Tidebok, Alberte Bremberg

Mycket av den bästa litteraturen fungerar så att den gör saker i ens egna liv tydligare, skapar perspektiv på egna händelser, och triggar igång egna minnen. Så är det definitivt med Alberte Brembergs Tidebok, utgiven på miniatyrförlaget Aglaktuq.

För det är en slags minnesbok, som inte är berättad tillrättalagt och prydligt, utan minnena tillåts vara så där bångstyriga och vildvuxna som jag föreställer mig dem: att de liksom lurpassar på mig, smyger fram när jag sänker garden och inte är beredd.

Minnet i collage-form. Brembergs berättelse är subtilt utformad, där hon ändå visar hur människors öden löper parallellt, att det vi gör påverkar andra, och vice versa. Vi är ohjälpligt förenade med andra. Samtidigt är det att våldföra sig på händelserna när vi sätter ihop det till en berättelse, och bland annat därför tycker jag att Brembergs bok är så lyckosam, att hon smidigt undviker den lockande fällan. För hon sysslar inte med den typen av ihopfogning, utan låter minnet förbli splittrat och sprucket.

Collage-form: några saker, en bok, en LP-skiva, halsband, pärlor, klädesplagg, fotografier. Som det polaroid-kort som togs på mig sommaren 1990, hur exakt jag minns känslan den stunden, den sekunden: aldrig kommer jag att glömma hur extremt sagolikt lycklig jag var, och att den känslan aldrig bleks, till skillnad från fotot, som nu är ljusnat och otydligt, medan känslan som sagt bevarat skärpan.

Bremberg låter sitt berättarjag söka sig mot elementet för att uppleva någon form av värme; man anar att här går det inte rätt till, här är det något som inte riktigt sägs. Uppväxten ska nog skildras så här – i poetiska brottsstycken, för att bli någorlunda sann. Det handlar om hur det är att vara övergiven, något som yttrar sig dels i förnimmelsen och dels i den konkreta situationen. (Jämför fattigdom som relativt och som absolut begrepp, efter Uppdrag gransknings program och efterföljande infekterad debatt för någon vecka sedan.) Övergiven: ja, kanske av en mamma, den avlägsna. Vi får inte veta.

Här handlar det också om ett slags skrivande som inte går att identifiera: jag kan inte hänga upp min läsning på något. Det är som att Bremberg har sopat igen spåren efter sig, och det måste jag tycka är något fräscht, hur hon uppfinner sin stil, utan (märkbara) förebilder.

I den mån boken liknar något är det destillatet av ett ambitiöst och ovanligt originellt sommarprogram i radion, men då förutsätter det att sommarprataren är från en annan planet. Brembergs bok är ett exotiskt inslag, men skildrar en känsla med en precision som jag uppfattar som helt enastående.

Det är också en bok med ett makalöst vackert omslag, som jag inte kan låta bli att stirra på länge: den lilla färgflickan stående i ett hav av blommor, och tonårsversionens svartvita rökare med en rykande cool blick. Alberte Bremberg arbetar som journalist och översättare, och debuterar med denna udda skrift. Jag gillar den skarpt, och hoppas att den till skillnad från foton ska behålla skärpan.

Locus Solus, Raymond Roussel

Enligt surrealistgurun André Breton var romanen som uttrycksform inget för hans nisch, utan han nöjde sig med att skriva kortromanen Nadja och förhöll sig kritisk mot det formatet hos andra. Enligt Torsten Ekbom har han fel, och förevisar bevismaterial 1 a), sin översättning av romanen Locus Solus, av Raymond Roussel. Den utkom 1989 på Författarförlaget, i en minimal upplaga. Nu ges den ut på nytt, av det lilla energiska förlaget Sphinx, och då finns det tillfälle att bilda sig en uppfattning i målet.

Förlaget har som vanligt lyckats ge en utsökt form till boken, där text och bild rör sig intill varandra. Kristoffer Noheden skriver ett förord som introducerar den här något bortglömde författaren – ”endast för kännare”, tror jag det står i alla handböcker – och Ekbom skriver själv ett matigt efterord, som nämner rätt många som har släktskap med den här besynnerlige fransmannen. Så det är på tiden att han nu får ett större genombrott också i Sverige.

Fast, den här romanen, invänder jag, kanske inte är något för alla, eller ens för de många. Själv var Roussel övertygad om sin egen storhet, mätte sig gärna med de mest kompetenta inom sitt skrå, samt att han eftersökte den publika framgången hos Jules Verne. Förvisso skriver han i en äventyrlig, fantastisk tradition, men det vore en överdrift att säga att det är publiktillvänt.

