Tack vare Cikadapriset, som tilldelas en österländsk poet som skriver i Harry Martinsons anda, ges vi möjlighet att läsa poesi från länder som Kina, Sydkorea, Japan, Taiwan, Hongkong, samt Vietnam. Bland pristagarna ryms Ko Un, Bei Dao och allra senast den formidabla Kim Hyesoon, vars Autobiografi av död kom på svenska tidigare i år.
Och Mai Van Phan, från Vietnam. Hans pris inföll 2017, och tidigare har vi kunnat läsa Höstens hastighet, en bok som innehöll både ”insekter och insikter”, med mitt valhänta försök till summering. Den utkom på Tranan, förstås, och på samma förlag utkommer nu Skrottid, som är mer sammanhållen (den förra var ett urval). I nio kapitel återberättas Vietnams 1900-talshistoria.
”En röd förbannelse”, som det heter inledningsvis, och nog finns det fog för ett sådant omdöme. Först det vi västerlänningar kallar Vietnamkriget, det som skördade cirka 5 miljoner dödsoffer i hemlandet och som där heter ”det amerikanska kriget”. Sedan bara en handfull år senare en invasion från Kina, efter att Vietnam störtat Pol Pot i Kambodja.
Till skillnad från den förra boken, som Erik Bergqvist och Maja Thrane översatte från engelska, är Skrottid översatt direkt från vietnamesiska, av Tobia Teander. Han har fått stöd från Bergqvist, och jag tycker nog översättningen fungerar bra. Det är en annorlunda bok, där dikten bryts upp i prosastycken och ibland renodlad dialog, alltså en bok som är lyrisk i vidare mening. Agneta Pleijel har skrivit ett förord som fokuserar på det amerikanska kriget, som hon lite ofint kallar ”Vietnamkriget”.
Men det här är en bok vars historieskrivning tecknar ett större porträtt än så, med återkommande referenser till den röda förbannelsen, alltså blodet. I drömmens form återberättas dess historia, med ruttnande kroppar, fängelseceller, tortyr, övergrepp och invasioner. Mellan dröm och iscensättning, kunde en säga – ett av kapitlen heter också ”Teater”.
Till boken hör också ilskna illustrationer signerade Nguyen Thanh Thanh. Det är fint. Men boken är som sagt också full av hemskheter, som svårligen låter sig glömmas:
Alla, även jag, andas äntligen djupt, utan rädsla. I detta ögonblick har vi samma blodgrupp. Vi lägger oss bredvid varandra och låter den varma röda floden dra genom oss. I natt är jag den jag var, men ändå en annan. Självständig och fri som insekten och fyrfotadjuret. Lycklig som fisken i havet och fågeln i skyn.
Mai Van Phan spar inte på effekterna. En del är lugubert så det förslår, men det är inget som kan lastas honom, utan snarare den verklighet han är ute efter att avbilda. ”Skjut inte pianisten”, som det hette förr. Vi ska inte döma poeterna för hårt heller när de bara uppfattar världens tillstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.