Standing in the Forest of Being Alive, Katie Farris, Liverpool University Press

I senaste avsnittet av Örnen och Kråkans poesipodd talade Lyra Ekström Lindbäck om sönderkramade diktsamlingar, om en ängslig kritikerkår som behandlar poesin som något ytterst ömtåligt och eftersatt som under inga villkor får kritiseras. Hur mycket sanning det än ligger i de orden måste jag få säga att Katie Farris diktsamling Standing in the Forest of Being Alive är en helt fantastisk bok.

 

Om du följer Ilya Kaminsky på twitter (om inte: vad är det för fel på dig?) känner du redan till den här boken och något om dess tillkomst. Farris har skrivit en självbiografi i diktens form, om sin bröstcancer, om pandemin, om det utsatta politiska läget i hemlandet USA. Den amerikanska utgåvan visar en hand som håller upp en lång rödhårig fläta, för att illustrera något av cellgiftsbehandlingens effekter. Jag har lagt beslag på den brittiska utgåvan, som har ett mer neutralt omslag.

 

Farris skriver en rak, direkt och omedelbar dikt med ett tydligt mål att kommunicera. Hon kallar fram olika röster för att vägleda henne, allra oftast Emily Dickinson, som hon läser och kommenterar i flera av dikterna. Och ibland kan det räcka med att ange några av dikttitlarna i den här samlingen för att du ska förstå hur bra det här är:

 

* Why Write Love Poetry in a Burning World?

* Finishing Emily Dickinson, First Deacon in William Blake’s Church of the Marriaga of Heaven and Hell, in the Oncologist’s Waiting Room

* Ode to Money, or Patient Appealing Health Insurcance for Denial of Coverage

* I Wake to Find You Wandering the Museum of My Body

* To the Pathologist Reading My Breast, Palimspsest

* To the God of Radiation

 

Dickinson bad oss förmedla sanningen snett/lutande (originalets ”slant” är mångbottnat). Farris tar fasta på det i sina rastlöst otåliga dikter, som skildrar en erfarenhet som många delar. Hon rör sig på minutiös detaljnivå, och när hon förebådar sitt eget dödsfall vill hon att någon ska begrava den fläta som det amerikanska omslaget återgav. Syftet är magnifikt i sin vädjan om fortsättning:

 

I will need a rope

to let me down into the earth.

I’ve hidden others

strategically around the globe,

a net to catch

my body in its weaving.

 

Det är en modig diktsamling – naken, oförställd, sexig, påhittig, originell, nyanserad, mångsidig. Här finns ett par haikus, som är så fyndiga att jag genast omvärderar min uppfattning att ingen borde få använda den versformen. Det finns undantag till allt, tydligen: bara någon gör det tillräckligt bra upphävs alla regler och förbud.

 

Och kanske Farris insats ska ses i ljuset av just detta: hennes osvikliga förmåga att korsa gränser, att överträda det som inte borde ske. Därför blir det en duktigt personlig samling dikter, trots att hon i så hög grad anlitar andra röster. Hon vinnlägger sig om en närhet till det egna materialet, till den suveräna egenart som finns i det självupplevda, och förvandlar de privata beståndsdelarna till allmängiltigt stoff. Så ska poesi också uppfattas – som transformation.

 

Utan att skräda orden berättar Farris vad behandlingen gör med kroppen och psyket, och själen inte minst. Hennes dikter är roliga och drastiska, dristiga och oroliga, och fylld av den energi som alstras av den helt egna upptäckarglädjen. Samtidigt skuggas det här livet av onda samhällskrafter, där Farris plaidoyer för sin särart – ”Why write love poetry / in a time of / government brutality?” – ekar av Brechts berömda ord ”Vad är det här för en tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet?”

 

Den otålighet Farris använder kan få en att tänka på Rimbauds berömda avsked av allt, eftersom världen ändå bara gör oss blasé. Det finns också hos Farris ett befogat uppror mot allt det stelnade och förstockade i vår tillvaro. Då skapar hon i jordskredets poetik, dikter om en sjuk kropp (diktjaget) i ett sårigt land (Amerika). Hur ska vi ens leva i ett land där det är farligt att minnas?

 

What if the past

is a crouching tiger

and memory is the act

of putting your head

in its mouth?

 

I en av sina aforismer talade Vilhelm Ekelund om det enklas subtilitet, och det är i linje med hur Farris skriver sina dikter: omedelbart och spontant. De här oftast korta dikterna återerövrar ett tilltal som gör poesin värdefull och angelägen. I flera av dikterna verkar det skrivna knappt ha passerat en redigeringsfas, och det säger jag inte för att förminska dem eller för att ifrågasätta eller underskatta hur konstfullt skrivna de är. Bara det att det är den typ av enkelhet som förknippas med dagboken. Då kan Farris nå det poeten Shelley gjorde i några fragment riktade till Mary Shelley:

 

My dearest Mary, wherefore hast thou gone,

And left me in this dreary world alone?

Thy form is here indeed – a lovely one –

But thou art fled, gone down the dreary road,

That leads to Sorrow’s most obscure abode;

Thou sittest on the hearth of pale despair,

                                                        Where

For thine own sake I cannot follow thee.

 

De här Shelley-dikterna är långt ifrån lika omskrivna som hans större poetiska verk, men inte mindre uppskattade åtminstone av mig. Här blir hans röst mänsklig och han träder fram som också människa. Den här gesten åstadkommer också Katie Farris med flera av sina dikter, alltså detta direkta tilltal som verkar ha tillkommit utanför den poetiska verkstaden, där poeten tänker i steget: ”What is not hell is whispering, I like my body / when it’s with your body”.

 

I dikterna uppmärksammar Farris livet, och delger sin häpnad och gör den tillgänglig för oss andra. Hos henne har livet fortfarande – trots den utbredda cynismen, nihilismen och pessimismen – behållit sin förmåga att tjusa, blända och överrumpla. De korta dikterna lindas tätt som en tourniquet. Samtidigt gör den avslutande något helt annat, genom att vara lite längre och växlar in sin regelbundenhet – fyra oktavstrofer – med en avslutande sjuradig strof. Oktavformen användes gärna av Philip Larkin, och här skriver Farris något som liknar en Larkin för 2020-talet, med sitt resonerande tonfall präglad av surmulen humor och moloken munterhet.

 

Genomskådande och klarsynt också, givetvis. Det Farris uppnår blir då försoning, men inte resignation. Det sker i den här ljuva boken som bara väntar på att bli översatt till svenska så att fler av oss får upptäcka hur livet kan göras vackrare och mer uppbyggligt.