Locus Solus är namnet på det slott där den besynnerlige vetenskapsmannen Martial Canterel samlar ett sällskap för att de ska beundra hans knäppa uppfinningar. Gruppen reagerar avmätt och avvaktande, inför de konstigheter som visas upp. Först kommer en knasig beskrivning, och sedan en lika knasig förklaring (i syftet att lägga allt till rätta – men förklaringen lyckas inte göra mig klokare).

Romanen utkom 1914, och det är imponerande att följa hur tidigt ute Roussel är med mycket som inom kort – i Europa, inte i Sverige, där det skulle dröja till typ 1997 – skulle bli vardagsmat för hugade modernister. Experiment och gränsöverskridelser är vad som blir hans signum. Och det är en gräns som skrider fram, ofta torr och saklig, som om den imiterade protokollet. Noheden skriver i förordet om hur Roussel kombinerar och förenar skapandet (fantasin) med språket (logiken).

Berättelsen handlar om uppfinningarna, och det kan ha varit formen som tilltalade Breton, som gärna lät Locus Solus bli undantaget som bekräftade hans regel: här är det som att läsa en novellsamling. Bland alla paralleller som kan hittas – Kafka, Verne, Borges, Robbe-Grillet, Perec, Mary Shelley och Claes Hylinger inom litteraturen, Duchamp inom konsten och Cocteau inom filmen – skulle jag vilja fortsätta med en annan barnslig entusiast, Ray Bradbury, som liksom Roussel verkar utnyttja dödstematiken som ett sätt att bemästra en dödsångest, och söker vi bakåt hittar vi Edgar Allan Poe, som också var framgångsrik i att kombinera genomgripande skräck med ett kliniskt språk. Även här berörs det rationella av feberns heta hand, där fasan ges sista ordet.

Ekboms recept för att läsa Roussel blir att ignorera de omfattande anvisningarna, ge upp försöken att läsa det som chiffer eller rebus. Jo, allt som står går att härleda till något annat, men det är lönlöst: Roussel ska läsas som poet. Det jag fastnar för under läsningen är inte heller den raffinerade mekanismen bakom berättartekniken, utan det temperament som hela tiden vibrerar i texten, alla känslor som rivs upp av den, som inga maskiner kan tygla eller lindra. Det är personligt skrivet, och det är oundvikligt att Roussel skriver in sina egna neuroser i texten, när han berättar om olika olycksöden.

Liksom Shelleys Victor Frankenstein går det att se Roussels vetenskapsman Canterel som en ursinnig parodi, ett snille som löpt amok i sin monomana besatthet. Roussel skriver svåröverskådligt, i lager på lager, samtidigt som tonfallet är så neutralt och nästan i avsaknad av yvighet. En annan parallell bakåt finns hos Swifts parodi på vetenskapen i Gullivers resor, i den flygande ön Laputas skrattretande vetenskapsmän.

Gemytet övergår i fasa när Roussel låter historierna ta allt hemskare vändningar, något som kulminerar i den olyckligt förälskade mannen, vars utsedda vill gifta sig med en annan. I vanmakt stryper han henne, för att sedan ha sex med liket. Då blir romanen mer av mardröm, när fasan släpps lös i ohyggliga analogier. Det är som att Roussel vill visa att känslor inte har något utrymme i den här rationella världen, det vill säga att känslorna inte går att kontrollera och därför bara är farliga.

Nog är Locus Solus en rejält sfinxlik roman, ett oåterhållsamt virrvarr och en teatralisk kuriositet som rör sig mot dystra trakter. Som Percy Bysshe Shelley skrev i sin sonett:

”Lift not the painted veil which those who live

Call Life: though unreal shapes be pictured there,

And it but mimic all we would believe

With colours idly spread, – behind, lurk Fear

And Hope, twin Destinies; who ever weave

Their shadows, o'er the chasm, sightless and drear.”

Omsorgen, Andrzej Tichý

Det är svårt att återberätta Andrzej Tichýs två tidigare böcker, Sex liter luft och Fält. Jag minns dem för de stämningar de väckte, att jag tänkte på hur det var att läsa Birgitta Trotzig, och i viss mån Lotta Lotass. Det har nu gått fem år sedan den senaste, och precis när jag började misströsta kommer den här lilla boken, Omsorgen, utgiven på nya Förlaget Glas.

Formgivningen är enklast tänkbara, och Tichý har skrivit sin text i ett enda stycke – helgjutet, med distinkt jämn högermarginal, ända in i kaklet när punkt sättes på sidan 78.

En märklig text, ja, och inte särskilt lättillgänglig. Den är inte lätt, men detsamma kan sägas om mycket: det är inte lätt att leva heller. Du får uppfinna en strategi. Då kan man också ställa sig frågan, varför göra det svårt när man kan göra det enkelt? Jag erinrar mig några ord av Liza Marklund från häromåret, när hon menade att vem som helst kan skriva experimentell och svår litteratur, medan det krävs riktig talang för att skriva deckare.

