Det är inget Bob Dylan kan rå för, att han råkar vara född samma år som min pappa, men det har fått som resultat att han alltid känts gammal, irrelevant och passé för mig. Dessutom var punken min musik när jag var ung (och ”formbar”), så jag sympatiserade till hundra procent med Siouxsie Sioux när hon hört Julie Driscolls version av ”This Wheel’s On Fire”, och tvingades stå ut med att den skrivits av tråkmånsen Bob Dylan när de skulle göra en cover av den på 80-talet.
Ändå är Dylan en av få artister från den äldre generationen som jag kunnat ta till mig på senare år, och det särskiljer honom från artister som Lou Reed, Iggy Pop, Van Morrison, The Beatles. Snart åtta år efteråt kanske det rentav går att försonas med tanken på honom som Nobelpristagare? Som ett inlägg i den infekterade debatten – argumenten för och emot är fortsatt starka – har Bonniers passat på att ge ut en uppdaterad bok med sångtexterna: där den förra utgåvan slutade med skivan ”Tempest” från 2012 sträcker sig denna över den senaste (eventuellt sista) skivan, ”Rough and Rowdy Ways”, som kom 2020.
Ska den här boken läsas kronologiskt? Nja, det är med största säkerhet en uppgift som kan få en att stupa. Mer fungerar den nog som uppslagsverk, där du kan plocka favoriterna ur den stora kakan som hans verk utgör. Till skivorna hör några extraspår, som första skivan från 1962 med endast två egna texter, och de följs av 27 ytterligare mindre kända låtar, och så fortsätter det. Mer och mer, och så lite mer på det.
Till de goda nyheterna hör att så mycket är bra. När du har kommit till sidan 247 är du fortfarande kvar i det oerhört produktiva 60-talet, och problemet är att du knappt vill lämna detta årtionde. Visst, Dylan fortsätter skriva bra texter – allra mest så på skivan ”Blood on the Tracks” – men oundvikligen är skärpan mindre påtaglig ju äldre han blir. Visst är hans senaste skivor habila, men den som vill lyssna på låtar som inte bara glöder utan brinner måste återvända till de skivor han gjorde åren 1965-1967.
Där finns hela tiden en dos självömkan, en dos ruffiga vagabonder, en dos kvinnoförakt, en dos spjuveraktiga upptåg, en dos rumlande självporträtt, en dos klyschor. Bra texter är utspridda lite här och där, även om jag inte längre vet om jag gillar ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” för att det är en bra text eller för att Patti Smith en gång gjorde en känslosam tolkning av den (när hon tappade tråden i början). Men så är det väl med mycket: är det en bra text jag läser eller är det en bra låt jag hör, när jag läser? Jag är inte helt övertygad om att det skulle gå att koppla bort musiken när jag läser sångtexter.
Ska inte bra litteratur vara självbärande? Jag saknar sällan, för att inte säga aldrig, poetens uppläsning när jag läser poesi. Här märker jag delvis till min förvåning hur mycket jag saknar Dylans märkligt distinkta röst. Förvisso går det att spåra vissa linjer i texterna, som till en början är uttalat politiska, för att sedan fokusera mycket på kärleken och tvåsamheten (lyckligtvis handlar Dylans texter om kvinnor, de som finns, och sällan om, som i (ugh!) Ulf Lundells fall, om ”kvinnan”, hon som inte finns), och så under perioder en hel del om religion. Efter sin religiösa period, vad handlar texterna om då?
Tja, till stor del handlar de om sådant han upplevde när han var ung. Många av texterna på de senare skivorna tar upp saker som han upplevde under 60-talet. Skillnaden är väl att den ilska han då odlade på de senare skivorna har fått ge vika för ett slags försonande ljus. Kalla det för all del nostalgi, även om den Dylan som i sin ungdom skapade frasen ”don’t look back” säkert skulle invända mot att det n-ordet användes. När han bevarar ilskan – som i den briljanta ”Political World” – då skriver han en poesi som väl närmar sig en överlevnad utan musikens ackompanjemang:
We live in a political world
Where mercy walks the plank
Life is in mirrors, death disappears
Up the steps into the nearest bank
Textmässigt är det för många låtar som bara håller på och håller på, som om det inte räckte med åtta eller nio verser – varför inte stapla ett par till? En sådan låt är ”Gates of Eden” från ”Bringing It All Back Home” från 1965. Liksom många av låtarna är den överlastad – nio verser – och samtidigt fokuserad och fantastisk:
Relationships of ownership
They whisper in the wings
To those condemned to act accordingly
And wait for succeeding kings
And I try to harmonize with songs
The lonesome sparrow sings
There are no kings inside the Gates of Eden
[…]
At dawn my lover comes to me
And tells me of her dreams
With no attempt to shovel the glimpse
Into the ditch of what each one means
At times I think there are no words
But these to tell what’s true
And there are no truths outside the Gates of Eden
Och så fungerar många av låtarna: de är bara för mycket! Och samtidigt, ofta nog, så himla bra! Även rimmen förevisar denna bisarra blandning av det sublima (”But the enemy I see / Wears a cloak of decency”) och det löjeväckande (”Sailin’ round the world in a dirty gondola / Oh, to be back in the land of Coca-Cola!”). Men bra rim kan också fungera i sin kontext, som när Marc Bolan inleder en låt med raderna ”She was born / To be my unicorn”. Eller när Nick Cave på sin nya låt ”Wild God” sjunger ”There was rape and pillage / In the retirement village”. Sublimt! På tal om Cave finns på skivan ”Love and Theft” finns också vad jag identifierar som två oblyga stölder från två klassiska Cave-låtar (”I’m rollin’ slow, goin’ where the wild red roses grow […] I might need a good lawyer, could be your funeral, my trial”).
Det slår mig också att hela boken är på engelska, vilket kanske gör den unik i sitt slag. Måste det vara så? På mitten av 70-talet gjorde Bruno K. Öijer och Eric Fylkeson ett försök att överföra några av Dylans sånger till svenska (det blev inte bra). Om alternativet till den här engelska utgåvan blir att ”Don’t think twice it’s alright” blir ”Ta det kallt det är allt” (Ola Magnell) ska vi kanske vara glada att det inte blir någon ytterligare översättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar