Illustratören Tove Jansson, Paul Gravett, översättning Ralf Andtbacka & Ulla-Maija Holmfors-Andtbacka, Förlaget

Få saker inom kulturen är lika uttjatade som genibegreppet. Länge dominerade bilden att den skapande fick gudalika ingivelser för att åstadkomma sina konstverk, oavsett om det var målningar, dikter eller filmer. Hellre vill jag se kulturutövare som arbetande konstnärer. Få uppfyller dessa kriterier lika stiligt som Tove Jansson.

 

Åtskilliga böcker har skrivits om Jansson, till exempel konsthistorikern Tuula Karjalainens lysande biografi Tove Jansson – arbeta och älska, som kom för tio år sedan. Den hade också ett rikt och fantastiskt bildmaterial. Så utkommer nu engelsmannen Paul Gravetts bok Illustratören Tove Jansson, i en serie om bilderboksskapare genom tiderna. Det sker givetvis med hjälp av ett omfattande förråd bilder, och där återkommer min motvilja mot genistämpeln.

 

Vad den här boken visar är förstås hur hårt arbetande Jansson var, genom att betona hur ambitiös och noggrann hon var. Och uthållig! Ofta skissade hon sina Muminfigurer i minst fyra utkast innan hon färdigställde slutversionen, till exempel för att få fram rätt uttryck på en bild där Muminpappan ligger ned med förvånad uppsyn. Om något vill jag upphöja ordet konstnär, och hävda att Jansson likt ingen annan – möjligen med undantag för William Blake – arbetade lika skickligt och effektfullt i både ord och bild.

 

Jansson föddes strax efter att första världskriget inletts 1914 i en konstnärsfamilj, där främst mamman var produktiv och blev familjeförsörjare då det inte alltid fanns en efterfrågan på pappans skulpturkonst. I T-Rex klassiska låt ”Cosmic Dancer” sjunger de om pojken som dansade sig själv ut ur livmodern: ”Is it strange to dance so soon?” I Tove Janssons fall lärde hon sig enligt familjelegenden att teckna innan hon gick: Är det konstigt att teckna så tidigt?

 

Förvisso, men som konstnär är Jansson av det konstiga slaget. Att hon läste Edgar Allan Poes noveller som nioåring förvånar inte den som tagit del av hennes bildvärld. Muminfigurerna, som hon är mest känd för, verkar ha tillkommit av en slump, i en skiss från en dassvägg jämte ett skriftligt meningsutbyte med sin bror om Immanuel Kants lära om frihet. Hon kallade trollet ”Snork”, men det här var på 1930-talet: hon hade tidigt utvecklat en egen teknik, delvis inspirerad av den crazyhumor som fanns hos svenske Oskar Anderssons ”Mannen som gör vad som faller honom in”.  

 

Från mamman verkar hon främst ha lärt sig vikten av hård arbetstakt. Detta behövde Tove Jansson senare när hon fick beställningar att teckna dagliga seriestrippar med Mumintrollen för brittisk dagspress. Men hon var som konstnär mångsidig, och den aspekten faller ibland bort när Jansson omnämns. Till exempel värvades hon redan som femtonåring till satirtidskriften Garm, med flera vasst elaka porträtt av Stalin och Hitler på 30- och 40-talet. Det här är bilder som det är lätt att uppskatta nu, men då sågs de på sina håll som kontroversiella och inte helt oproblematiska.

 

Av mamman lärde hon sig också variera sin teknik. Eller sina tekniker, snarare. Hon anlitades också för att illustrera bokomslag, teaterproduktioner, och gjorde en del reklam. Dessutom några inhopp som illustratör till böcker av J.R.R. Tolkien och Lewis Carroll. Alice i Underlandet förtjänar att framhållas, där Jansson helt befriar sig från inflytandet av riktmärket John Tenniels bilder. Jansson gör Alices tillvaro lite kusligare och mer skräckinjagande. Jonas Ellerström skriver fint i Lewis Carroll-encyklopedin A som i Alice: ”Två temperament, båda med stark integritet, möts över ett avstånd av hundra år, och två konstnärsfantasier som har plats för både det makabra och det tröstande befruktar varandra.”

 

Med Mumintrollen, de som först gick under namnet ”Småtrollen”, införde hon 1945 något unikt. Nu är dessa troll svåra att undvika, då de har hamnat på allt från pennfack till disktrasor. (Jag skriver detta medan jag dricker kaffe ur en mugg med Trollkarlen.) Men något av det unika ligger i att trollen är så igenkännbara, och tillåts vara både glada och sura. Kanske det är så enkelt att de är oförställda, och att det är vad Jansson har investerat i sina teckningar, ett sätt att förhålla sig till världen: utan sken och utan egentlig förkonstling. På så sätt visar hon oss världen som den verkligen är.

 

Någon framgång blev det inte omedelbart. Från första upplagans 2800 exemplar hade det efter två år endast sålts ett par hundra böcker. Gravett, som är expert på tecknade serier, skriver en del om seriestripparna, men hans korta kapitel lyckas sällan säga något originellt eller inkännande om den teknik som var Janssons helt egna. Å andra sidan ligger betoningen på just bilderna i sig, och de talar förstås för sig själva.