Jag tänker inte invända mot det påståendet, men vill ändå påpeka varför det här är bättre litteratur. Och det säger jag inte för att det är coolare att gilla Andrzej Tichý, att det ger fler finkulturella poäng (en bedömning jag för övrigt inte är säker på är helt giltig längre, dessutom). Jag säger att det är bättre, därför att världen är ingen berättelse, som följer en given plan. När jag läser Tichý lär jag mig något om vad det är att leva – något jag aldrig stött på hos Marklund eller Läckberg. Världen är mycket mer splittrad, mer lynnig, mer opålitlig, än den värld de visar upp.

Tichý använder sig av en förvrängd hyperrealism, där enskilda detaljer lyser fram, i berättelsen om en självmördad man och sonen som lämnas hux flux: ”Säker på att det fanns spår av vardagen i köket. Att han var död men att det fortfarande låg brödsmulor på skärbrädan. Hans brödsmulor. Odiskade koppar med små uppsvällda tebladrester i botten.” De där smulorna, de där kopparna, och de där tebladen: oförglömliga.

Fast, berättelse och intrig, det är verkligen inte det första man tänker på när man läser: världen är ingen berättelse. Vi må göra den till en sådan, men det är en artefakt. Det som blir kvar är förlusten, bortfallet.

Den mekaniskt styrda texten drivs av en rytm bortom upprepningen, även om den dubbelladade frasen ”[o]msorgen sprider sig inte” ger texten en osäkerhetskänsla när den upprepas. Jaget iakttar världen, samtidsskildrar nästan oavsiktligt. Med sina allusioner till krig, med ord som ”tortyr”, ”fångläger”, ”slakt”, visar Tichý hur krigszonen redan är här, även om det skulle kunna handla om Sverige, skulle kunna handla om här och nu. Undergången vaggar oss till sömns med sin oroväckande refräng, om sorgen över mänskligheten, om allas vår gemensamma skuld, (om)sorgen.

Idyllen och tragedin, och barnen inklämda mittemellan. För barnen är bokens nav, dess naturliga centrum. Barnen som leker sig fria från det hemska, från det onda som sprids som ringar på vattnet, lever vidare.

Alltmedan existensen accelererar mot acceptansen. Associationsbanorna rör sig kvickt, och det är en kort färd mot slutet, men nog tycker jag att den har potential att lämna bestående intryck. Det här är världen, säger Tichý, det här är vi.

"And I only am escaped alone to tell thee"

Woody Allens filmer handlar ofta om neurotiska män. ”Zelig” från 1983 är inget undantag: i den fejkade dokumentären berättar olika kända kulturpersonligheter som Susan Sontag, Norman Mailer och många andra den rörande historien om den mänsklige kameleonten Leonard Zelig, vars drift att anpassa sig gått till sådana överdrifter att han bokstavligen förvandlas utefter sin omgivning. Han blir bland annat svart jazzmusiker, österrikisk psykoanalytiker, baseballspelare, och så vidare.

En satir över den moderna människans vilsenhet. Det som utlöser det här symtomet är när Zelig på en fest hör andra tala om Herman Melvilles roman ”Moby Dick”, och han upptäcker att han lyckas prata initierat och entusiastiskt om romanen trots att han inte har läst den, och han blir allt mer övertygande som litteraturvetare.

Det är genialiskt av Allen att välja just ”Moby Dick”, då den lär vara den roman flest människor brukar ljuga om att de har läst. Ni kan nu råda bot på detta, på ett synnerligen smidigt sätt.

Cape Apocalypse, Princetown, 2012, Philip Hoare

Universitetet i Plymouth i England har gjort hela romanen tillgänglig på internet, på sidan www.mobydickbigread.com. Ett symposium som hölls våren 2011 gav insikten att denna roman har häpnadsväckande mycket att säga oss om hur vi förhåller oss till naturen. Därför anlitades olika inläsare, däribland skådespelare som Stephen Fry och Simon Callow, popstjärnor som Pet Shop Boys-sångaren Neil Tennant och förre Pulpmedlemmen Richard Hawley.

Första kapitlet lästes av Tilda Swinton, och sedan har det växlat mellan kända och okända inläsare, vilket har bidragit till skiftande kvalitet, men framför allt en variation och spännvidd. Min favorit är kanske Nigel Williams muntra läsning av tredje kapitlets hejdlöst homoerotiska laddning mellan Ishmael och harpuneraren Queequeg, eller författaren Will Selfs lika inlevelsefulla läsning av femtiofjärde kapitlet, det som handlar om valens vithet, och hur den vita färgen blir symbolen för alla onaturliga inslag i naturen.

