28 aug. 2013

Aldermanns arvinge, Gabriella Håkansson


Med Aldermanns arvinge har vi äntligen fått en utpräglat visionär roman, ambitiös och storslagen. Det är en stilfullt skriven historisk roman som flirtar med gotiken och säger några bitska saker om vår egen tid.

I övergången mellan 1700- och 1800-talet skapades den gotiska romanen, ibland missförstådd som renodlad skräckroman. Viktigare var den undergångssvärtade atmosfären, en estetisk och etisk anarki som utmanar god smak både på det konstnärliga och det mänskliga planet.

Gabriella Håkanssons nya roman Aldermanns arvinge är en gotisk roman som utspelar sig i den här skarven mellan upplysningens förnuftsideal och romantikens vurm för det otyglade. Men det är också en historisk roman, som använder dåtiden som en skräddarsydd täckmantel för att svepa in samtidssatiren. Samt att det är en infernaliskt spännande äventyrsroman.

Titelns arvinge är son till en Gideon Aldermann, en åldring som avancerat till ledarskap för den underjordiska rörelsen Dilettanti, som vårdar antikens ideal. Syftet är att frigöra människan från konventioner, göra henne mer ohämmad. Den unga hustrun dör strax efter förlossningen, och så följer vi sonen Williams uppväxt genom romanen.

Han undervisas i hemmet av en anställd undfallande privatlärare. Det hela övervakas av faderns kompanjon Richard Payne Knight, som slits mellan sina forna förehavanden – han har skrivit en ökänd bok om falloskulten – och en önskan att vara den nya tiden till lags. Richards ambivalens är träffsäkert infångad av Håkansson – en ambivalens som förstärks av hans lojalitet med gamle Aldermann.

Pengar finns i överflöd – fadern gjorde sig en rejäl hacka på sockeraktier i Jamaica, och sonen avancerar till en av de rikaste i hela England. Fiktiva och verkliga personer blandas friskt – däribland Knight, libertinen Pierre d'Hancarville, konstnären Henry Fuseli och inte minst Napoleon Bonaparte, som William dyrkar som fadersgestalt.

Det finns gott om anknytningar till nutiden, för den som vill leta. Den litteraturlista som sonen ärver av fadern i syfte att göra honom rustad för sitt nya liv påminner om borgerliga politikers ambitiösa kanon för skolan. Här finns också en kritik från de tjänstgörande mot överklassens egoistiska lyx och dekadens, och en förhoppning att de ska utplåna sig själva. Givetvis är den stackars läraren underbetald, som en ytterligare pik mot nutiden.

Utöver den för genren typiska undergångsstämningen har Håkansson lyckats förmedla miljöskildringarna av staden London så konturskarpt att det nu känns som att jag har bott i 1800-talets London i en vecka. Därför kan jag fördra en och annan anakronism och anglicism, men kan tycka att det är någon referens till Sverige för mycket i en roman om engelsmän.

Det är onödigt att anmärka på att Aldermanns arvinge är pompös och svulstig – det hör till den gotiska romanen, och allt är snillrikt inprickat av Håkansson, som också smeker fram hemliga dokument i de rätta stunderna och bibehåller den mystiska atmosfären. Samtidigt är det skrivet med ett gott humör som smittar av sig på läsaren, med suveränt hanterade cliffhangers genom de 60 kapitlen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2013)

8 kommentarer:

  1. Efter att ha läst ganska många recensioner om denna bok tänker jag:

    Gabriella Håkansson gjort precis det som AB och de andra större förlagen drömmer om att deras smala men litterärt begåvade författare ska göra, nämligen stanna upp och slå mynt av sitt hantverkskunnande.

    Även om det säkert finns många kvalitéer i hennes äventyrsroman så är detta ett steg som jag tror är mycket svårt för henne att göra ogjort; nu och framöver arbetar hon först och främst i bokfabriken.

    En del av mig tycker att det är synd, men en annan del förstår henne fullt ut. Så tro nu inte att jag dömer henne, eller antyder att romanen i och med detta skulle vara dålig! Det är den säkert inte, utifrån det perspektiv som den bör bedömas genom. Dessutom kan jag tänka mig att den gott och väl når sin egen ambitionsnivå. Men ambitionen verkar inte vara litterär, först och främst. Eller har jag fel?

