Denna förbindelse mellan alla med lungor, Juliana Spahr, översättning Athena Farrokhzad, Ellerströms

Några årtal. 2001: attacken mot World Trade Center 11 september. 2005: Juliana Spahrs diktsamling This Connection of Everyone With Lungs. 2020: den svenska översättningen Denna förbindelse mellan alla med lungor. 2022: sent omsider får jag anledning och tillfälle att läsa den.

 

Då handlade det om världens tillstånd, med Irakkriget som fond, den invasion som anstiftades av George W. Bush och påhejades av Tony Blair. Det som då skedde var en mobilisering och manifestation av motkrafter, protesttåg och demonstrationer. Det fanns en uppenbar tro att världen inte bara är värd att rädda, utan också att det går att rädda den.

 

11 september har blivit ett ödesdigert datum – 9/11 på amerikanska – och här bildar det startpunkten för Spahrs diktsamling. Originalets ”connections” blir på svenska ”förbindelse”, kanske det vackraste av ord på vårt språk. En annan sak översättaren Athena Farrokhzad tar upp i sitt informativa efterord är hur ”beloveds” ska översättas. Ordet anspelar till viss del på en av Toni Morrisons mest berömda romaner, men Spahr ger det plural form. Dikten adresserar det som kunde kallas ”mina älskade”, men blir ”älsklingar”, ännu mer lyckat eftersom det kanske är det näst vackraste ordet på vårt språk.

 

Samlingen knyts ihop av två längre dikter, en kortare med utgångspunkt i själva attacken och dess efterdyningar, och en längre skriven mellan 30/11 2002 och 27/3 2003. Hela boken kretsar kring hur vi hänger ihop, hur krig är något som inte borde gå att genomföra eftersom vi alla är människor. Fast ibland tänker jag – apropå tid – att det känns som att 2000-talet inte ens har börjat, att vi istället har hamnat i en loop som bara upprepar 1900-talets misstag. Tänk om framtiden aldrig infann sig; tänk om 1900-talet bara fortsatte.

 

Den metod Spahr använder sig av består av kameraåkningar som tar till vara det stora och det lilla. Det handlar om livet och om att vara vid liv, om det som helt enkelt visar vad som gör oss till människor. Det hade lätt kunnat bli jolmigt, med hyllningar till det goda och enkla och gemensamma, men Spahr manövrerar bort från all sentimentalitet.

 

Hon rapporterar sålunda om världens tidlösa tillstånd, och det är märkligt hur aktuell diktsamlingen är. Visst, den amerikanska presidenten har ett annat namn, men så värst mycket ”nytt” har vi inte lyckliggjorts med. Nyhetsflödet som förmedlas är lite kändisskvaller här, lite utrikeskonflikter där. Alltmedan havsnivåerna stiger … Och sa någon krig: ”Älsklingar, jag fortsätter försöka prata om att älska men allt jag kan / prata om är krigshandlingar och krigshandlingar och krigshandlingar.”

 

Nog känns tanken igen från Farrokhzads famösa sommarprogram, där hon gång på gång upprepade det sorgliga i att hon så gärna hade velat prata om träd, men världens tillstånd tvingade henne att prata om de skändligheter som begås. Med sin översättargärning håller Athena Farrokhzad på att etablera en kanon, med tidigare namn som Audre Lorde, Natalie Diaz, Adrienne Rich. Dessutom förser hon böckerna med efterord som bidrar till att belysa den egna poetiken. Jag kan inte tillräckligt rekommendera det efterord hon har skrivit till Spahr, så om du hör till de 7% som läser efterord är du att gratulera.

 

Vari består skönheten när ”varje ögonblick av skönhet var ockuperat”? Spahr aktiverar Sapfos urgamla formel: nej, det är inte krigsfartygen som är vackra (sorry, manliga krigshetsare, ni har fel), det vackraste är det vi älskar. Några rymdbilder av jorden visar också hur viktigt det är att påminna om skönheten, att vi har skänkts skönheten och att den kan rädda oss:

 

Något i mig hoppar till när jag ser dessa bilder, ett hopp i tröstens riktning och jag bestämmer mig.

 

Detta, tror jag, är en av de kraftfullaste bilderna i vår kraftfulla tid.

 

Kanske är det inte älskare i våra sängar som spelar någon roll, kanske är det jorden.

 

Inte det specifika i vår säng om natten, utan jordklotet i vårt sinne, ett jordklot vi egentligen inte såg förrän på nittonhundratalet, med all dess teknologi och växlingar i spegeln.

 

Även Inger Christensens Alfabet uppdateras av Spahr, i några elegiska versioner av vad som finns, i upptakten av det 21:a århundradet. En cancelkultur håller på att födas, där Roman Polanski är i behov att få sin gärning inställd – ytterligare något som inte har hänt, eftersom hans senaste film (har glömt titeln) fick elva nomineringar till franska César du cinéma. Här kan en erinra sig Tracey Thorns låt ”Sister”, med den uppgivna refrängen ”Oh what year is it, still arguing the same shit / What year is it? / Same, same, same old shit.”

 

”Angelägen” är ett bespottat ord, men jag kommer inte på något bättre för att beskriva hur jag läser Spahrs diktsamling. Den är också nödvändig, och jag är glad att jag läser den nu, och ser hur sömlöst den lägger sig över vår samtid. Bra poesi behöver inte förklaras eller forceras in i tolkningsramar bestämda på förhand. Det här är dikt som måste se ut exakt så här, och bete sig exakt så här, för världen kräver en sådan gestaltning.

 

Detta är med andra ord angelägen och nödvändig kärleksdikt för ett århundrade som väntar på att förlösas. Jag tror vi är i behov av en exorcist som driver ut 1900-talets demon ur oss, och låter oss vakna till en mer älskvärd värld. Att läsa Juliana Spahr ger åtminstone hopp om en sådan.