Projektet sjösattes passande nog på min födelsedag i höstas, och avslutades i tisdags med epilogen. Jag har varit med från början, laddat ned en veckas inspelningar i taget och frossat i dem i min bärbara ljudspelare. Något att rekommendera! Det är en roman som spränger alla förutsättningar, som är så ambitiös och anspråksfull att det mesta ter sig futtigt vid en jämförelse.

Till det roliga hör också tillgängligheten: du väljer själv om du lyssnar på internet eller laddar ned som mp3-filer. Och det är helt gratis. Till varje kapitel hör också ett konstverk, vilket ger en helhetskänsla. Samt en påminnelse om den slakt på valar som fortfarande utförs, med en vädjan om donationer till Whale and Dolphin Conservation.

Själv har jag ofta tänkt på hur kul det skulle vara med en svensk motsvarighet. Det kunde lanseras av vår hårt prövade kulturminister – jag bjuder på tipset, hon behöver något för att få lite cred bland kulturtanter.

Den svenska roman som mest påminner om ”Moby Dick” är förstås Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Fast det är en roman som inte saknar läsare, misstänker jag: därför skulle jag ännu hellre förespråka att man valde Carl Jonas Love Almquists ”Drottningens juvelsmycke”, då det är en roman som liksom Melvilles storverk inte har fått tillräckligt många svenska läsare.

Almquists ambitiösa roman från 1834 är vanvettigt underhållande, med sina tankesprång och infall. Om 2012 var året då podcasten slog igenom borde 2013 bli året då vi lyssnar på klassiker. Lena Adelsohn Liljeroth, om du låter mig läsa Scen VI i Nionde boken, då kan vi låta allt gammalt groll vara glömt! 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2013)

Enstörig, Nina Bouraoui

Nina Bouraoui skriver passionsdramer på prosa, förtätade kammarspel, där det monomana samsas med monotonin. Enstörig heter den sjunde relativt tunna boken som ges ut på Elisabeth Grate förlag, som vanligt med Maria Björkman som översättare, som vanligt med det lämpligt enhetliga omslaget.

Men det är också en bok som vidareutvecklar detta spännande författarskap. Hon hittar en balans mellan det rigida mönstret och det frisläppta flödet, som ger texten en intressant dynamik, får den att bli livfull på ett sinnligt, nästan bokstavligt sätt. Den blir organisk, och hon växlar mellan fiktion och essä.

Som vanligt med stark självbiografisk koppling, en ung tjej som precis som författaren är i puberten när året är 1980, som vanligt en pojkflicka, som här heter Ayla, som saknar en kille som heter Sami. Det är skrivet i det dubbla perspektivet, med en total närvaro i nuet, samtidigt som här finns en nostalgisk tillbakablick, som bäddar in allt i minnets dis. Det är dokumentärt skrivet, om kärleken när den är som mest incestuös, så som den ofta är hos den här författaren: kärleken som går över gränsen, tangerar tabun. I symbiosen mellan Ayla och Sami, men också mellan Sami och hans mamma, finns oroväckande tendenser.

Vad Bouraoui visar med den här boken är hur viktigt det är med språket: det egna språket, det erövrade språket, som blir ditt först efter en lång kamp, och inte något du övertar efter någon annan, plockar upp det på hyllan för begagnade och defekta varor. Då vågar Bouraoui visa sig löjlig med sitt skrivande, tar stora risker, bli närapå patetisk (enligt 1800-talsdefinitionen, som verkar vara på väg tillbaka, med tanke på hur Jonas Gardells senaste bok recenserades av Martina Lowden i DN i måndags).

Men det är i spännvidden mellan kontroll och frigörelse jag tycker att Bouraoui lyckas mest med den här boken mer än berättelsen, att historien med Ayla och Sami blir sekundär – de tappas bort, försvinner i språket. Kanske som en illustration till Samis försvinnande. Det oroliga språket väcks till liv i den här romanen.

För språket är rastlöst, oroligt, hetsigt – och Bouraoui är en ytterligheternas domptör i sitt skrivande, låter Ayla bli ett stalkerämne, i sin skildring av en igenkännbar panik, i formuleringar som gnistrar: ”Det är inte männen och kvinnorna som jag fruktar, inte individen, nej, det är klungorna av kroppar som skrämmer mig, för det känns som om folkmassan ska sluka mig och jag inte ska vara en person längre utan en sak som tar sig fram i staden.” Ett stalkerämne – men också författarämne, för Ayla är distinkt porträtterad som en skrivande yngling.

Jag läser Enstörig som resultatet av en förlöst författare, som här inte hittar sin stil eller sitt ämne, det är att säga för mycket, då den fortsätter ett pågående arbete. Men det är helt klart en utveckling, ett författarskap i vardande. Hon skriver i cirklar sin berättelse, sin text, närmar sig olika kärnpunkter av yttersta koncentration och bråddjupa insikter, efter omtagningar, upprepningar, variationer.