    Nåja, hennes val är nästan det enda möjliga om man vill kunna leva (gott) på sitt skrivande i Sverige. Och all heder åt henne att hon inte föll ner i deckarträsket. (En mycket sliten men därmed inte osann metafor…)

    Dessutom hoppas jag att jag tar fel och att hon hittar tillbaka till det rent litterära då och då.

    Ni som inte tycker att man har rätt att kommentera en bok man inte läst får stå ut med att jag tog mig rätten ändå, och korrigera mig gärna!

    SvaraRadera
  2. Jo, nog kan det vara så, att det är en kommersiell tanke bakom, även om den i så fall borde ha genererat en regelrätt deckare ... För det är en ganska tung och krävande bok - också - och jag inser ju att den har mest att ge den som i likhet med mig är förtjust i gotiska romaner. Sen tycker jag det är trovärdigt genomfört, helt enkelt därför att Håkanssons två första böcker ändå flirtade med gotiken, lånade en del grepp därifrån. Så att det hela bygger på en kärlek till genren, till formen.

    Förlaget gillar nog mest att den är så ambitiös och genomarbetad - den är geidgen, kort sagt. Inget fuskverk. Så helt klart har hennes bok både litterära kvaliteter och rent hantverksmässiga, eller låt gå för spänningsmässiga.

    Alltid svårt att bedöma utifrån bevekelsegrunder, vari kalkylen ligger. Tror ändå att det här inte kan bli någon riktig bästsäljare, utan mer något liknande Murakami. Visst, ett stort namn, men inte som Dan Brown eller Baldacci. Man får vara rejält intresserad för att ta sig igenom de tusentals sidorna i 1Q84, och likaså de drygt 800 sidorna här, som får sin fortsättning nästa år (Det nya Londinum).

    SvaraRadera
  3. Det är märkligt att svenskar har så svårt för epik och raka berättelser. Smalt är fint och hedervärt - medan brett, i meningen många sidor, flera huvudpersoner, långt tidsspann - genast blir misstänkliggjort. Nu säljer man ut sig, blir en hjärndöd drönare i bokfabriken, kan inte längre skriva litterärt. Framför allt anklagas man för att kalkylera och skriva på spekulation.

    Låt mig klargöra! Aldermanns arvinge är en lång och bred historisk roman som handlar om besatthet, tro och längtan - en mörk fantasi om drömmen om en bättre och friare värld. Den har mer med Alan Moore, Neal Stephenson och Donna Tartt att göra än med Dan Brown och hans efterföljare. Den har tagit fem år att skriva och ett av syftena har varit att trollbinda läsaren, hur annars få någon att läsa 1600 sidor - dock ej med billiga spänningstricks, sex eller våld, utan genom att göra en värld med så fascinerande och karaktärer så intressanta att det blir spännande ändå.
    Bara så ingen behöver undra.

    Själv undrar jag dock om boken är gotisk, som Bernur säger? Min egen idé är att den vätter mer åt det mörkt romantiska - för den som vill diskutera saken så ligger tråden ute på min Facebooksida; Aldermanns arvinge.

    /Gabriella Håkansson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Undrar lite över de ganska frekventa anakronismerna - är de avsiktliga eller bara slarv? Läppstift 100 år innan sådan rödfärg fanns i stiftform, att en kusk som inte styr annat än hästar kallas chaufför (enl SAOB i svenskan ffg 1901, om någon som framför motorfordon) och att någon c:a 1810 skulle ha suckat över sådana moderniteter som ångkraft och elektricitet - näppeligen. Och så hopblandningen av byggherre och byggmästare, men det är en annan sak. Har ingen förlagsredaktör haft med boken att göra?

      Radera
  4. Hej Gabriella!

    Ja, vi svenskar är ett djävla otacksamt släkte eller hur ; )

    Vem har förresten sagt att smalt är fint är mer hedervärt? Inte jag, inte här, och inte någon annanstans så låt oss lägga undan just den diskussionen.

    Det jag finner trist – och här var jag orättvis som liksom lastade all synd på din rygg – är att det litterära i större och större utsträckning blir satt på undantag. Det svälts ut. Ni svälts ut. Vi svälter.

