Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna, Gatuduvan

I pjäsen Lady Windemere's Fan ges Lord Darlington tillfälle att fälla en av Oscar Wildes mest pregnanta livsvisdomar: ”we are all in the gutter, but some of us are looking at the stars.” Det är mer än troligt att den anonyme poeten bakom pseudonymen tänker på Wilde när han ger sin bok titeln Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna (Fri press).

Att leva i källaren, i mörkret, är vad det handlar om. Att uthärda det jobbiga, att kompensera sitt usla liv med mindre usla drömmar om en fantasifullare tillvaro. Diktjaget blir en Robin Hood när han försöker utjämna de orättvisa strukturerna i samhället. Med makten som ett abstrakt monster, en ogripbar entitet.

Metoden liknar Öijers furiösa vemod, alltså en hopslagning av lika mycket ilska som sorg, vars yttersta konsekvens är att du hamnar på kant med samtiden, blir otidsenlig, någon som äcklas av allt man ser. Världen är falsk och rutten, konstaterar Gatuduvan. I synnerhet Stockholm, som hatas extra friskt, och reduceras till sina fula konsonanter i ett kodat ”sthlm”. Stadskänslan är utpräglad här, med sina pissoarer och sin smuts och sitt hårda tilltal.

Att läsa Gatuduvans korta diktsamling är att bevittna hur något går sönder inför ögonen på en. Förfallet riktar sig lika mycket inåt som utåt, i en riktning mot den omgivande allt fulare omvärlden, men också inåt mot det egna ansvaret och hur det ser ut inom den som hatar för mycket. Kvinnor som älskar för mycket, hette en populär bok som kom för några år sedan, men här är det mer frågan om en man som hatar för mycket.

Det är också ett privilegium att få vara utanför, att få vara den som klagar: det ger ett försprång. Det känns också bra att vara där – till en början (nu talar jag helt hypotetiskt). Men det är outsiderns öde att upptäcka att plötsligt står alla dörrar öppna.

Att läsa Gatuduvan innebär då att påminnas om att politisk poesi fungerar bäst när den lämnar plats för det suggestiva – det behöver väl inte vara gåtfullt hela tiden, men när ilskan är för framträdande finns risken att lösningen kan upplevas som en förenkling. Det finns några mer försonande rader här, mer nedtonade uppgörelser med det förhatliga: ”med mitt ansiktes ärliga skepnad / lögner / långt borta nu / skapar sanningen / gror frodas äts / spyr upp den över riksdagens mordkalkyler / långt borta nu”. Här blir den implicita ”beväpna er”-uppmaningen mer lik ett ”bedöva er”, paradoxalt nog möjligen en mer hållbar inställning.

Jag är inte säker på att det är en bra idé att centrera texten, och låta raderna dessutom bli korta. Det ser konstigt ut på boksidan när orden kläms ihop. Det är ändå en bok om frihet, men det grafiska utseendet förstärker intrycket av kontroll och konformitet. Synd, för det finns helt klart en lovvärd strävan i anslaget, som är infångad också i några starka bilder där det ursinniga är tillräckligt dämpat för att slå sig förbi i stället för genom sina förebilder.