En dramatikers dagbok. 2005-2012, Lars Norén

Lars Noréns nya dagböcker är till det yttre en karbonkopia av den tjocka lunta som briserade för fem år sedan. Men den som tillåter sig – eller orkar – en noggrann läsning upptäcker en något mindre rabiat häcklare, ett mildare temperament.

”Den här boken är ett monster”. Så skriver Lars Norén 31 januari 2007 i sin nya bok En dramatikers dagbok, som täcker åren 2005-2012. Föregångaren var asfaltsvart, medan denna till sin färg liknar en urtvättad svart t-shirt (kanske en kommentar till att han säger sig äga 200 sådana).

Ett monster: sannerligen. Det är inte helt lätt att återge hur det är att läsa dessa anteckningar. Det är något bortom språkets räckvidd. En upplevelse av vanmakt, förtvivlan. Det tunna pappret innebär också att när du har sträckläst i flera timmar har du ändå bara rört dig en halv centimeter genom pärmarna.

Och samtidigt är det så fascinerande. De personangrepp som förra dagboken innehöll har blivit mindre frekventa. Likaså klädinköpen. Här handlar det mer om teaterarbetet i sin konkreta form, när han skriver sina pjäser och arbetar som regissör och diskuterar med skådespelare.

Det handlar också mer om familjelivet, det svåra äktenskapet med skådespelaren ”A.” De får en dotter, separerar, återfinner varandra. Kanske har raseriet och bitterheten blivit mer utspädd.

Det ska inte förnekas att det är en tung bok. Påfallande är att Norén ger intryck av stor ensamhet, även när han är omgiven av kolleger, där ingen verkar vara lika betydelsefull för honom som Heidegger, som han läser nästan hela tiden. Inte konstigt blir han mer deprimerad ju mer han läser av den tråkige filosofen. Men han är rolig också, som i ett oväntat utbrott 9 februari 2009: ”Jag undrar om Gud har läst Bibeln. Det är ju hans bok.”

Han skriver också underhållande om fotboll, så att man önskar att han skulle liva upp de evinnerligt tråkiga fotbollsstudiorna under stora mästerskap. Fast han tackar ju nej till det mesta, ointresserad av den sjuka som på vårt nutida språk heter ”odla sitt varumärke”. En så pass känd dramatiker kan kosta på sig den lyxen.

Till det märkliga med boken hör hur både distansen och närheten tillhör bokens egenskaper. Norén gör inte sig själv mer förträfflig än han är. Han gläds inte åt framgångar, inte på djupet. Hela projektet är ett försök att fånga nuet.

Allt är inte lyckat. Ju längre tiden går tänker du: har han inte sagt det där förut? Jo, bara några sidor tidigare. Det nyhetens behag som fanns i första boken falnar när han här fortsätter älta sin omättliga revanschlusta. Trots allt blir det en enahanda katalog över orättvisor som riktats mot honom. Han faller på eget grepp när han klagar på att fienden drar förhastade slutsatser om honom, bara för att själv vara lika förhastad om dessa fiender.

Om än det är ett äventyr att läsa även den här utgåvan av En dramatikers dagbok kan jag inte undgå att efteråt se på världen med yrvaken blick. Dels i en slags förvåning över att världen finns kvar, och dels i besvikelse över att det inte delas ut ett läsborgarmärke: jag har faktiskt simmat 1440 sidor prosa!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2013)