Våren 1983 hade en bekant till mig bildat ett hårdrocksband, och som brukligt var skumläste han en engelsk ordbok för att hitta ett coolt band. ”Vad sägs om … [infoga konstpaus] – Aids?” Kanske inte så lämpligt, invände jag, som till skillnad från honom hade följt Rapports och Aktuellts inslag om den nyupptäckta epidemin. Han pekade på ordet i boken: ”Adze”. ”Det betyder stridsyxa”, tillade han. Är det säkert att du uttalar det rätt? undrade jag beskedligt.
Den som sökt en historieskrivning om hur det gick till när aids blev ett begrepp i Sverige kan rådfråga Bodil Sjöströms nya bok i ämnet, Där kärlek sker. Parallellt med att hon själv anländer till Stockholm för att leva öppet som lesbisk blir den nya sjukdomen allt mer framträdande. Hon går på många begravningar, och överger sina planer att jobba som djurskötare med att ta anställning på nyinstiftade Noaks Ark. Och den som för tio år sedan följde Jonas Gardells fiktiva men i hög grad dokumentära romantrilogi Torka aldrig tårar känner igen mycket av stämningen, som den drastiska blandningen mellan hedonistiskt festande och dödligt allvar, och den frigörande resan från småorternas inskränkthet till huvudstadens anonymitet och brist på stigmatisering.
Ändå handlar boken förstås mycket om just stigmatiseringen av de smittade. Sjöström återger olika levnadsöden, och låter många komma till tals: läkare, psykologer, smittade, dödssjuka, missbrukare, politiker. Det är en metod som eventuellt har influerats av hur Svetlana Aleksijevitj och Marit Kapla så framgångsrikt har odlat, men skillnaden här är att Sjöström inte har gjort redigeringsjobbet. Därför blir berättelserna ofokuserade och onödigt långrandiga. Sorry, men att ämnet är angeläget räcker inte om framställningen saknar styrsel och riktning.
Dessutom: för trettio år sedan gav Sjöström i samarbete med Elisabeth Ohlson och Anders Odelius ut boken Med våra ögon, som skildrar samma tidsperiod. Vad har tillkommit i den här boken? Som bärande tema finns ett gigantiskt lapptäcke, sytt av anhöriga till 50 000 döda i sjukdomen, ett konstverk som ofta ställs ut i USA. Sjöström berättar gärna om detta lapptäcke, men det förankras aldrig i ett narrativ kring sjukdomen. Vi fattar att det varit ett nödvändigt och välgörande terapeutiskt arbete, men det är ett skrymmande verk som stjäl utrymme från den mer intressanta berättelsen om olika personer som drabbades.
Ibland blir det också intimt på ett kladdigt sätt, som när Sjöström önskar att hon fick aids, ”som en sorts solidarisk handling”. Det är ju nästan lika osmakligt som när Lars Norén önskar att han var jude, för att få ha ett erforderligt trauma till sitt lidande. Även utan diagnosen arbetar Sjöström ihärdigt för att underlätta för de drabbade.
Boken följer kronologin, och påminner om en tid som måste kallas hysterisk, med en rädsla som lamslog den del av befolkningen som betraktade farsoten på behörigt avstånd. Det som inledningsvis i USA fick heta ”gay cancer” blev på svenska ”bögpesten”. Vi får inte glömma hur många som offentligt uttryckte förhoppningar att den dödliga sjukdomen skulle få bögar att omvända sig till heteronormen. I takt med att fler kända personer – Rock Hudson, Sighsten Herrgård, Liberace, Freddie Mercury – dör ökar i viss mån toleransen.
Det är förstås tråkigt att behöva påpeka att en bok som denna tråkar ut läsaren. Men Sjöström arbetar för mycket utefter principen ”först gjorde jag det här, sen gjorde jag det här”. Ingen ska tvivla på att hon utfört strålande och viktiga insatser, men framställningen är för enögd och ensidig i sin strävan att så markant ta ställning. Den homofobi hon skriver om har förstås inte heller helt försvunnit. På många håll i den så kallade upplysta världen ser vi hur reaktionära krafter försvårar för HBTQI+-personer. För all del blir Sjöströms bok en värdefull del av historieskrivningen, och något säger mig att främst yngre människor med ett uns intresse för queera frågor borde läsa hennes bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar