I en famös intervju för många år sedan försökte hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen förgäves förstå logiken i begreppt ”less is more”. I hans hjärna kan bara ”more is more” äga sin riktighet. Utan att veta det helt säkert tror jag att Johan Svedjedal instämmer i den malmsteenska logiken. Hans senaste biografier ger syn för sägen. Bevismaterial #1: Karin Boyebiografin Den nya dagen gryr från 2017 (knappt under 700 sidor). Bevismaterial #2: den nyutgivna Harry Martinsonbiografin Min egen elds kurir (precis under 800 sidor).
Ändå måste jag genast säga att jag har haft stor behållning av den här boken om Martinson – det lär vara den första med heltäckande anspråk – om än jag kanske inte läst den med lika stort intresse som när Svedjedal skrev om Boye (men det kan också bero på att det är mycket mer givande att läsa hennes böcker vid en jämförelse).
Svedjedal inleder med en katastrof. Den inträffar den 3 oktober 1974 och stavas Nobelpriset i litteratur. Det året skulle Svenska Akademien ge sitt pris till sina egna ledamöter Eyvind Johnson och Harry Martinson. Ryktet hade föregått den ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierows tillerkännande (”ja, vilka tror ni”, som han muttrade bakom sina gigantiska solglasögon). För i synnerhet Martinson blev priset en black om foten, och sägs ha påskyndat hans självmord fyra år senare.
Men där kan Svedjedal ge lugnande besked för den som vill leta syndabockar i Svenska Akademien. När Martinson låg inlagd på sjukhuset var han redan dödssjuk, och det är osmakligt att reducera en människas självmord till något så banalt som ett litterärt pris. Även med den sordinlagda avslutningen finns mycket gott att säga om Martinson: en man med utsökt rättspatos och starkt samhällsengagemang och miljöaktivism. Liksom många andra idealister som reste höga krav på rättvisa – Stig Dagerman, till exempel – var det lite si och så med den egna moralen. Dessutom hade han dåligt affärssinne, något som motiverade att han fick många litterära priser och högt ställda förlagsförskott. Ändå är det lite svårsmält när Svedjedal gång på gång rycker ut till hans försvar efter att noggrant ha redovisat inkomster som med dåtida mätt var astronomiska: ”spenderbyxorna blev hans mest älskade klädesplagg”.
Harry Martinsons liv i korthet: född 1904 som Harry Edmund Olofsson i en dysfunktionell familj. Pappan Martin var suput och våldsverkare och dog när Harry var i sjuårsåldern. När mamman sökte lyckan i USA hamnade Harry och hans många syskon i olika familjehem i fattigvården. Tidigt lärde han sig rymma, en färdighet han skulle utveckla som vuxen. Så följde luffarliv, några år till sjöss, tiggeri, och en löftesrik debut som poet när han var i tjugofemårsåldern. Han gifte sig med den fjorton år äldre Moa Martinson, och de hade några fina år tillsammans när de inspirerade varandra litterärt, men också några mindre fina (hans smeknamn på henne: ”Moa Constrictor”). Från 1940-talet skaffade sig Harry en ny familj, och gav ut böcker som gav honom en stor publik.
Björn Ranelid, som har räknat, menar att ingen annan än han själv har fått lika många och lika välformulerade läsarbrev. I så fall är Harry Martinson god tvåa. Han var populär, men också förtalad. Redan 1934, efter fyra böcker, kallades han pekoralist i Aftonbladet. Även där är han väl i så fall tvåa i antalet gånger han kallats just detta, med Ranelid som god etta.
En av Svedjedals bärande teser är att litteraturen räddade Martinson från svåra minnen. Genom livet lär han ha haft nytta av sin stora charm och sitt berömda leende; han verkar ha varit en ocharmig blandning av smilfink och pratkvarn. På ett av fotografierna ser han ut som en tidigare okänd bror till John och Robert Kennedy. Svedjedal menar att Martinson gärna gjorde sina erfarenheter en smula värre än de var i verkligheten när han skrev sina självbiografiska berättelser, men ibland var faktiskt villkoren värre i verkligheten. I dessa berättelser skapas en triangel, där de tre hörnen utgörs av yrkesförfattaren Harry Martinson, barnet Harry Olofsson och den fiktiva Martin Tomasson.
Eftersom Svedjedal är litteratursociolog får vi nitiska genomgångar av det mesta som rör både det som tillhör det litterära fältet (upplagors antal, förskott och honorar) och det biografiska livet (rapporter om hur frånvaron såg ut varje år i folkskolan). Det ger biografin en ganska tung slagsida åt fakta. Ett problem med långa böcker är dessutom att de kidnappar en som läsare, för vad ska göras åt en bok som uppehåller en i flera dagar? Det vore ett underkännande att döma ut den som tråkig då, för då avslöjar du dig som någon med dåligt omdöme (du borde ha läst en annan bok!).
Ändå blir jag smått imponerad av den unge Martinsons kopiösa bildningshunger; han lär ha läst kopiösa mängder, och i detta skiljer han sig inte från andra självlärda arbetarklassförfattare som slog igenom ungefär samtidigt. Ja, faktum är att det fanns ett stort bildningsbehov inte enbart hos dem som blev författare: den socialdemokratiska 1900-talshistorien är full av ett intresse för litteratur och kultur som ter sig overkligt när det jämförs med dagens monumentala ointresse.
Den bild som formas av författaren Martinson är inte alltid smickrande. Som sjöman gick han till prostituerade, men detta är långt ifrån något undantag bland andra kanoniserade svenska berättare, i synnerhet om de med erfarenheter från sjöss räknas in. Han var också en bakåtsträvare som misstrodde det moderna samhället och framför allt ny teknik, och hatade bilar och flygplan. Men cykeln hyllade han, och det är så klart till hans fördel.
Det är svårt att hitta egentliga invändningar mot Svedjedals metod, även om Per Wästberg ibland får heta Pär i förnamn och att han tar miste när han återberättar en anekdot om Coleridge – det är att överskatta den brittiska postgången i slutet av 1700-talet om man tror att de delade ut brev nattetid. Visst går det att sucka ibland över att så många siffror ska redovisas i den löpande texten (det kunde ha fått utgöra ett appendix), och en kortare bok hade också farit mer effektivt fram med hur det gick till när Martinson skrev sina böcker och hur de togs emot (kort svar: likadant varje gång)
Varför har denna stora biografi om ett så stort namn i den svenska litteraturhistorien dröjt så länge? Martinsons liv saknar inte yttre och inre dramatik. Det är möjligt att jag skjuter mig själv i foten här, men beror det på att hans böcker inte riktigt håller måttet? Visst går det fortfarande att läsa Aniara – eller de första tjugo sidorna av den – och inte tråkas ihjäl, men jag vet inte vad som skulle få mig att leta fram någon av de många diktsamlingarna, eller de ofta prisade naturskildringarna.
Nobelpriset kan göra varken till eller ifrån, men det ligger något i omvärldens ointresse för ett namn som ändå är inristat bland de relativt få pristagarna. I en jämförelse mellan några andra svenska Nobelpristagare – Pär Lagerkvist och Tomas Tranströmer – och några som inte ens fick priset – Karin Boye och Stig Dagerman – står sig Martinson slätt internationellt, i synnerhet när det gäller nyöversättningar från 2000-talet. Nyligen dog Martin Amis, en författare som åtminstone hade varit briljant (mest på 80-talet), och som notoriskt undanhölls stora priser i hemlandet och fick se Bookerpriset år efter år gå till mer talanglösa författare som nu är helt bortglömda. Det kanske inte gör så mycket: att få ett stort litterärt pris verkar mest vara ett djävla besvär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.