Vinterkriget
är förstås en kaxig och lysande titel på en roman om äktenskapet,
speciellt när författaren är finlandssvensk. Ännu roligare är
det att det är en satirisk roman som är snudd på lysande.
Philip Teir
debuterade med novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför
fort, som skickligt ringade in några aktuella samhällsfrågor.
Den visade att författaren har god blick för smått absurda
situationer.
Med sin första
roman Vinterkriget visar Teir att humorknappen är intryckt
nästan hela tiden. Det är en rolig äktenskapsroman, framförd med
det goda humöret som katalysator, men framför allt en intelligent
skriven berättelse om äktenskapet utifrån olika generationer.
Premissen är att
Max ska fylla sextio år. Han är en tidigare firad intellektuell
stjärna, sociologiprofessor lämpligt nog, vars mer än trettio år
långa äktenskap med Katriina är i en dålig period. Äldsta
dottern Helena är ordentligt gift medan den yngre dottern Eva är
bohemisk med en osäker tillvaro som konststudent i London.
Max uppvaktar
journalisten Laura, som gör ett porträtt av honom för Helsingin
Sanomat. Ska han förföra henne, och hur ska det gå till, när han
liknar sig själv vid en rostig bil från slutet av 1900-talet?
Det smarta med Teirs
roman är att han är tålmodig och ambitiös när han ger sina
karaktärer kontur, och låter dem turas om att vara huvudperson. Det
ökar också det satiriska värdet när vi följer skeendet ur olika
perspektiv. Alla har de sina egna problem av olikartad dignitet.
Max vill äta kakan
och ha den kvar. Katriina vill så gärna kombinera sina drömmar om
det perfekta hemmet med en perfekt make som lägger märke till
henne. Eva blir gravid med sin konstlärare, och Helena i sin tur
oroar sig för makens bromance med hennes lärarkollega. Här
planteras åtskilliga oroande förutsättningar, en känsla av
annalkande katastrof.
Humorn är oftast sardonisk och smått elak, och generös med ögonblick av igenkänning. Teir skriver belevat, men samtidigt med en lite busig attityd, som onekligen bidrar till dramatiken och spänningen. Hans roman är också full av berikande detaljer – som att professorn Max forskar om det nu bortglömda finska 1800-talssnillet Edvard Westermarck, en sociolog som bland annat grälade med Freud.
En sak som är
oåterkallelig är att dåliga romaner genererar ytterligare dåliga
romaner. Philip Teirs första roman är dock så bra och löftesrik
att den tänder ett hopp att den ska inspirera inte enbart honom
själv att fortsätta skriva romaner av det här slaget, utan att det
kan bli upptakten för aspirerande författare att vara just så här
ambitiösa och noggranna när de skriver sina blivande romaner.
Vinterkriget
är genuint förankrad i en anglosaxisk tradition, med namn som
Julian Barnes, Alan Hollinghurst och Jeffrey Eugenides. Hittills har
den saknat svenska referenspunkter. Det är inte helt lätt att
genrebestämma den här romanen, men den förhåller sig till den typ
av wit som knappt kan definieras, utöver att du känner igen
dess kvicktänkta humor när du stöter på den.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 17/8 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.