Hon lämnar tryggheten därhän, och skriver med suverän skärpa om hur det är att vara ung, med en precision i det där intensiva glappet mellan att veta och att bara ana saker. Bland annat därför borde det här fungera som en ypperlig ungdomsroman, då Nina Bouraoui är så närvarande i känslan att vara både brådmogen och naiv – så som 99% av alla ynglingar känner, som tycker sig vara superexklusiva och storslagna.

Collateral Damage, Zygmunt Bauman

Ibland lackar jag ur på fiktionen, slutar läsa romaner. Jag hade en period för cirka tio år sedan när jag nästan bara läste annat: essäer, filosofi, psykologi, och förvisso poesi, doppade armbågen i historia (det räckte). Men som den idiotiska malen dras till ljuset återvänder jag alltid till romanen, och den förlåter mig alltid, är alltid lika välkomnande.

Just nu anar jag att romanen och jag håller på att få allt svårare att komma överens, så jag söker annat att läsa. Som Zygmunt Bauman, den polskfödde sociologen, vars senaste bok Collateral Damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder verkar vara skriven efter mina mått.

Minsann. Det är en bok som inte utger sig för att förstå sig på samhället, eller individerna i samhället – men åstadkommer detta ändå, indirekt. Det kan romaner också göra: jo, men ibland behövs annat. Inte heller tycker jag att den som inte läser böcker är en sämre människa – det finns som bekant bättre och sämre människor överallt, somliga har läst böcker och andra inte, det är inget att tjafsa om eller skriva gråtmilda debattartiklar om.

Däremot blir man ju tråkigare om man inte bryr sig: man saknar de bredare ramarna, det vidare perspektivet; den som läser ser fler samband och kan koppla ihop saker, och får mer att säga.

Vad man då lär sig av att läsa Baumans bok, det är bland annat att ett samhälle aldrig är starkare än sin svagaste länk. Vi håller på att få ett samhälle som visar mindre och mindre solidaritet. Titeln Collateral Damage refererar till de ofrivilliga skadorna i krig, civila dödsfall – ej att förväxla med oväntade skador, inskärper Bauman, för i krig är inget oväntat. Krigets första offer är varken sanningen eller ungdomen – det är överraskningen som stryker på foten först av allt, att vi får en tillvaro som inte klarar av att förvåna oss.

Baumans analys av världsläget lyder ungefär så här: de rika blir rikare, de fattigare blir inte bara fattigare, utan framför allt får de mer insyn i de rikas värld. Ignorance is bliss, och när du vet vad du går miste om blir du mer frustrerad. Därför behovet av paparazzis, behovet av Hollywood-fruar på tv: så att vi får se hur knäppa de rika är, så att avunden ska dämpas.

Statistik är som bekant bara en del av sanningen. Men vi kan använda den till något, när vi läser att USA och Europa varje år spenderar 17 miljoner på djurmat, och att det kostar 19 miljoner att utrota svälten. Eller att fler än 50 % av alla amerikanska tjejer blir gravida vid 15-16 års ålder. Så ser världen ut också.

Att läsa Bauman är ett äventyr, där tanken sveper kvickt men metodiskt, där stilen och ämnet befinner sig på jämbördig mark. Jag gillar också hur översättaren Annika Ruth Persson förhåller sig till stilen – klart, utan att förenkla, som när hon väljer att behålla originalets glosa ”kontingens”, ett ord som SAOL fortfarande ratar trots dess användbarhet (det är ett så smidigt ord att det inte ens kan definieras, bara användas). 

Bauman är de dråpliga analysernas skribent, och en helt lysande stilist. Det är också ett sätt att skriva som tar risker, som vågar göra bort sig, vågar hamna snett. Stilen är synonym med personligheten, och här befinner den sig i ett oroligt tillstånd, driven av rastlöshet. Samtidigt som den kostar på sig att vara avslappnad och förtrolig, och befriande chosefri, som när han flitigt hänvisar till Wikipedia som källa.

Han lokaliserar kvinnan som i ett slag tog det privata och gjorde det offentlig, och visar att den tidigare gränsen försvann när den franska kvinnan Vivienne i ett tv-program på 80-talet berättade att hennes make inte kunde tillfredsställa henne sexuellt, då han led av för tidig utlösning. Där finns embryot till vår tids faiblesse för sensationen, för allt mer vågade avslöjanden.

Är din historia lönsam, lille vän? Så kan Baumans iakttagelse parafraseras, utifrån Peter Tillbergs 70-talsmålning. Med precision får vi här formeln för vårt moderna samhälle, där det privata har annekterats av offentligheten: ”Vi tycks inte känna någon glädje över att ha hemligheter om de inte är av den typen som kan pumpa upp våra egon genom att dra till sig forskarnas och TV-soffornas uppmärksamhet eller hamna på kvällstidningarnas framsidor och glansiga veckotidningsomslag.” Du kanske tycker att det här är en överdrift, men tänk då på hur den självbiografiska genren hamnat i knät på eländeslitteraturen, där offentliga personer berättar sina privata erfarenheter först efter att förlaget har bedömt om de har tillräcklig kommersiell potential, det vill säga är tillräckligt eländiga.

