Rädda kaninerna, Olivia!, Johanna Bergström & Staffan Gnosspelius, Lindskog

Trollen har varit mer i ropet än någonsin i vår. Den norska Netflixfilmen Troll hade premiär sent i fjol, och för någon månad sedan kom danska Rasmus Daugbjergs roman med samma enkla titel, Troll, ut på svenska. I barnboken har trollen sedan länge gjort flitiga gästspel, fast mestadels i form av en gulligare variant, alltsedan John Bauer populariserade dem. För att inte tala om Mumintrollen, som ju är en originell skapelse, om än det vore en underskattning att bara uppfatta deras gullighet.

 

Barnboken Rädda kaninerna, Olivia! handlar också om troll. Johanna Bergström berättar, och Staffan Gnosspelius tecknar. Hans målningar är mörkt murriga, går helst i giftig gröngul färgskala. Han är väldigt skicklig på att fånga det illmariga i trollens blick. Kommer barnen – boken vänder sig från 5 år och uppåt – att tjusas av bilderna? Det är tveksamt, men som (relativt) vuxen finner jag dem väldigt intagande.

 

Dessutom tror jag att barnen med lätthet kan ta till sig storyn. Olivia bor i fosterhem. Hon har en bästa vän, Egon. Tillsammans vaktar de kaninerna, och inväntar att räven ska ta dem. För så gör rävar, det vet minsta barn. Men barnen kan nog också genomskåda berättelsens bärande metafor, att den farliga räven representerar Olivias biologiska föräldrar som ska göra besök. Hon vill helst inte ha med dem att göra, trivs bättre med sina fosterföräldrar.

 

Jag gillar det vågade draget att göra trollen så här läskiga. Det borde vara en avgörande poäng med barnboken att inte underskatta barnen, att utnyttja tillfället till en pedagogisk högläsning där den vuxne kan skapa en inramning av trygghet. Olivias biologiska föräldrar har inte kapacitet att fostra henne, och när vi ser dem i bild kanske vi anar varför. (Kort svar: grymhet. Ett längre svar blir mer komplicerat, men jag tänker att här sätts vuxenansvaret in. För lita på att barnen har frågor om detta.)

 

Det blir alltså en utmanande berättelse, där Bergström vågar ifrågasätta den gängse uppfattningen att blodet alltid är tjockare än vattnet. Berättelsen balanserar skickligt mellan leken och allvaret, och jag litar på att barnen kan förstå det ovanliga budskapet, som ger goda tillfällen att diskutera i vilken skepnad en fara kan anlända. Det är en nyttig läxa som den här boken förmedlar, och ger barnen bra träning i att läsa mellan raderna.