Aldermanns arvinge, Gabriella Håkansson

Med Aldermanns arvinge har vi äntligen fått en utpräglat visionär roman, ambitiös och storslagen. Det är en stilfullt skriven historisk roman som flirtar med gotiken och säger några bitska saker om vår egen tid.

I övergången mellan 1700- och 1800-talet skapades den gotiska romanen, ibland missförstådd som renodlad skräckroman. Viktigare var den undergångssvärtade atmosfären, en estetisk och etisk anarki som utmanar god smak både på det konstnärliga och det mänskliga planet.

Gabriella Håkanssons nya roman Aldermanns arvinge är en gotisk roman som utspelar sig i den här skarven mellan upplysningens förnuftsideal och romantikens vurm för det otyglade. Men det är också en historisk roman, som använder dåtiden som en skräddarsydd täckmantel för att svepa in samtidssatiren. Samt att det är en infernaliskt spännande äventyrsroman.

Titelns arvinge är son till en Gideon Aldermann, en åldring som avancerat till ledarskap för den underjordiska rörelsen Dilettanti, som vårdar antikens ideal. Syftet är att frigöra människan från konventioner, göra henne mer ohämmad. Den unga hustrun dör strax efter förlossningen, och så följer vi sonen Williams uppväxt genom romanen.

Han undervisas i hemmet av en anställd undfallande privatlärare. Det hela övervakas av faderns kompanjon Richard Payne Knight, som slits mellan sina forna förehavanden – han har skrivit en ökänd bok om falloskulten – och en önskan att vara den nya tiden till lags. Richards ambivalens är träffsäkert infångad av Håkansson – en ambivalens som förstärks av hans lojalitet med gamle Aldermann.

Pengar finns i överflöd – fadern gjorde sig en rejäl hacka på sockeraktier i Jamaica, och sonen avancerar till en av de rikaste i hela England. Fiktiva och verkliga personer blandas friskt – däribland Knight, libertinen Pierre d'Hancarville, konstnären Henry Fuseli och inte minst Napoleon Bonaparte, som William dyrkar som fadersgestalt.

Det finns gott om anknytningar till nutiden, för den som vill leta. Den litteraturlista som sonen ärver av fadern i syfte att göra honom rustad för sitt nya liv påminner om borgerliga politikers ambitiösa kanon för skolan. Här finns också en kritik från de tjänstgörande mot överklassens egoistiska lyx och dekadens, och en förhoppning att de ska utplåna sig själva. Givetvis är den stackars läraren underbetald, som en ytterligare pik mot nutiden.

Utöver den för genren typiska undergångsstämningen har Håkansson lyckats förmedla miljöskildringarna av staden London så konturskarpt att det nu känns som att jag har bott i 1800-talets London i en vecka. Därför kan jag fördra en och annan anakronism och anglicism, men kan tycka att det är någon referens till Sverige för mycket i en roman om engelsmän.

Det är onödigt att anmärka på att Aldermanns arvinge är pompös och svulstig – det hör till den gotiska romanen, och allt är snillrikt inprickat av Håkansson, som också smeker fram hemliga dokument i de rätta stunderna och bibehåller den mystiska atmosfären. Samtidigt är det skrivet med ett gott humör som smittar av sig på läsaren, med suveränt hanterade cliffhangers genom de 60 kapitlen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2013)