Det är inte alla böcker som får en att leta upp youtubeklipp på bortglömda Staffan Hellstrand-låtar. Någon gång på 90-talet tog han hjälp av Dogge Doggelito i ”Var kommer du ifrån?”, en aggressiv replik på den rasism som på den tiden började bli allt mer salongsfähig. Jag var beredd på en dos nostalgi – Hellstrand var på den tiden en stor artist vars låtar spelades jämt – men det enda jag tänker på är att den svenska politiken inte har rört sig många centimeter sedan dess.
Den bok som skickade mig i den här riktningen är Saša Stanišics Härkomst, som väl får sägas hör till hybriderna. Det är dels klassisk minneskonst, dels ovanlig självbiografi, dels konstifik roman, dels essä, dels bisarr särpräglad dokumentär, dels skruvad familjekrönika. Året är 1992, Nirvana är på tapeten, och det är en tidsskildring av minst sagt sällsamt snitt.
Var kommer du ifrån? Det är en komplicerad fråga. Saša föds i den forna Jugoslavien. Mamman är bosniak, pappan serb. Kriget tar dem till Tyskland, där pojken som fjortonåring gör tafatta försök att assimilera sig – ”stickord komplikationer”, som han själv skriver. Att ges tyskt medborgarskap blir inte helt smidigt. Uppehållstillståndet kompliceras också av handläggarens skrockande när Saša stolt visar hur mycket pengar han arvoderas för sin första roman, och får frågan om det är per månad. I det nya hemlandet blir det också viktigt att veta sin plats – ”stickord rasism”. Berättelsen rör minnesfragment från släkten, dess glädjeämnen och sorgestunder.
Den vuxne författaren manövrerar stadigt men knixigt genom en uppväxt präglad av uppbrott och avsked – ”stickord svek”. Stanišic skriver om stolthet och vilsenhet, minne och glömska, olika generationers skrönor. Han skriver om religionen, om litteraturen – i bakgrunden finns alltid ett fokus på just berättandet, som för dem samman när annat fallerar och splittrar. Berättandet ger stadga och struktur åt det vingliga livet. Skickligt återges hur situationen blir för den med krigserfarenheter, hur fokuset för andras intresse blir: ”Jag var förberedd, hade två, tre krigsanekdoter redo, uppmärksamheten räckte oftast inte till mer lidande än så.”
Stanišic skriver också om språket, om kärleken, om gråten, om dissonanser, om insikter och missförstånd. Samt om drakar – avslutningen väcker till liv den saligt insomnade hypertexten, och du ges olika valmöjligheter att själv utforma hur berättelsen ska fortsätta, i en dramaturgins önsketänkande, med tio olika slut som lök på laxen. Tranans grepp att inte låta utformningen stanna vid skyddsomslaget ger belöning om du lyfter på detta och hittar finurligheter på själva boken, som just en drake som gömmer sig där. Migrantens ambivalenta känslospann – ”stickord nostalgi” – fångas skickligt in i iakttagelser, när Saša får en kompis: ”Rahim var en satirisk nostalgiker som längtade bort. Jag var en kitschig nostalgiker som längtade hem.”
Liksom den festliga läsupplevelsen Före festen är Härkomst kompetent översatt av Christine Bredenkamp. Stanišics stil är en språklig utmaning. Det är en pigg och underhållande bok – ”stickord egensinnig”. Det kan inte nog betonas, vår tids brist på originalitet, fyndighet och allt som äger en gnutta av det spirituella, och hur det håller på att utarma oss själsligt. Hos Stanišic finns en stilistisk spänst, och detta språk lever upp även på svenska, mångordigt, uppblandat, rörligt, flyktigt men bestående.
Samtidigt blir det onekligen påkostande med närapå 400 sidor högoktanig prosa där ångan ständigt hålls uppe. Ibland befarar jag att den här boken är allra bäst i början, innan stilen riktigt hinner sätta sig. De frivola inslagen blir också färre allt eftersom, och mörkare stråk färgar historian. Det ska inte förnekas att den roar, att den väcker väsentliga och relevanta frågor, men också måste jag infoga en brasklapp. Det är en bok som tänjer på genrerna, och även om den mestadels är njutbar frestar den ibland också på tålamodet med alla sina upptåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.