I analysen av samhället visar Bauman att förutsättningen för vårt vinstfixerade framgångsinriktade samhälle är att förinta själva premissen om ett samhälle, så som Margaret Thatcher gjorde på 80-talet, då hon menade att vi inte har något samhälle, bara individer och familjer. Så mycket enklare då att genomdriva obekväma lösningar.

Baumans bok är stundtals mer än lovligt spretig, och nog märks det att dess innehåll tryckts in under huvudrubriken om ojämlikhet – så finns här till exempel ett visserligen skarpt skrivet kapitel om ondskan, med utgångspunkt hos Hannah Arendts banala ondska. Samtidigt finns där en konsekvent huvudtanke hos Bauman, om det maskinellas risker, hur tekniken gör oss distanserade och avtrubbade, där datorns tangentbord underlättar ondskans verkställande: ”En knapp är en knapp är en knapp …”

Där, mot slutet av boken, tenderar Bauman att bli just det som Gunther Anders och andra som varnar för oroväckande tendenser, alltså en ”panikmakare”. Det är en risk han gärna tar – hellre den än att vara någon som sticker huvudet i sanden.

Margaret Thatcher. En biografi, Gunnela Björk

Den första svenska biografin om Margaret Thatcher är välskriven och balanserad, men ska nog helst läsas av den som inte själv upplevt 80-talet. Distinkta svar saknas, däremot finns desto fler varnande exempel på hennes olämplighet som politisk förebild.

I höstas kunde vi på nära håll följa dokumentären om Olof Palme, först på bio och sedan i förlängd version på tv. Palme, kontroversiell politiker, hatad men också beundrad för sina insatser på den internationella scenen. Samma ord kan användas om Margaret Thatcher, den brittiske premiärministern mellan 1979 och 1990.

För oss som upplevde 80-talet på nära håll tedde det sig obegripligt att Thatcher blev den första premiärministern att vinna tre val i rad, när hon var så omtalat avskydd. Historieprofessorn Gunnela Björk har skrivit den första svenska boken om denna järnlady: ”Margaret Thatcher. En biografi”.

Att den är skriven i folkbildande syfte är både dess styrka och brist, för precis som med Palmedokumentären tror jag att den torde tilltala mer den som saknar bakgrundskunskap. Den är gediget skriven, men ofta vill jag som en ambitiös elev räcka upp handen och be om ett mer utförligt resonemang. Det råder inget tvivel om att Björk är rejält insatt i sitt ämne, men det gör mig bara frustrerad, för det känns som att hon håller igen, och att det ringa formatet – inte ens 200 sidor – långt ifrån är tillräckligt för att ge en allsidig bild av föremålet.

Däremot betvivlar jag inte att boken kan och bör läsas av framför allt de som är för unga för att ha upplevt detta 80-tal, dramatiskt på så många sätt, inte minst det politiska. Då kunde vi slippa naiviteten hos Annie Lööf när hon kallar Thatcher för sin politiska förebild – något Björk indirekt berör, när hon påpekar att det är otänkbart att en politisk ledare i dag har något att hämta av den politik Thatcher genomdrev.

Thatcher arbetade mot fackföreningar lika starkt som hon försvarade apartheid. Hon ville återinföra dödsstraff, och bidrog nästan självsvådligt till att nära 1000 människor dog i ett av 1900-talets mest onödiga krig, Falklandskonflikten, något författaren Borges kallade ”två flintskalliga män som slogs om en kam”.

I någon mån lyckas ändå Björk visa hur Thatcher gick från att vara lojal lagspelare i Torypartiet till att bli allt mer solist. Nog borde det ha bidragit till att hon också avsattes hösten 1990, att hennes politik förde henne allt längre bort från även sina mest tillgivna medarbetare. Hon sökte medvetet konfrontationen före samförståndet.

Ett visst mått av storhetsvansinne måste nog en partiledare och statschef ha. Troligen kunde Thatcher aldrig, vare sig intellektuellt eller känslomässigt, förstå vilka konsekvenser hennes politik innebar, lika litet som hon fattade vad som orsakade hennes nederlag.

Björk skriver sansat och balanserat, försöker inte agera djävulens advokat och ärerädda Thatcher, samtidigt som hon aktar sig för att betona de monstruösa sidorna, även om de nämns. Resultatet blir en stilig bok som trots att den saknar svar är en helt utmärkt introduktion till en av 1900-talets viktigaste politiska aktörer. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2013)

Stefan Löfven mumlar

Det går inte att påstå att S-ledaren Stefan Löfven är the hardest working man i svensk politik. Han sitter inte i riksdagen, och frågan är i vilken mån det kan ses som för- eller nackdel. På egen hand ska han vässa sin retorik, något han kommer att behöva, när han inom kort hamnar rätt i valrörelsen.

