I Japan säljs fler vuxenblöjor än blöjor till spädbarn. Vi människor blir allt äldre, i takt med medicinering mot tidigare dödliga sjukdomar, och samtidigt föds allt färre barn. I SvD läste jag nyligen Anna Björklunds krönika i ämnet, där hon menar att för många yngre människor blir barn inget som passar in i den valda livsstilen. Hon kallar dem ”de teoretiska människorna”, och även om det är anekdotiskt ligger det nog något i iakttagelsen att det vanligaste samtalsämnet som rör småbarn är just hur jobbigt det är, hur trött småbarnsföräldern är.
Serietecknaren Anna Härmälä tar fasta på just det jobbiga i sin bok Singelmamman, en serie som redan väckt internationell uppmärksamhet och utkommer samtidigt på svenska, finska och engelska. Här ska inte upprepas fadäsen då den samlade svenska kritikerkåren dömde ut Johanna Hedmans debut Trion med anledning av förlagets stolthet i att den lanserades utomlands. Så Härmälä har blivit stor i England? Kul för henne!
Hon har en egen twist på det jobbiga. Redan i bokens snillrikt ordlösa prolog tar sig mannen ut ur bubblan och lämnar henne. Eftersom det sker i tecknad form gör han det på ett slagkraftigt sätt (ledtråd: han tänker med kuken!). Glasbubblan spricker, och kvar står Mia med lilla Alma, och en ganska stor krets som sluter upp vid hennes sida, en grupp som om vi lånar Lena Anderssons benämning skulle kallas ”väninnekören”.
Allt är tecknat i en naivt stiliserad stil som ändå söker sig mot det gränsöverskridande, och jag uppskattar hur varierat Härmälä arbetar: ibland lite i Liv Strömquists anda, med faktarutor och insprängda mini-essäer, och sagor och dagdrömmar. Kort sagt anlitar Härmälä alla till buds stående medel, och hennes fantasi erkänner inga gränser.
Det blir jobbigt för singelmamman Mia, men hon stretar vidare. En tanke infinner sig: hur var det förr? Var det mindre jobbigt för tidigare generationer, eller ska det räcka med patriarkatet som historisk förklaring till att det föds så få barn nu, att både kvinnor och män blivit mer upplysta? Mia kämpar med bitterheten och avunden, som ibland tar över och hon dömer obekanta i hennes omgivning, på ett sätt som andas desperation men också nödvändig munterhet. Ibland kan hon rentav se på sig själv med distans, något som kanske är första tecknet på att du är på väg ut ur svårigheterna.
Mia reser till Berlin och träffar Nick Cave, som han såg ut när han bodde i Berlin på 80-talet, och efter några glas (flaskor?) vin förvandlas de till Picasso-figurer innan hon lämnar honom. Hon träffar en hipster, men känner inget när hon ligger med honom. Hon drömmer att mannen är tillbaka, men det stannar vid en dröm. Poängen är hur skickligt Härmälä återger scener som dessa, i synnerhet hur mannen går upp i rök framför hennes ögon.
I Vasas flora och fauna sjunger de i ”Titta på skator” om singelmamman som måste förklara för sitt barn att det inte blir några syskon eftersom pappan ynglar av sig på annat håll: ”Jo, Patrik tack som fan / Vi ser honom på Mariaplan / Med någon som ser ut som ett barn / Hon frågar ”mamma, var det ett barn?” Härmälä har också väpnat sig med humor, som när hon låter Mia traska genom ”dejtingdjungeln” med alla typer av män: han som ståtar med fiskefångsten, kroppsbyggaren, äventyraren, friluftsdåren, den religiösa sökaren, han som klappar tigrar, han med mask framför fejan … Samma sak med ”de årliga högtiderna”, som för singelmamman bara blir tortyr: Alla hjärtans dag, påsk, släktmiddag, morsdag, bröllop, jul, födelsedagar …
Så småningom verkar Mia nöja sig med att allt inte måste vara perfekt. Det är en bra lärdom, för Härmälä berättar om något större än den egna erfarenheten, och det är en passning till den pågående debatten om autofiktionen. Enkelt sagt, men så länge det är gestaltat på ett övertygande sätt kan en författare tillåta sig att vara hur självbiografiskt som helst. Fiktion är en bra sak, men vi behöver ett varierat utbud, och jag ser gärna en kvalitetshöjning av detta utbud.
Men Singelmamman är en riktigt bra seriebok, just genom att den behandlar ett ämne som redan är beforskat, men att den tillför så många nya idéer. Anna Härmälä blundar inte för det dåliga och det som gör ont, men det blir i slutändan ett realistiskt och gripande porträtt av en kämpe, och att det avslutas med en cover på da Vincis ”Sista måltiden” är oväntat hoppingivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar