Allt det här nu, Anna Stern, översättning Ebba Högström, it-lit

I Martin Scorseses nyinspelning av Cape Fear från 1992 betraktar två poliser fången Max Cadys bara överkropp, heltäckt med Bibelcitat. En av dem säger: ”Jag vet inte om jag ska kolla på honom eller läsa honom.” Med en del av förlaget it-lits påkostade böcker tänker jag: ”Jag vet inte om jag ska läsa den eller lägga den i ett bankfack.”

 

Senast Anna Sterns roman Allt det här nu, som utkommer i praktformatet coffee table-bok. Men jag börjar med att läsa. Stern är schweizisk författare, och har skrivit en roman som företar den ovanliga egenskapen att både trivas utmärkt med formen och vara ivrig att överskrida dess begränsningar. I centrum står Ananke som nyligen dött, och runt henne tecknar ett antal personer en minnesbild som inte går att återskapa i någon annan form än just i romanen.

 

Genast ska sägas att Ananke skrivs med gemener som ”ananke”, och det är genomgående för romanen, att versaler saknas. Det är förstås helt i linje med den indie-estetik som författaren verkar inom. Men det är inget som stör eller hindrar läsningen, ställer mig bara inför ett bryderi: i vilken mån ska jag följa det?

 

I romanen vävs flera citat in från bland annat Mrs Dalloway, en given referens för författare med hög ambitionsnivå. Men det är en annan roman av Woolf som Stern i högre grad ställer sig i direktkontakt med – Vågorna. Även där är det ett dödsfall inom vänkretsen som igångsätter vännernas minnesarbete. Liksom Woolf börjar Stern med barndomen, och det är anmärkningsvärt hur skickligt hon använder Vågorna som en implicit intertext utan att göra sig avhängig ursprungstexten. Allt det här nu är en originell roman tillkommen i ett eget rum och som inte behöver söka efter en egen röst.

 

Det finns ingen manual i hur vi ska hantera döden. Vännerna lämnas med det tomrum Ananke skapar, och världen stannar. Berättaren inleder med att röra sig bort från det solipsistiska ”jag” mot det mer frågande ”du”. Minnena rör sig i fria associationer, i en prosa som ofta låter språket gå sönder, med en syntax som ibland hackas itu. Ord lämnas därhän på boksidan, utan den klargörande eller befriande punkten. Därmed närmar sig prosan musiken, med toner som bara klingar ut, utan kadens.

 

När berättaren frågar Ananke om hon tänkt ha barn, svarar hon att hon vill ha ett, som ska få namnet ”Glass”. Genast skär ett eget minne från en annan läsning in i mig, och som momentant lägger beslag på min uppfattning av Sterns roman. I Deborah Levys Kolossal frihet ger huvudpersonen sin döende mamma en isglass varje dag för att det är den enda vätskan hon får i sig. En dag måste hon nästan förfrysa sig i sitt sökande efter en isglass i botten på affärens frysbox, och så här kan också minnen skapas. Det är en scen som nog aldrig kommer att lämna mig: kvinnan med händerna om den sista isglassen, och vetskapen att den för ett ögonblick ska lindra mammans dödspina.

 

I en av sina noveller skrev Dylan Thomas om barndomsminnena, som han girigt plundrade till sin skönlitterära prosa. Han beskrev dem som i avsaknad av ordning och slut – och Stern låter också dessa minnen sakna kontinuitet och narrativ. Sorgen är inte linjär, och det är ett helgerån att stöpa dem till en formbar berättelse. De liknar mer en blob: en äcklig gestalt som dessutom utrustats med ett leende som härmar Cheshirekatten i Alice i Underlandet.

 

Stern visar också att för sorgen existerar ingen hierarki. Det är inte blodsband som styr över känslorna: ”familj är inte blod; inte gener. familj är minnen; tårar som blandas på trötta kinder; familj är vad du gör det till. vad du låter vara familj.” Det är med språklig påhittighet Stern låter sitt sorgearbete gå sina egna vägar. Det kan verka truligt, obstinat, men det är i så fall bestämt av erfarenheten i sig. Döden visar inga hänsyn. Vad hon också visar är hur inkluderande sorgen kan vara, genom att släppa fram så många individer. Det blir då ett hörspel med oändligt många röster, liksom för att visa att en enda persons död angår så många människor.

 

Sorgen sprids, och det är otaliga röster som har haft med Ananke att göra. Alla dessa liv påverkas av dödsbudet. Myllret av individer visar hur vi påverkas, och därmed blir Sterns roman ett indirekt försvar för livet. Magnus Ugglas skiva ”Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt” har åtminstone en sann titel: lita på att det du är i livet är något som andra kommer att ha saker att säga om när du är borta. Därför: fortsätt leva så länge du kan, är du snäll.

 

Stern visar vanmakten i det som kommer efteråt. Hon har uppfunnit ett rastlöst driv i sitt skrivande med sina uppbrutna meningar, som ter sig så självklara för att berätta just den här historien. Meningarna ger upp, tappar andan, och beter sig lite som vi människor gör. Det här är en dödsmässa, ett rekviem, och jag vet inte vad jag vill ha sagt med alla dessa jämförelser med musik – kanske bara att det är en roman som är exceptionell. Det är en roman som inte är någon ekvation med tydlig lösning.

 

Men sådan är ju också sorgen: den går inte ihop. Det här är definitivt till romanens fördel. Stern skriver en slags flytande prosa, och det är sorgligt, vackert och övertygande, i en roman om vänskap, resor, äventyr, med uppbrott och försoning som vägledande element. Genom att låta karaktärerna bli ett slags abstrakta röster skriver hon sig fram mot något som låter också ens egna personliga gränser upplösas i ett minnesarbete som vadar i nostalgins grumliga vatten, och där obekväma frågor ställs om hur långt vi är beredda att gå för att behålla en älskad person.

 

Sorgen fylls av metaforer nedstänkta av vatten, där tårarna är det enda som saknas; du får själv föreställa dig tårarna under din läsning. Signifikant nog sväljer en av de sörjande – Eden – sina tårar. Sorgen gör intrång och befinner sig utanför vad du kan lära dig. Ändå är det så värt det att läsa en bok som denna, som tar sitt ämne på allvar och gör något eget av det.