Innan Nirstedt/Litteratur 2019 startade sitt poesibibliotek var det sällsynt med återutgivningar av enskilda diktsamlingar. Förlagen satsade med få undantag notoriskt på utgåvor med samlade dikter. Ett lysande undantag är Stina Aronsons omtalade bok Tolv hav från 1930. Den utkom 2009 på lilla Rosenlarv förlag, och gissningsvis var det många som då fick upp ögonen för denna lite bortglömda författare.
Så bortglömd var hon att hon inte ens fick plats när Bonniers 2016 lanserade sin tjockis Svensk poesi, som med cirka 200 poeter får räknas som ett standardverk. Aronson är jämnårig med Edith Södergran, och i Tolv hav – som nu åter-återutges av Nirstedt/Litteratur – skriver hon en poesi som närmar sig de kosmiska anspråken som vi känner igen från den poet som vidgade vår poetiska värld med samlingar som Septemberlyran och Framtidens skugga.
Än en gång har Anna Sanvarera skrivit förord (2009 hette hon Jörgensdotter). Hon berömmer Aronson för att äga ”emotionellt mod”, en egenskap det är lätt att återfinna i dikterna. Sexton år före Rut Hillarps debut med Solens brunn skriver Aronson djärvt sinnliga dikter, febrigt passionerade. Det är en slags poesi som inte fått tillräckligt utrymme i den svenska poesihistorien, kanske för att den inte riktigt passar in, för att den går för långt in i de upphetsade känslor vi inte riktigt har erkänt som svenska? Skam vore det att förbise den poet som kan skriva rader som dessa: ”Ett steg från aningen till gåtan är jag, / en ton som väcker oviss längtan.”
Aronson vill med sin bok framkalla nya gudar, och skriver om det som komma skall. Det är stora anspråk, och kan nog uppfattas som främmande för den som inbillar sig att poesi enbart ska syssla med ädla känslor utifrån ett inlärt mönster. Aronson sträcker sig utanför det invanda, och låter känslorna flöda över. Hon använder ordet ”jag” 117 gånger i den tunna samlingen (ungefär lika många som Tomas Tranströmer yttrar det under hela sin karriär). Även om titlar finns till dikter kunde dessa gärna ha skippats, så att det går att läsa boken som en enda tematiskt sammanhållen långdikt.
Paradoxer uppsöks: diktjaget söker friden och lugnet i det otrygga och farliga. Men medan min förra läsning – Rosenlarvs utgåva – nog betonade känslorna, vill jag nu påpeka att dikterna också ägnar sig åt insiktsfulla bedömningar av erfarenheten. Känslorna och tankarna samverkar i dikterna, och skapar en syntes av febrig klokhet. Med modig inlevelse skildras förälskelsens klyvnad:
Min oro –
ta bort min oro.
Jag kan inte vara ensam med detta
som alltid letar efter min strupe.
Kyss mig min älskade.
Stanna denna förgiftade natt.
I mitt hjärta har en varg sin kula.
Jag vet hans hunger,
hans gom,
hans bittra sömn.
Rädda mig, älskade.
Jag själv är oron, vargen,
vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst.
Det upplevda och det söndertrasade bistår diktrösten i att skapa världar. Den inre övertygelsen har gjort sig medveten om sina dimensioner, och Aronson skriver bestämt och beslutsamt. Det är en nyskapande dikt, djärv i sin form, men också till sitt innehåll och tematik. Även lyckan är villkorad:
en gång i granskogen
förnam jag att Tiden är ett ont väsen,
som har fångat oss och stillar sin hunger
med rågan i våra hemliga famntag.
Nog är det här dikter att låta sig inspireras av, och bara låta sig uppleva det stillsamma upproret mot auktoriteter som dikterna också antar. Det finns genomgående ett drag av enkelhet och brist på förkonstling, som även den ter sig lite främmande för den som läser mycket nyutgiven svensk poesi (den som försöker för mycket och åstadkommer för lite). Den här samlingen inleds och avslutas med var sin korta dikt. En invigning och ett farväl. Men ett starkt outskrivet ”på återseende” finns också här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.