Vilken vacker bok det är! Rickard Eklund ger ut sin första diktsamling på svenska och den heter tundra. Färgen är isblå, och naturen som tecknas antyder vita snöhöjder med svarta fotspår. Typsnittet känns igen från Sisters of Mercys skivor – Caslon Antigua, ett av de snyggaste typsnitten jag känner till. Dock vet jag inte om kopplingen till bandet är medveten: Eklund har en bakgrund som musiker. Men de vackra snöbilderna ger associationer till en av bandets bästa låtar: ”Driven Like Snow”.
Så är det här också en vacker bok, till sitt innehåll. Typsnittet återkommer till titlarna på de olika sekvenserna i dikten: ”Tundra”, ”Frö I”, ”Passage”, ”Askes”, ”Brytning”, ”Frö II”. Sex låtar, det är mer maxi-EP än LP. Men resultatet är en ovanligt enhetlig diktsamling, som arbetar med en puls som åstadkommer rytm och ger dikten kropp:
jag kan känna ditt hjärta slå
mask dras ur vältorna
huvud taget från ovan
smärtan runt munnen
svansen greppar kroken
slingrar rothalsen ut
Eklund ger platsen ödesmättade konnotationer. Ljuden som skapas blir dissonanser, skärande missljud, distortioner. Även ålderdomliga grepp tas i anspråk, ord som ”termalin”, ”kujonerad”, ”apofyllit”. Det liknar den rök som – förlåt mig, men – Sisters of Mercy har på sina konserter, en rök som görs så tät att bandet blir osynliga skuggestalter.
Men Eklund använder begreppen inte för att i första hand ge oss rökridåer; dessa inslag vidgar vår världsbild. Han skriver i en stundtals ryckig stil om det som försvinner, om det som döden lämnar i sitt följe. Det är skrivet i inventeringens poetik, en metod som känns igen från Jörgen Linds senare böcker: även här rör sig tematiken mot det som går förlorat.
En dov känsla som skänker aningar av något otillbörligt genomsyrar dikterna. Vi rör oss också neråt mot markytan, närheten till den blöta jorden. Berättelser om uppväxten blandas med nutida ingivelser i en polyglott samling av svenska, dialekt, finska, engelska. Och det finns också andra ingivelser, som pekar mot en uppgörelse:
Vi trodde på magiskt tänkande och trodde oss kunna se in i folks själar. Ingen ondska vittnades, ej heller eufori, men autenticitet. Mer eller mindre. Vi varken skrattade eller grät åt någon. Här vältrade vråkor i vildoxens hull.
Notera den diskreta allitterationen i ”vältrade vråkor … vildoxen”. Det är annars sällan Eklund aktiverar verktygslådan med stilistiska medel. Det han är mer angelägen om att medföra är en originell form av minneskonst, där det mindre handlar om detaljers korrekthet, och mer handlar om att återskapa stämningar och känslolägen. De skarpa sinnesintrycken blixtrar till. Ett par gånger nämns till exempel voyeurism, ett annat begrepp som ger texten ett smått tidlöst drag (tillhörde inte den debatten förra århundradet? och är det inte dessutom märkligt att vi lever i en så bildfixerad värld, utan att ens anföra voyeurism som teknik för att förstå vår tid?).
Eklund skapar sin egen tradition, och den är asketisk och klar:
Och vem syr sin son
fast i läpparna och
bär honom med sig
som en suck
mellan meningarna?
Sådana frågor är vad poesin livnär sig på, och jag är tacksam att Eklund ställer dem på sitt försynta sätt. I slutändan är det ju det som är det vackra med hans bok, vackrare än det stiligt tidlösa omslaget: förmågan att väcka förundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.