    (Första blottan: Nu kan min kritiker säga att det alltid varit såhär, och att hungriga vargar jagar bättre eller något annat dumt. Nej, det har inte alls alltid varit såhär. Litteraturen och bokbranschen följer, på gott och ont, tidens anda och tidens anda är mer kommersiell än förr, och den ekonomiska nyttan väger tyngre än den brukade.)

    Och det är inte så att jag kräver att just du, personligen, ska vara den som lider för litteraturen, offrar liv, lycka och mental hälsa på dess altare, men fan, ja, det är djävligt att se ännu en riktigt begåvad författare lämna det rent litterära anspråket för att medvetet syfta till att "trollbinda" läsaren och applicera tekniker för att hålla intresset uppe – som då annars skulle falna för vissa, eller? Jaha, vad spelar det för roll, varför är det ens viktigt att hålla kvar så många som möjligt med någon slags konstgjord andning? – det står jag fast vid, även om jag kan förstå och till och med sympatisera med vissa av dina bevekelsegrunder (som jag tagit del av i intervjuer med dig) gällande det dunkelt sagda osv.

    Förresten 1: vad tycker du själv? Hur ser du på dina litterära anspråk vad gäller AA? Tycker du att du lyckades uppfylla dem?

    Förresten 2: jag hoppas att du noterade att jag inte läst AA. Således, vill du inte diskutera detta med mig har du där ditt mer än giltiga skäl.

    Vänligen,

    Gunnar Strandberg

    SvaraRadera
  5. Hej Gunnar,
    det är ju klart lite svårt att diskutera sin bok med någon som inte läst den men ändå tycker sig ha rätt att döma den litterära kvalitén.

    Men uppenbart är att vi har rakt motsatt syn på vad litterär kvalitet är, ja, kanske rent av vad litteratur i grunden är. (Jag har väldigt högt ställda litterära anspråk på AA, och tycker själv jag har lyckats rätt väl med det jag föresatt mig att göra. Det blev till att skriva om några gånger för att få det så som jag ville, men nu sitter det mesta i boken som det ska.)

    Om du vill kalla berättarteknik, gestaltning, ton och stil för "konstgjord andning" så är det helt ok för mig. Det blir dock inte mycket litteratur kvar att läsa, tänker jag.

    Jag föreställer mig att du kanske gillar Rene Daumals drogskrivande, surrealisterna automatiska skrift och Strindbergs psykosinspirerade Blå böcker? Det gör jag med! Men det är inte det slags skrivande jag själv vill ägna mig åt - jag vill berätta en historia, skänka en smula magi till läsaren, skapa en helt ny och aldrig förr skådad värld och då krävs en hel arsenal av litterära redskap. Det är bara så det är.

    vänligen
    Gabriella

    SvaraRadera
  6. Ok, låt gå för att det är att överbetona gotiken, men jag syftade nog mer på själva undergångsstämningen, dekadensen. Att läsa Aldermanns arvinge kändes som att utsätta sig för nåt som var farligt på riktigt! Rejält omskakande.

    Tyvärr saknar jag det som heter Facebook ...

    SvaraRadera
  7. Hej Gabriella!

    Det här börjar likna en kultursidesdebatt. Jag drar igång genom att kommentera en bok jag inte läst och författaren själv går till svars och klistrar falska åsikter på den nedrige; åsikter han inte har, aldrig har haft och aldrig kommer att ha... Nåja, jag får skylla mig själv.

    Det enda jag dristade mig att kalla konstgjord andning var tekniker med det direkta syftet att få läsaren att fortsätta läsa. Sk. cliffhangers skulle kunna sägas vara ett sådant grepp. Du har ju själv sagt att du nyttjat det, för övrigt.

    Jag har inget emot vare sig intressanta kompositioner, välgjorda gestaltningar – ton (!) och stil (!!!) som du påstår falskeligen, allt bara för att jag råkar kritisera dig och din spänningsroman. Dessutom föreställer du mig helt fel – ja, du skulle bara veta.

    Personligen läser jag hellre en bok som har konstnärliga ambitioner i främsta rummet och inte underhållande som din verkar ha. (Jag får i alla fall det intrycket då jag läser dina intervjusvar.) Är det svårt för dig att förlikas med att du skrivit underhållning? (Säkert av god kvalité inom sina givna ramar.) Det är inte skamligt.

    Vänligen,

    Gunnar

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.