Lars Noréns nya
dagböcker är till det yttre en karbonkopia av den tjocka lunta som
briserade för fem år sedan. Men den som tillåter sig – eller
orkar – en noggrann läsning upptäcker en något mindre rabiat
häcklare, ett mildare temperament.
”Den här boken är
ett monster”. Så skriver Lars Norén 31 januari 2007 i sin nya bok
En dramatikers dagbok, som täcker åren 2005-2012.
Föregångaren var asfaltsvart, medan denna till sin färg liknar en
urtvättad svart t-shirt (kanske en kommentar till att han säger sig
äga 200 sådana).
Ett monster:
sannerligen. Det är inte helt lätt att återge hur det är att läsa
dessa anteckningar. Det är något bortom språkets räckvidd. En
upplevelse av vanmakt, förtvivlan. Det tunna pappret innebär också
att när du har sträckläst i flera timmar har du ändå bara rört
dig en halv centimeter genom pärmarna.
Och samtidigt är
det så fascinerande. De personangrepp som förra dagboken innehöll
har blivit mindre frekventa. Likaså klädinköpen. Här handlar det
mer om teaterarbetet i sin konkreta form, när han skriver sina
pjäser och arbetar som regissör och diskuterar med skådespelare.
Det handlar också
mer om familjelivet, det svåra äktenskapet med skådespelaren ”A.”
De får en dotter, separerar, återfinner varandra. Kanske har
raseriet och bitterheten blivit mer utspädd.
Det ska inte
förnekas att det är en tung bok. Påfallande är att Norén ger
intryck av stor ensamhet, även när han är omgiven av kolleger, där
ingen verkar vara lika betydelsefull för honom som Heidegger, som
han läser nästan hela tiden. Inte konstigt blir han mer deprimerad
ju mer han läser av den tråkige filosofen. Men han är rolig också,
som i ett oväntat utbrott 9 februari 2009: ”Jag undrar om Gud har
läst Bibeln. Det är ju hans bok.”
Han skriver också
underhållande om fotboll, så att man önskar att han skulle liva
upp de evinnerligt tråkiga fotbollsstudiorna under stora mästerskap.
Fast han tackar ju nej till det mesta, ointresserad av den sjuka som
på vårt nutida språk heter ”odla sitt varumärke”. En så pass
känd dramatiker kan kosta på sig den lyxen.
Till det märkliga
med boken hör hur både distansen och närheten tillhör bokens
egenskaper. Norén gör inte sig själv mer förträfflig än han är.
Han gläds inte åt framgångar, inte på djupet. Hela projektet är
ett försök att fånga nuet.
Allt är inte
lyckat. Ju längre tiden går tänker du: har han inte sagt det där
förut? Jo, bara några sidor tidigare. Det nyhetens behag som fanns
i första boken falnar när han här fortsätter älta sin omättliga
revanschlusta. Trots allt blir det en enahanda katalog över
orättvisor som riktats mot honom. Han faller på eget grepp när han
klagar på att fienden drar förhastade slutsatser om honom, bara för
att själv vara lika förhastad om dessa fiender.
Om än det är ett
äventyr att läsa även den här utgåvan av En dramatikers
dagbok kan jag inte undgå att efteråt se på världen med
yrvaken blick. Dels i en slags förvåning över att världen finns
kvar, och dels i besvikelse över att det inte delas ut ett
läsborgarmärke: jag har faktiskt simmat 1440 sidor prosa!
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 30/8 2013)
Imponerande att du tagit dig igenom detta oredigerade, självupptagna material. Du är i sanning värd ett läsborgarmärke!
SvaraRaderaJag visste det! Tack för omtanken.
SvaraRaderaPrecis vad jag också tänkte skriva, du är mer än väl värd ett läsborgarmärke! Makalöst att du har läst ut den redan. Jag hämtade mitt exemplar i går. Verkligen konstig nyans.. .
SvaraRadera