? Är det bättre, inbillar hon sig, med en mor som inte bryr sig?

Vi kommer nära Clarisses skam, känner hur hennes panik tar över när hon besöker hon som inte får heta ”mamman” utan reduceras till ”städerskan”. Plågan som kämpar med ömheten hos tonårs-Clarisse, i några korta tillbakablickar om ångestflickan. En av de mest oförglömliga scenerna är när modern besöker det café Clarisse arbetar på, och blir serverad artigt men återhållsamt. Sedan när modern gått önskar Clarisses chef – utan att känna till vem det är – att hon inte ska återvända, då det inte är bra för affärerna. Den skruvade kärleken i en familj, hur Ndiaye skruvar till sin berättelse, låter det skruvade bli ett återkommande tema när hon släpper taget om Clarisse och följer Ladivine den yngre. 

Det kontrollerade och det frisläppta rör sig i parallella spår, ungefär som tätheten och utspridningen får lika mycket utrymme. Då är det oredan som härskar, och du kan bara bevaka och avvakta händelseförloppets allt mer olycksbådande atmosfär. Ndiaye duperar mig och låter min läsning gå in i ett skeende av ömsom frustration och ömsom ett oändligt hopp.  

Vad är värre: att ha en mörk själ eller att sakna själ? Jag säger inte att Marie Ndiaye svarar på frågan, men hon väcker den, och det är mer än man kan hitta i så många andra prisade romaner. Vi blir varse att det finns värre hemligheter än de öppna hemligheterna som rör vår handlingsfrihet, när allt fler nya saker introduceras som förvränger det vi trott vara sanning. Samt erinrar oss romaren Plautus kusliga maxim: ”Människan är människans varg”.

Så läser jag Ndiayes djupt imponerande roman som en klinisk nästan parodiskt saklig roman om det som oroar och skaver och gör tillvaron osäker. Hon vet precis hur känslor rör sig inom oss, hur snabbt det går när lycka och förtvivlan byter plats och vilka ohyggliga konsekvenser det får. Det är banbrytande och kufiskt, men som sagt inte språkligt utan endast i hur märkvärdigt intelligent det är framlagt. Utfallet är en sorgesam roman med ett allmängiltigt budskap, samtidigt som dess berättarteknik är så unikt utförd att jag bara tappar hakan och försätts i ett tillstånd som är så chockartat att jag nästan är beredd att ringa 112.   

Därför, på tal om 1800-talets realistiska romaner, kan sägas att Ladivine är ute i liknande ärende, det vill säga infiltrera genren utifrån dess begränsningar men flytta fram positionerna. Jag har nog inte upplevt något som varit lika obskyrt underbart sedan jag läste Emily Brontës Svindlande höjder; den här romanen överger mig med samma vidunderliga känsla av att ha underkastats något som tar sig in i alla ens medvetanden.