Den svarta enhörningen; Våra döda bakom oss, Audre Lorde, översättning Athena Farrokhzad, Ellerströms

Under lång tid annonserade och länge emotsedda har två böcker av Audre Lorde varit, och nu har förlaget Ellerströms äntligen kunnat trycka Athena Farrokhzads översättningar av diktsamlingarna Den svarta enhörningen och Våra döda bakom oss. Att det skulle dröja trettio år efter författarens död innan det går att läsa dikterna på svenska är sorgligt – ett urval kom på danska för ett par år sedan – men desto mer glädjande att det äntligen har skett.

 

Båda böckerna är försedda med frikostiga förord där Farrokhzad tecknar bakgrunden till denna författare, som tyckte om att presentera sig som ”svart, lesbisk, mor, krigare och poet”. Vi får veta att Lorde verkade i många olika sammanhang: litterära, medborgarrättsliga, feministiska, samt lesbiska. Smidigt införlivas kunskapen om denna föregångare, denna galjonsfigur för ett politiskt skrivande som förstås inte ligger långt från Farrokhzads pågående projekt. Här finns en litterär gemenskap med potential att tända gnistor.

 

Den svarta enhörningen från 1978 är en ganska omfattande diktsamling. Titeldikten berättar om frihet som villkoras och upphör, och ur detta fångenskap väcks Lordes poetik till liv. För den som saknar frihet blir behovet av handlingsutrymme stort. Dikterna i samlingen kämpar mot den annalkande uppgivenheten. Genomgående nämns ett systerskap, förnimmelsen att bli behandlad som ett ting, en vara. Hon tar legender och myter i anspråk – till hjälp finns pedagogiska ordlistor i slutet av böckerna.

Dikterna är kroppsliga, sinnliga, men inte enbart i erotiskt avseende. Lorde skriver om fysisk smärta, om den utsatthet som drabbar kvinnor, om de övergrepp som sker per automatik. Det betyder inte att det är ”kvinnolitteratur”, kanske tvärtom: män som avstår att läsa kvinnliga författare går miste om så mycket. Till exempel chansen att dumpa den invanda uppfattningen att manliga författare ägnar sig åt de universella erfarenheterna.

 

Här finns dikter som vidrör de drömmar som alstras av de hårda villkoren:

 

För dem av oss

som inpräntades skräck

som ett svagt streck mitt i våra pannor

som lärde oss vara rädda med modersmjölken

för med detta vapen

denna illusion av att trygghet kunde finnas

hoppades de tungfotade tysta oss

För oss alla

detta ögonblick och denna triumf.

Vi var aldrig ämnade att överleva.

 

Bildspråket tänder eldar när Lorde skriver om våld på både strukturell och individuell nivå, det våld som slår så hårt och är så förgörande, och som drabbar både direkt och indirekt. Hon uppmanar till strid, att bekämpa privilegier och etablerade sanningar. Flera av dikterna i denna samling vänder sig mot jorden och trädgården, i metaforer för en ny slags sådd. Maktlösheten och förtvivlan stegras, men också motståndet och kärleken. I en kärleksdikt blir diktjaget liknad vid en trumma: ”Om jag verkligen lät någon gång / skulle jag spräcka / dina trumhinnor / eller ditt hjärta.”

 

I Våra döda bakom oss från 1986 handlar det om olika kvinnoöden, kvinnor som av olika anledningar måste överges. Men det handlar återigen om kroppen, om den sjukdom som skulle döda henne några år senare. Lorde skriver om allt som jobbar emot oss, allt som vill att vi ska tvivla och lida, som när sig av vårt internaliserade hat, ni vet: kapitalismen, misogynin, rasismen … Dikterna blir coola politiska slagträn. Redan första dikten, ”Systrar i strid”, slår an tonen: polemisk, konfrontativ, hetlevrad.

 

Dikterna sliter med svartheten, med att avkoda Virginia Woolfs formel ”Ett eget rum” till ”Ett eget språk”, ett språk som inte kopierar och övertar patriarkatets härskarspråk (”the master’s tools will never dismantle the master’s house”, som en annan av hennes slagkraftiga utsagor lyder). Lordes språk vill ta kontrollen och makten över en historia och en framtid. Nuet? Det är inte mycket att göra åt de hemska tider hon levde i, och som vi lever i, vi kan bara fortsätta kämpa för att det ska bli bättre. Förändring är så långsam, och det är troligt att hon hade blivit uppgiven om hon fått möjlighet att se vilket skick vi befinner oss i så här trettio år efter hennes död.

 

Förändring är så långsam för att vi har gjorts bekväma och vi vill inte alls ha förändring, och därför måste den ske gradvis. I den något senare boken finns flera starka dikter, däribland den sju sidor långa kärleksdikten ”Konturer”:

 

Jag spårar din käkes båge

med en älskares finger

vet att den svåraste striden

bara är den första

hur ska vi göra det vi behöver för att leva

med heder och i kärlek

vi har valt varandra

och eggen i varandras strider

kriget är detsamma

om vi förlorar

kommer kvinnors blod en dag att stelna

på en död planet

om vi vinner

finns det ingenting att berätta.  

 

De båda böckerna hör förstås ihop, och det går smidigt att läsa dem efter varandra, eller för den som så önskar bara fokusera på den ena (i så fall är nog Den svarta enhörningen den mest oumbärliga). Lorde skriver om tystnader: ”Your silence will not protect you”, lyder en av hennes mest slagkraftiga formuleringar, och utgör också titeln på den senaste urvalet av hennes essäer och dikter på engelska. Hos henne är tystnaden farlig.

 

Det här är en analytisk poesi som samtidigt är känslosam, som visar att det går att vara både intellektuellt smart och känslomässigt smart. I förordet citerar Farrokhzad från en intervju Lorde gjorde 1982: ”Som svarta människor har den utbildning vi fått skadat, snarare än gagnat oss. Vi har utbildats i att fungera i en befintlig struktur, som inte verkar för vårt bästa. Våra känslor är vår mest genuina väg till kunskap.”

 

Lorde skriver både med rättmätig ilska och med okuvlig optimism, en optimism som saknar andra alternativ än att fortsätta kampen. För vi måste tro på en annan och bättre värld, rättvisare och vackrare. Framsteg har förvisso gjorts, men också bakslag, om man nu bekymrar sig om att blicka i backspegeln. Missöden och bromsad utveckling är vad vi har kunnat ta del av, inte minst under 2000-talet, och det är också under 2000-talet som Audre Lordes författarskap har aktualiserats.

 

Är det märkligt att det blivit så? Jag läser de här två böckerna och slås av häpnad inför hur aktuella de är också i en svensk kontext 2022. Vi är – eller borde vara – mitt inne i en avgörande valrörelse. På ett sätt märks det knappt, men också: samhället står vid så många vägskäl just nu. Inte bara klimatfrågans fortsättning påverkas av valresultatet 11 september, men också de frågor Lorde skriver om: hur feministiskt blir Sverige vid en blåbrun seger?

 

Varför det blev just dessa två böcker som översattes finns det väl inget riktigt svar på. Lorde var produktiv, och det som behöver sägas är att dessa två böcker ger mersmak. Det här är så pass bra att mer gärna får översättas. Tills vidare väljer jag att se dessa tillskott som något mer explosivt än två böcker – de är två krutdurkar, och må de explodera med full kraft i vårt litterära och politiska landskap!