Något som Löfven behöver arbeta mer på är i vilket fall tydlighet, något som med all önskvärd tydlighet framgick när han igår talade på Per Brahegymnasiet, i en helt fullsatt Brahesal. Inte minst när vi nyss i tv-dokumentären fått rikliga exempel på Olof Palmes retorik – säga vad man vill om den mannen, men han skrädde inga ord.

Den som bespetsat sig på att Löfven inför salens ungdomar skulle hålla ett engagerat tal fick lämna sejouren med snopen min. Till hans försvar kan sägas att han åtminstone bemödade sig om att svara de ambitiösa eleverna först efter att ha fått ögonkontakt. Men röstläget var konstant nere i källaren, som om han pratade om saker som han inte kunde uppbåda något intresse för.

Ämnena var ändå de som lär bli i vardagsmaten i valrörelsen: sysselsättningen, miljön, skolan, ekonomin … Hans politiska vision rör sig i diffus terräng, och vore jag hans rådgivare skulle jag inskärpa att han behöver skarpare idéer.

Då begär jag också mer än de allra mest inövade svaren: jag begär mer av spontanitet och flexibilitet. Nä, en partiledare klarar sig förstås utan hög personlig utstrålning, men bara om där samtidigt finns en påfallande duglighet. Stefan Löfven har fortfarande mer att bevisa. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/1 2013)

September, Kristoffer Leandoer

När författaren Kristoffer Leandoer är i tjugoårsåldern dör hans mamma. Drygt trettio år senare har han skrivit en roman där han låter henne bli huvudpersonen: September (Natur & Kultur).

Det går snabbt att konstatera att det finns en markant skillnad mellan den här boken och andra föräldraskildringar i svensk litteratur. Här saknas alkoholismen, vanvården, misshandeln, utan allt filtreras i harmoni, lycka och ljus – alltså en glädjestrålande bok av närmast provokativt snitt?

Nä, så illa är det förstås inte. Tids nog blir vi varse att mammans liv liknar de flestas, där hon som barn saknar en syster, lever med föräldrar som vägrar se och bekräfta henne, utan hon lämnas vind för våg mestadels. Och parallellt med uppväxtsskildringen alltså den dödliga sjukdomen och sjukhusvistelsen med all sin förnedring. När hon 42 år gammal ska låta livet börja igen när barnen håller på att bli  vuxna – då dör hon.

På ett lite bakvänt sätt är ju september för alla lärare den bästa månaden (”den riktiga skolmånaden”), och det låter Leandoer också sin svensklärare till mamma/huvudperson konstatera. Han tar sig naturligtvis och följdriktigt riktigt nära henne. Detaljer återges, där privata minnen måste ha samspelat med foton och återgivna berättelser. Sanningen och sannolikheten är inga tvillingar, och läsakten äger inte rum i en rättssal.

Vad som blir Leandoers styrka är att han vet när han ska nöja sig med antydningar, att det går att lita på läsarens omdöme: allt skrivs inte ut. Mer gripande då än eventuell sanningshalt (tänkte hon verkligen så, just då?) blir porträttet av någon som upplever sig inte passa in i några sammanhang, en utböling i familjen, som bara har osäkerhetens ”vem är jag?” som sällskap under uppväxten. En typisk duktig flicka, en prästdotter som bara kan göra fel, i sitt navigerande mellan olika hemligheter inom familjen, som hon inte tillåts tillhöra.

Som vanligt är det ett slitande mellan ambitionerna och tvivlet – längtan efter det större livet, och hur vi ska hantera vad det blir av vår längtan, i det här livet som innehåller så många kompromisser. Och Leandoer skriver stundtals suveränt, som när han låter den universitetsstuderande modern börja fundera på sitt blivande avhandlingsämne i litteraturhistoria – ironi, bestämmer hon, och genast tippar romanen över i ironiska betraktelser över omgivningen, de inbilska kamraterna.

Det är ingen lätt bok att ta sig in i. De bästa stunderna är alltså när den här kvinnan kommer till liv i enstaka stunder, i detaljer som när hon som barn sitter under lampskenet och låtsas ha fler läxor för att slippa umgås med familjen, för att få lite respit från den ännu tråkigare plikten. Eller i den ödesmättade vissheten som hon utbrister i: ”Jag kommer att dö ung. Om inte annat så av brist på fantasi.” Så där säger vi väl alla när vi är unga, för att göra oss märkvärdiga (bland annat). 

Men även en kort sejour som lärarvikarie ger inkännande inblickar i vad det innebär att vara lärare, när modern förbluffat konstaterar efter en mindre dispyt med en ordinarie lärare: ”Hon upptäcker det först nu, närmast som en medfödd egenskap i stil med rödblondhet eller dåligt balanssinne: det är på klassens sida hon står.” Däri ligger hela hemligheten i att vara lärare.

Något svårare blir det att få grepp om figurerna kring huvudpersonen, som mannen W., sonen (författaren) och döttrarna: dessa förblir anonymiserade, avidentifierade.

Det handlar mer om en bok som växer: dels under pågående läsning, och dels efteråt, att den skapar uppslag, idéer och tankar som inte vilar efter att boken är utläst. Det får mig att tänka på vad en amerikansk kritiker en gång sa om Faulkner, att det var roligare att ha läst vissa av hans böcker än att läsa dem, något som jag uppfattade som kritik – men kanske kan det vara en subtil form av uppskattning, att det ofta är så att böcker som du gillar att läsa på något sätt försvinner i ditt medvetande efteråt, medan somliga böcker som du måste arbeta hårdare med blir följeslagare som du fortsätter att återvända till. Om jag nu bara kan konstatera att Leandoer har skrivit en ovanlig bok, en bok som har berört mig starkt.

Han ställer sin mor i ett ljus, och skapar förutsättningar för en läsning som får mig att tänka på Selma Lagerlöfs patetik. Något som visserligen vederläggs av slutscenerna: ju längre hon går in i döden, desto mindre sentimentalt skriver författaren, och desto mer av saklighet. 

Violencia, Lina Hagelbäck

I gränslandet mellan poesi och prosa har debutanten Lina Hagelbäck skrivit en sensationellt bra bok. Det är ett uppslitande kärleksdrama mellan två kvinnor, men också en övertygande kärleksförklaring till litteraturen och språket.

En enkel definition på en bra bok lyder att den ska vara efterlängtad, och allra helst på så sätt att du inte förrän efteråt förstår att det var just det här du sökte efter och väntade på. En sådan bok är Lina Hagelbäcks ”Violencia”, där jag klentroget ställer mig frågan hur ett så välskrivet och moget verk kan ha skapats av en debutant.
 

För här finns en precision i uttrycket som får mig att häpna. De poetiska bilderna är förankrade i en konkret verklighet, även när Hagelbäck är som mest vidlyftig i sina nyckfulla metaforer, även när hon tar i som mest med sina djärva liknelser.

Två unga kvinnor möts på universitetet där de studerar litteratur. En omedelbar förälskelse inleds, trots olikheten, där Stina är den inbundna, och Violencia den utlevande: ”Avgrunden drar i henne … Katastrofen andas henne alltid i nacken …” Violencia blir en destruktiv demon, en farlig förförerska, en våldsam vulkan.

Litteraturen för dem samman, där de skriver poesi tillsammans, dricker ”Derridachablis” och ”Heideggerlikör”, och umgås otvunget med Lispector, Rilke, Dagerman och många fler. Det kan uppfattas störande med så många referenser, men jag tycker snarare att de tas ned på jorden, blir illustrationer och faktiska vägvisare till hur litteraturen kan användas i vardagen: ”Vid besök hos ett Diktoniusträd bör man bära en kjol gjord av solförmörkelser.”

För det är ju så: vi läser för att lära oss saker, om oss själva eller om andra, och det här är en utmärkt bok för den som är beredd att ta ett djupt andetag och sjunka ned i en rolig, pigg och fantasifull berättelse med många bottnar. En bok där språket fungerar i ypperlig symbios med litteraturen.

Att läsa handlar också om att godta de premisser som den enskilda boken ställer upp. Du kan läsa ”Violencia” som ett olyckligt kärleksdrama, men det går också att tyda Violencia som en svensk Tyler Durden, alltså den inbillade kompisen till protagonisten i ”Fight Club”. En uppfinning, en osynlig Mållgan.

Inte vet jag: kanske är Violencia en musa åt Stinas poetiska skaparkraft, en inbillning skapad av den febriga fantasin. Eller en påminnelse om vad som ska kallas normalt beteende efter en traumatisk erfarenhet. Ska det kallas sjukligt att skapa en låtsasvärld för att hejda neurosen, medan vi klappar på ryggen den som går vidare och låtsas som om ingenting har hänt?

Boken är kanske Stinas fantasi, där Violencia är en del av henne, som en förutsättning för att hon ska undvika ett psykiskt sammanbrott. Berättelsen innehåller en gläntande dörr till svåra barndomsminnen, men det stannar vid antydningar.

Desto viktigare att konstatera att Lina Hagelbäck har skrivit en bok som är ovanlig på många sätt. Den är sällsynt bra, och lever både i och på sitt språk, som är helt självbärande och fullt av välgörande energi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/1 2013)