Skulle jag läsa så många böcker om jag inte fick skriva om dem? Är det en retorisk fråga? Jag är på ett sätt ovillig att söka svaret. När jag väljer vad jag ska läsa beror det ofta på om jag kan ha något att säga om boken. Är det ett ämne jag är insatt i? Är det ämne jag vill veta mer om? Men också: är det ett ämne jag känner att jag har något att bidra med?
Dramatikern Christina Ouzounidis har skrivit sin första roman. Maskrosfrön och karyatider är en titel som förenar det efemära – maskrosen – med det bestående – karyatiden, det vill säga pelarna i form av kvinnoskulpturer som bär upp ett tak från den grekiska antiken. Men böcker ska också ha öppning. Finns det en sådan i denna märkliga och ambitiösa roman? Går det att ta sig in i den? (Och btw, hur tar man sig ut ur en sådan bok?)
Vi återkommer till sådana frågor. Omslaget signalerar att vi eventuellt är på väg in i fablernas värld, med en mänsklig individ med rävhuvud. Det kunde vara ett foto från någon av Wes Andersons filmer. Det väcker obehag, men för att förklara det måste jag bli privat. Som barn var jag livrädd för just de barnprogram där det fanns gränsvarelser som kopplade ihop djur och människor. Allra värst: ugglan Helge (spelad av Bert-Åke Varg – bara själva namnet var ju tillräckligt för att skrämma slag på mig!) i serien ”Från A till Ö”. Som alla vet är skräcken inte störst för det uppenbart monstruösa, som är pålitligt i sin ondska – farligare är det med de som går under radarn som synbart goda men som bär på det onda i bakfickan.
”På den här platsen mejslas skillnader ut.” Så inleds den här romanen, och förbereder oss för en icke-binär världssyn där gränser slutat fungera, gränser mellan människa och djur, levande och död, natt och dag, vaken och dröm, barn och vuxen. En annan gräns som inte respekteras är den mellan prosa och poesi. Är det här ens en roman? (Juryn överlägger fortfarande när den här texten skrivs.) Också tiden verkar ha upphört, för vi befinner oss i något slags tidlöst kommande, där karaktärerna alltid är på väg mot något, bort från det närvarande med alla dess umbäranden.
Är barnet som helt plötsligt uppenbarar sig i stallet ett riktigt barn? Är Ifigenia någon som bär barnets erfarenheter inom sig, alla dessa minnen av flykt, migration, exil? Ouzounidis vägrar befatta sig med reguljär allegori, och skapar ett verk av mer oroande karaktär. Där inskjuts scener där diktaturen tillåts härja fritt (ungefär som i vår värld, inser jag).
När Ouzounidis skriver om oron anläggs ett perspektiv som kanske ofrivilligt anspelar på Simone Weils mest berömvärda idé om uppmärksamhet. Så här skriver Ouzounidis: ”Med oro menar jag den uppmärksamhet eller den lågmälda återhållsamhet kroppen ibland uppmanar till.” Denna uppmärksamhet manifesteras i samspelet mellan människa och häst, återgivet i scener som tillvaratar både människans och djurets integritet.
Det finns spår av antiken också i Ouzounidis prosa. Som bekant har hon varit verksam som dramatiker med starkt fokus på antiken i allmänhet och Sofokles pjäs Antigone i synnerhet. Och Antigone förekommer också här, om än i mindre skala. Myterna är inte döda, bara sovande – bidande, kunde vi säga. Handling? Det är mer frågan om att befinna sig i en stämning, som återskapas med hjälp av suggestiva antydningar mer än konkreta exempel som går att fästa vid en påtaglig verklighet. Det börjar konstigt, och fortsätter konstigare, i omtagningar, upprepningar, återfall.
Ouzounidis uppfinner trots allt en enkel formel åt sin estetik, en formel som lyder ”fanns betyder finns”. Den har tidigare tjänstgjort åt författare som Selma Lagerlöf, denna osäkerhet som präglar övergångar mellan olika livsstadier. En annan formel lyder ”förflyttning heter förvandling”. Det kunde kallas ”häpnadens poetik”, detta arbetssätt som försvårar jakten på en öppning. Länge undrar jag när den här romanen ska börja – och låt mig tillägga att det inte är en oangenäm frustration!
Det här är en roman som ekar en smula av Djuna Barnes kufiska mästerverk om likartade metamorfoser, Nattens skogar (som av en händelse utkommer i nyöversättning i dagarna). Kanske har jag inte läst ett mer säreget svenskt prosaverk sedan jag läste Katarina Frostensons Berättelser från dom. Det säger något om sprängkraften i Ouzounidis bok; det skulle inte förvåna mig om jag under lika lång tid fortsätter vara så här kreativt förvirrad kring vad den handlat om som i fallet Frostenson (en bok som kom för drygt trettio år sen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar