Vinterkriget, Philip Teir

Vinterkriget är förstås en kaxig och lysande titel på en roman om äktenskapet, speciellt när författaren är finlandssvensk. Ännu roligare är det att det är en satirisk roman som är snudd på lysande.

Philip Teir debuterade med novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort, som skickligt ringade in några aktuella samhällsfrågor. Den visade att författaren har god blick för smått absurda situationer.

Med sin första roman Vinterkriget visar Teir att humorknappen är intryckt nästan hela tiden. Det är en rolig äktenskapsroman, framförd med det goda humöret som katalysator, men framför allt en intelligent skriven berättelse om äktenskapet utifrån olika generationer.

Premissen är att Max ska fylla sextio år. Han är en tidigare firad intellektuell stjärna, sociologiprofessor lämpligt nog, vars mer än trettio år långa äktenskap med Katriina är i en dålig period. Äldsta dottern Helena är ordentligt gift medan den yngre dottern Eva är bohemisk med en osäker tillvaro som konststudent i London.

Max uppvaktar journalisten Laura, som gör ett porträtt av honom för Helsingin Sanomat. Ska han förföra henne, och hur ska det gå till, när han liknar sig själv vid en rostig bil från slutet av 1900-talet?

Det smarta med Teirs roman är att han är tålmodig och ambitiös när han ger sina karaktärer kontur, och låter dem turas om att vara huvudperson. Det ökar också det satiriska värdet när vi följer skeendet ur olika perspektiv. Alla har de sina egna problem av olikartad dignitet.

Max vill äta kakan och ha den kvar. Katriina vill så gärna kombinera sina drömmar om det perfekta hemmet med en perfekt make som lägger märke till henne. Eva blir gravid med sin konstlärare, och Helena i sin tur oroar sig för makens bromance med hennes lärarkollega. Här planteras åtskilliga oroande förutsättningar, en känsla av annalkande katastrof.

Humorn är oftast sardonisk och smått elak, och generös med ögonblick av igenkänning. Teir skriver belevat, men samtidigt med en lite busig attityd, som onekligen bidrar till dramatiken och spänningen. Hans roman är också full av berikande detaljer – som att professorn Max forskar om det nu bortglömda finska 1800-talssnillet Edvard Westermarck, en sociolog som bland annat grälade med Freud.

En sak som är oåterkallelig är att dåliga romaner genererar ytterligare dåliga romaner. Philip Teirs första roman är dock så bra och löftesrik att den tänder ett hopp att den ska inspirera inte enbart honom själv att fortsätta skriva romaner av det här slaget, utan att det kan bli upptakten för aspirerande författare att vara just så här ambitiösa och noggranna när de skriver sina blivande romaner.

Vinterkriget är genuint förankrad i en anglosaxisk tradition, med namn som Julian Barnes, Alan Hollinghurst och Jeffrey Eugenides. Hittills har den saknat svenska referenspunkter. Det är inte helt lätt att genrebestämma den här romanen, men den förhåller sig till den typ av wit som knappt kan definieras, utöver att du känner igen dess kvicktänkta humor när du stöter på den.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2013)