Del tre av Solvej Balles romanprojekt om tiden som stannat kan få dig att tappa hakan. Det är spännande, tänkvärt, och ger också incitament till ett bättre sätt att leva.
När den tredje delen i danska Solvej Balles septologi Om uträkning av omfång börjar har det gått drygt tre år sedan Tara Selter upptäckte att hon fastnat i tiden. Varje ny dag är densamma som gårdagen, och kalendern låter aldrig 18 november avlösas av 19 november. Tiden står stilla, men hon är den enda som är medveten om detta.
Som läsare får du bara godta premissen, hur långsökt eller overklig du än tycker att den förefaller. När Tara går på universitetet för att lära sig mer om romarriket träffar hon Henry D. Han blir den första hon träffar som är i samma predikament.
I den grekiska mytologin förälskade sig gudinnan Eos i den unge mannen Tithonos, som efter hennes vädjan gavs evigt liv av Zeus. När åren gick upptäckte hon att skönheten försvann – hon glömde att det var hans ungdom hon ville ha i evighet. Romanens Tara kommer förstås också att få gråa hår och åldras, så i takt med att åren går kommer hon att få det allt svårare att träffa till exempel sin man, som hon bara kan umgås med i kortare perioder för att inte förvirra honom, han som alltid kommer att vara kvar i den ålder han var när tiden stannade.
En tänkbar tolkning kan föra tanken till att Tara drabbats av en psykos, eller att hon har hamnat i Limbo, en slags förgård till Helvetet. Liksom den namnlösa kvinnan i Marlen Haushofers mästerverk Väggen skriver hon för att inte tappa förståndet. I Haushofers roman var det en genomskinlig vägg som skiljde kvinnan från resten av världen – hon stod ensam kvar när resten av världen troligen dödats av en okänd katastrof, antingen knuten till klimatet eller kriget.
Balles protagonist lever också hon i ett slags postapokalyptiskt tillstånd. Även om hon träffar Henry D. kan hon inte umgås med honom hela tiden, utan hon utelämnas länge till sin egen uppfinningsrikedom avseende hur hon ska göra för att leva i en värld där hon helst inte ska avsätta några tydliga spår. Hon tvingas till ständig flykt, för är hon kvar på samma ställe gör hon snart slut på livsmedelsförråden, för det hon äter upp försvinner från affärens hyllor.
Bilden av hur världen försvinner framför ögonen på Tara hör till det mest gripande med romanen. Balle ställer obekväma frågor om vad det finns för mening i det vi gör och vad vi borde värdesätta. Under läsningens gång märker jag hur det som framställs får mig att tappa hakan gång på gång, och själv ifrågasätta varför vi fortsätter leva så vårdslöst med de obeständiga resurserna.
Jag ser det här projektet som ett ovanligt ambitiöst experiment, och det är välgörande hur Solvej Balle blåser nytt och friskt liv i den postapokalyptiska genren, som länge varit på väg mot att fastna i döda klichéer. Hon har skrivit en spöklik roman som närmar sig något som jag knappt tänkt på sedan 80-talet, fenomenet déjà vu, det vill säga förnimmelsen att det du upplever har du redan varit med om.
På ett märkligt sätt är ändå läsningen av romanen motsatsen till déjà vu. Den inleds med något som liknar absurd komedi och utmynnar i filosofisk thriller och psykologisk skräck. Är det ett straff eller en befrielse att bli frigjord från existensen? Just nu lutar mitt svar åt ett ”både och”: lyckligtvis fortsätter Balles projekt i fyra volymer till.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar