När du läser en
bok vet du nästan alltid vad du får, eller hur? Böcker följer ju
konventioner – en deckare ska innehålla brott som löses, en
thriller en intrig som ska nystas upp, en experimentell roman, ja då
får du ”gå boken till mötes”, som Jonas Thente uttryckt det.
Eller poesi: det kan
bli vad fan som helst, även för dig som lärt dig skillnaden på
vad du får om du läser en ny diktsamling av Göran Greider eller
Ann Jäderlund. Nu har jag läst en diktsamling av danske debutanten
Simon Tolsgaard, Det er hyklerisk att sige fra (Gyldendal),
utan att veta vad jag ska förvänta mig, och försöker att läsa
utan förväntningar, eftersom dessa ända bara kommer på skam (en
viskning från min erfarenhet).
Till sin yttre form:
fem avsnitt, avskilda av en symbol som härmar tärningens femte
sida, med de olika delarna utformade på olika sätt, med
högerställt, vänsterställt, centrerat med raka marginaler, olika
radavstånd, olika färger …
Till sin inre form:
någon som lämnar diktjaget. Någon som ibland är en han, ibland en
hon – jaget skriver ut sin åtrå, sin längtan, helt distanslöst.
De fina bilderna kan
till en början ge associationer åt den typ av prydliga metaforer
som Tranströmer gjort till sitt signum: morgonljuset tunnare än
amerikanskt kaffe. Det är en bild som svär sig fri från det sökta
av två anledningar: dels befinner sig iakttagaren vid tillfället i
San Fransisco, och dels är kaffet en återkommande ingrediens i
boken. Den här bilden kan ses som en plantering.
Men utöver kaffe
handlar det om sex, där det frivola tar sig friheter med
prydligheten: ”Han vil sprøjte ud over hendes sobadende ryg. /
Pistoler stukket ned i bukserna, hover pikken titter / frem fra sin
gangsterbusk.” Sex, ångest, hasch och kokain – lite kaffe på
det.
De olika delarna rör
sig från San Fransisco-vykortet i första delen till den andra
längre delen, som avhandlar hyckleriet i konsten, den tredje som är
en monolog, den fjärde om sexualitet som passerar gränser och den
avslutande som befrämjar regredieringen – lever vi livet
baklänges? Samtidigt som reprisen är det utmärkande i livet –
allt vi konfronterar har vi redan upplevt – är vi hjälplösa
inför tillvarons obeständighet. Bara ett exempel: i Gabriella
Håkanssons nya roman (utkommer nästa vecka) läser jag om hur unga
män i tidiga 1800-talets Europa tatuerar in Non serviam på bröstet,
och hajar till. I Tolsgaards bok lyder ett fragment: ”non serviam,
bliver for dit begær alligevel”. Jag hajar till igen.
Hyckleriet från
titeln handlar också om skuld, om att ta på sig skulden som en
klädnad, en accessoar. Hyckleriets motsats är genomskådandet, men
Tolsgaard visar hur försåtligt nära ytterligheter kan vara. När
vi är intelligenta spelar vi en roll, vi gör oss smartare än vi
är. Det vill säga: vi säger smarta saker, kanske smartare än vi
förtjänar. Och att vi tror att andra går oss till mötes, är
delaktiga – är inte det ett önsketänkande?
Intrycken är
kaotiska. Sådan är världen, aldrig tillrättalagd – aldrig
prydlig. Replikföringen i dikterna är smattrande, där
aggressiviteten bryts mot längtan. Som helhet handlar det förstås
om hur det privata rör sig ut mot det allmänna: hur ska vi leva i
den här otillrättalagda världen? Var börjar och slutar
fantasierna och låter verkligheten ta vid?
Tolsgaard skriver
att ”det er så meget sex i en kvindes
kynisme”, en rad som trots sin grå färg sticker ut ur
texten. Cynismen är hyckleriets grå sida, den som genomskådat och
därefter bara trött kan betrakta hur allt går som det alltid går.
Pessimism är ett så starkt inslag att det aldrig behöver skrivas:
det är en pleonastisk etikett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.