Den sista människans leende, Axel Winqvist, Nirstedt/Litteratur

När cancelkulturen svepte med sina isande vindar var den romantiske poeten Percy Bysshe Shelley bland de första att stängas av. Lite förhastat, då flera av hans dikter är så aktuella för vår tids politiska klimat. Däribland den underbara sonetten ”Ozymandias”, om den egyptiske härskaren vars rike blåst bort och den stolta proklamationen på sockeln av den staty han rest till sin ära inte betyder något längre inför evigheten: ”Look on my Works, ye Mighty, and despair!” Därefter smyger Shelley in tre försåtliga rader: ”Nothing beside remains. Round the decay / Of that colossal Wreck, boundless and bara / The lone and level sands stretch far away.”

 

Omslaget till Axel Winqvists nya poesibok Den sista människans leende med en staty begravd i sand bland cigarettfimpar och en kundvagn får mig att associera till Shelleys dikt. Vad vi åstadkommer under vår levnad betyder inget sub specie aeternitaties. Här är det så den sista människan som ges röst.

 

Och vem är den sista människan? Orlando, föreslår Winqvist. Den Orlando som Virginia Woolf skapade för snart 100 år sedan, den 400-åriga androgyna hjälten i hennes eponyma roman/kärleksbrev, och som jag råkade läsa om förra månaden. Det är inte långsökt att tänka sig att hen skulle överleva oss, med tanke på dels den livskraft Orlando äger i romanen, och dels den livskraft som Woolfs roman uppbådar.

 

Världen håller på att gå under, något vi tvingas konstatera varje sommar när det slås värmerekord och extremväder hotar djurbestånd och växt- och mänsklighet. Helst skulle jag önska att hela valrörelsen frös och endast fokuserade på denna fråga: hur gör vi för att överleva? Alla andra frågor, sjukvården skolan försvaret – det är sådant vi kan lösa först efter att ha löst klimatet och de problem som följer i dess spår, med nya migrationsvågor.

 

I Winqvists scenario är världen redan ödelagd , ”där öde stränder stormar för att dö”, som det heter i en av de tidiga dikterna, eller tidigt i långdikten. Det är ett förutsägbart scenario om den förlorade världen. Vi får följa hur det gick till och hur det är nu. Det är en ark som har tystnat. Världen har slocknat. Vi har en överlevare, och det är alltså Orlando. Hen är en unik individ.

 

I sin debut från i fjol, Det vackra och det fula, visade Winqvist talang och ambition. Det här är intakt i den andra boken. Om något kunde jag önska att han tog ut svängarna något. Hans poesi är ganska traditionell. Ibland får jag intryck av snubbe som läst Bruno K. Öijer (gissa om det är långa tåg av längtan i de här dikterna, liksom!), när han hade varit mer betjänt av att läsa Johannes Heldén för mer spejsad apokalyptisk inspiration.

 

Jämför Öijers dikt från 1995, ”En Gång Blommade Trädet”:

jag såg framtiden
ett ansikte som sinat
en dömd flod alla drack av
jag såg människan stirra
jag såg henne
smeka sin inre bödel
jag såg att vi förlorat den här jorden

 

Vad blir Winqvists replik?

 

det fanns ett gift i bäckarna

det fanns en död i cellerna

 

snart tappade djuren sin päls

 

människan begick ett brott –

hennes händer suddade ut träden

 

jag blinkade

hela skogar försvann –

rötterna frös så kallt i jorden

 

Sorry, men jag tycker det är för likt, det är för svagt, det är för tunt. Och det är också för oprecist. Det är synd, för jag tycker Winqvist har klar potential annars. Vad som vore önskvärt är väl helt enkelt att han inte hade känt sig nödgad att rasta sina metaforer och allitterationer fullt så ofta. Bildspråket saknar precision, och blir mest staplade troper som inte riktigt håller ihop dikten. Därmed blir bygget lösryckt, med slumpgenererade liknelser och bilder. Att säga att något är vackert räcker inte heller. Det ska göras och märkas och kännas också. När det står att ”verkligheten lyfter sin nacke” är det förstås fint, men det händer inget med mig när jag läser.

 

Orlandos liv efter katastrofen: avstå från att röka gräs, skriva en bok, och voilà! – här är den boken. En bok som pendlar mellan de abstrakta bilderna och den konkreta verkligheten. Orlando saknar den värld som levde och talade och fanns. Och Axel Winqvist har läst om bin som upphört att existera. Här finns också något som kan uppfattas som en oförlöst Aniara, alltså Harry Martinsons rymdepos.

 

Vad sätts på spel i den här dikten? En del, fast inte tillräckligt. När Winqvist låter Orlando vända sig mer utåt än inåt sätts något mer substantiellt igång, och det kan resultera i enskilda dikter som inte nöjer sig med att bara registrera och inventera, utan också gör sig delaktig i ett konstnärligt skapande. Som i det jag uppfattar som en vacker kärleksdikt:

 

jag häller mig själv som ett vatten

osynlig

mot dina kinder

 

jag vilar mitt huvud

blått

mot rymden tung av stjärnor

 

det finner genom ansiktet

det rinner genom kläderna

 

händerna gör ont av tomheten

stillheten ringer som klockor

 

ingenting

utom rötterna

drömmer sina liv som träd

 

Att skriva ”jag lever ett publikfritt liv” blir dock för koketterande, och tangerar den självömkan som Vilhelm Ekelund i sina värsta stunder kunde falla offer för: ”Mot sakta väntande kväll jag färdas vänlös.” Det är kruxet: ensamheten. Och Orlando är ensam i Winqvists dikt, men är det då ett problem av sådan dignitet, att sörja att publiken har gått hem (vad skulle den annars göra?)? Det är varmt i rampljuset, ja, men också kallt när lamporna släckts. Den som bara finns till i en annans blick kan bara lida när den blicken inte längre vilar på dig.