I onda tider kan poesin skänka tröst och hopp, åtminstone om den skrivs av poeter som Pooneh Rohi. Hennes livgivande diktsamling skakar liv i en optimism som annars verkar ha gått i ide över vintern.
Den kultursidesdebatt som förts senaste veckorna om den ironiska poesin har fått mig att längta efter dikter som inte stagnerar i döda poser. Ironi eller inte spelar ingen roll, för även ironisk dikt kan vara på riktigt. Men jag vill se utveckling och konstruktivitet, och mindre av ekvilibristisk uppvisning. Jag vill se sådan dikt som Pooneh Rohi skriver i sin första diktsamling Genljud.
Det här är en bok på 400 sidor, där bara varannan sida har text, och dikterna är korta, i snitt fyra rader. Jag vill hävda att Rohi – som vi tidigare kunnat läsa i den Migrantprisvinnande debuten Araben och den ambitiösa postpartumromanen Hölje – lyckas skriva vägvinnande och konstruktivt i en bok som bär sitt ämne med osviklig konsekvens.
Dikten blir en besvärjelse som ska motverka den stumhet som med Audre Lordes ord inte kommer att skydda oss. Rohis dikt blir en motståndshandling mot det som förstör, genom att främja det som skapar och växer. Dikterna växer som träd i mig när jag läser.
De här dikterna interagerar med naturen. I grunden finns en historia om en mor och ett barn, men det är en berättelse med mer konstrikt flätade berättelsetrådar än den strikt självbiografiska. Migrationen och exiltillvaron samsas med den närhet som uppstår i relationen mellan en förälder och ett barn.
Och tonträffen! Rohi skriver musikaliskt och rytmiskt när hon varierar sina fraser om längtan som inte går att stilla: ”jag när en längtan / som kräver ord / tuggor av din hud / sötman av ditt / kött”. I relationen till barnet gestaltas också en väntan på något bättre, såsom en mindre trasig värld, mindre våldsam och mindre krigisk.
De här dikterna kräver inget annat av dig än total uppmärksamhet och följsamhet inför det budskap som förmedlas. Det är ett budskap som omfattar både sprödhet och styrka, som visar vördnad för det som lever, och som vi är skyldiga att hålla intakt: ”jag ger dig / okända träd / och allt det andra / som inte är mitt”.
För tio år sen uppmärksammade Athena Farrokhzad i sitt ”Sommar”-program oss på att vi lever i så bistra tider att vi måste tala om andra saker än träd, med en tanke från Brecht. Pooneh Rohi utmanar uppfattningen att det inte går att skriva politiskt om träd. Hon visar förtröstan och nåd med sina dikter om utsatthet och ängslan.
Lika glad som jag blir av att läsa den här vackra och klarsynta boken (”glad”? varför inte säga som det är, jag blir euforisk av den!), lika nedslagen blir jag av vissheten att så få kommer att läsa den. Genljud är utgiven av mikroförlaget Pamflett, som under ett par års tid specialiserat sig på tunna häften där mer eller mindre etablerade poeter experimenterar sig fram.
Det här är en bok som därför inte kommer att få hälften av de recensioner som ges en bok på de större förlagen, och det är synd när den är ungefär dubbelt så bra.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/4 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar