I David Norlins andra roman – en tegelsten på nästan 1000 sidor – följer vi Annas försök att bli annat än vikarie i en kärleksrelation. Resultatet är en läsvärd roman som tar upp kampen med 1800-talsromanen i sina ambitiösa personporträtt.
Det är dumt att generalisera, men i stora drag lider den svenska samtidsromanen av dåligt självförtroende och brist på storslagna ambitioner. Medan allt snack om ”den stora amerikanska romanen” har förvrängt synen på amerikanska författarskap – nästan alla är grovt överskattade – finns det å andra sidan för många svenska författare som verkar vilja skriva ”den lilla svenska romanen”.
Håll min tegelsten, säger David Norlin, och presenterar en roman som till sidformatet sällar sig till amerikanerna Joyce Carol Oates Blonde, David Foster Wallaces Infinte Jest, Hanya Yanagiharas Ett litet liv, Lucy Ellmanns Ankor, Newburyport, och många fler. Det vill säga, ett format på nästan tusen sidor eller mer. När läste du senast en så lång svensk roman? Troligen aldrig.
I Vikarien heter huvudpersonen Anna. Hon är i trettioårsåldern och har varit sjukskriven för utbrändhet. En relation har kraschat när mannen var otrogen. Hon börjar vikariera som bildlärare på en högstadieskola. Hon träffar Thomas som är ett par år äldre, och parallellt med att hon allt mer kommer in i jobbrutinerna blir hon bekvämare också i den nya relationen.
Men det finns ett krux. Det visar sig att Thomas inte är helt ärlig, och han visar sig vara tvåbarnsförälder. Även om han har separerat från mamman träffas de varje veckoslut och äter middag med barnen. Svartsjukan förtär Anna inifrån, förståeligt nog när den visar sig vara inte helt grundlös. Thomas är ganska egoistisk, mesig, eftergiven.
Fast, blir hon verkligen förtärd? Nä, Norlin jobbar med mer behärskade medel och känslouttryck än de grandiosa. Det är ett modigt berättartekniskt val att så att säga kidnappa en läsares uppmärksamhet i en så lång roman och lita på att du inte ska tappa tålamodet. För Annas historia rör sig stillsamt och makligt framåt.
Här finns ändå framåtrörelse och spänning. Anna blir en romanfigur som pendlar mellan att vara ömkansvärd och handlingskraftig, om än hon tar dåliga beslut och har obefintlig uppsikt av barnen. Hon har en vän, Malin, och deras relation skildras oerhört fint, liksom relationen mellan Anna och Thomas barn, i synnerhet dottern Edith. För att inte tala om sidospåret med en elev som kommer från en trasig uppväxt, den begåvade Cecilia.
Visst, ibland provoceras jag av att Anna inte fattar att det inte bara är i skolan hon är en vikarie, utan också i sin relation till kanskemannen Thomas. Sällan har varningsklockor ringt så övertydligt högt. Men det illustrerar väl hur blind kärleken kan vara. Det är mycket som ter sig obegripligt för den som ser på ett kärleksförhållande med den nyktra blicken utifrån.
Norlin debuterade för åtta år sedan med den märkliga dystopin Dagar utan ljus, nätter utan mörker, om besättningen på en u-båt. Det här är en helt annan slags roman, som med sitt tålmodiga berättartempo kunde ha skrivits på 1800-talet. Det är faktiskt ett gott betyg åt en roman från 2024 som försöker mäta sig med romaner som Henry James Porträtt av en dam (bara 700 sidor i min engelska utgåva).
En bra roman ska inte nöja sig med mindre än att göra läsarens värld större. David Norlin ska ändå inte enbart få beröm för sin ambitionsnivå; mer imponeras jag av hans förmåga till skarpsinniga psykologiska porträtt av människor som ter sig fullt rimliga och trovärdiga.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/4 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar