Strax efter att jag läst ut Peter Englunds stora projekt som handlar om november 1942 (recension kommer i september) läser jag Uwe Wittstocks bok Februari 33. Jag meddelar min kollega historieläraren att jag den här veckan läst snart tusen sidor om andra världskriget, varpå han svarar avmätt: ”Grundläggande för en medelålders man.”
Jo vars, jag är medveten om den lockelse krig har på män, men jag har gjort mitt bästa för att stå emot. Ändå kunde jag inte motstå tyske kritikern och författaren Wittstocks bidrag. Kanske för att den har undertiteln ”litteraturens vinter”, och handlar om författare. Eller så är det bara ett angenämt format, att skildra kriget utifrån en mer begränsad aspekt. Och även om kriget officiellt inte inleddes förrän 1939 är 1933 ett avgörande år, med februari som månaden för nazismens maktövertagande. I sanningens namn utspelar sig boken från 28 januari till 15 mars.
Paralleller till nutiden? Främst i polariseringen och hotet mot ekonomin, liksom den inrikespolitiska instabiliteten. Wittstock inriktar sig i första hand som sagt på författare, men också på konstnärer. Men det betyder inte att det skulle vara extra synd om dem för att de är skapande människor – snarare underlättar det en historikers arbete, då så mycket finns dokumenterat i dagböcker och brev. Samt att författare är sensorer för subtila förändringar, förskjutningar i vår verklighet. De uppfattar sådant som vi mindre känsliga underskattar, och såg hotet i nazismen innan den gjort avtryck.
Och på tal om paralleller till nutiden, nog får man säga att nazisterna underskattades till en början. Regeringen hade avgått, och när Hitler tog makten avfärdades han av många, som trodde att det var en tillfällig lösning. Svek och lögner byggde hans mandat, som ansågs begränsat till en början, eftersom regeringscheferna hade avlöst varandra. Här vill man infoga en varning till nutiden, att inte göra om samma misstag, men jag befarar att det redan är för sent.
Thomas Manns föreläsning om Wagner hade väckt ont blod hos nazisterna, då han betonade hur kompositören var beroende av en världsomspännande inspiration. Det slog inte an hos Hitler, som tjatade om den tyska arbetaren, den enkla tysken och den tyska kulturen och den tyska renheten. Så börjar nazisterna kontrollera medierna – ytterligare en lärdom för vår tid, att totalitära partier gör censur till sin första åtgärd. Jag hoppas att boken också vederlägger den gamla faktoiden att det var Goebbels som yttrade ”varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”, när det är från en replik i Hanns Johsts pjäs Schlageter, som hade premiär på Hitlers födelsedag 20 april 1933. Repliken lyder: ”När jag hör ordet kultur … osäkrar jag min Browning!”
Wittstock följer några utvalda författare med särskild uppmärksamhet. Där finns poeterna Gottfried Benn och Else Lasker-Schüler, dramatikern Bertolt Brecht, romanförfattarna Thomas, Heinrich och Klaus Mann och Alfred Döblin, för att bara nämna de mest prominenta fienderna till nazismen. Och nazisternas egna konst ter sig vid en jämförelse lika fattig som den musik Donald Trump har i rockärmen (Kid Rock) eller SD för den delen (Crashdiet). Och författare? Trump har Slavoj Zizek, SD har Katerina Janouch.
Bokens kronologi tar oss pedagogiskt genom dag för dag, och Wittstock avslutar gärna med en summering av de upplopp som dagen medfört och vilka som dött i striderna. Dessa ställen bidrar till att påminna om det våld som nazismen var beroende av. När riksdagshuset brann frös brandkårens släckande vatten snabbt till is under den bistert kalla natten. Och tiden rör sig både snabbt och långsamt under den dryga månad som boken fullföljer.
Wittstock har bra sinne för detaljer när han skildrar maktspelet i kulisserna. Där har vi Hitler i samrörelse med ett par tillträdande ministrar där de åker öppen Mercedes till rikskansliets annex för att överta makten: ”På grund av kylan är de tjockt påbyltade med tunga mörka rockar och hattarna neddragna för ansiktet, de påminner en aning om en gangstertrio specialiserad på beskyddarverksamhet på väg för att inkassera pengar.”
Det här är en bok med ett spännande stoff, och Wittstock hanterar stoffet bra. Hans bok är spännande, läsvärd, och mycket givande. Det kan tyckas att behovet av böcker om andra världskriget är fyllt, men det här är ändå en ovanlig infallsvinkel. Dock måste jag tillstå att två böcker i rad om kriget gjorde mig smått deprimerad: det kanske är priset en (man) får betala – alltså, priset (en) man får betala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.