McGlue, Ottessa Moshfegh, Vintage

Den omhuldade Ottessa Moshfegh debuterade med kortromanen (engelska: novella) McGlue 2014, en bok som hamnat i skymundan av de mer prominenta titlarna i hennes verklista, som hittills omfattar sex titlar. Det här är en författare som charmat omvittnat svårflirtade läsare, som Bookerprisjuryn (Eileen) och TikTok-läsarna (Ett år av vila och avkoppling).

 

Tyvärr är det endast dessa två som har översatts till svenska, så jag läser McGlue på originalspråk. Det finns likheter mellan hennes böcker, eller snarare mer eller mindre starka trådar mellan dem. För hon skriver också separata verk, i sitt sökande efter nya utmaningar. Det vore lätt att avfärda den här debuten som lättvindig, kort som den är med knappt 120 sidor, men jag ska inte förneka att den har en förmåga att gripa rätt in i ens medvetande, precis som med hennes övriga, längre romaner.

 

Det är en monolog som förs av en osedvanligt opålitlig berättare. Han heter Mick eller Nick McGlue, och han nekar till det mesta, inklusive sitt förnamn. Han sitter i finkan, misstänkt för att ha mördat sin bästa/enda vän Johnson. Han är en råbarkad homofob, oförbätterlig alkoholist, och varken vi eller han vet om han verkligen har mördat. För minnet är verkligen mörkt, suddigt, ofullständigt, instabilt, opålitligt, och skadat.

 

Skadat är också hans huvud. Han har en spricka i skallen, men det är inte ur den alltings spricka som Cohens ljus tillåts sippra in – nej, den här sprickan utsöndrar bara ännu mer mörker, ännu mer förvirring, ännu mer olycka. Året är 1851, platsen är Salem, där häxprocesserna från några århundraden tidigare fortfarande ger sig till känna – här kan det förstås också spela in att Nathaniel Hawthornes roman The Scarlet Letter publicerades året innan. McGlue är sjöman, och mycket av handlingen utspelar sig på indiska oceanen – eller kanske snarare i hans omtöcknade medvetande, där vi får en insyn med restriktioner i fartyg och fanstyg. Vi rör oss i hans dimma, förmedlad genom en flåbuses språk.

 

Han försöker lappa ihop sitt minne, och en viss kontur ges successivt åt ett förflutet, om än denna kontur inte skänker någon stadga. Alkoholabstinensen bidrar till förvirringen. Problemet är också att han helst inte vill minnas, eftersom minnena är för smärtsamma och skapar nya problem.

 

Eftersom McGlue är inspärrad blir tidsförloppet utsatt för spratt, och likaså de konfrontationer som han erfar. Är de spöken? Är de hallucinationer? Är de reella? Kanske allt på samma gång. Moshfegh är inte intresserad av psykologisk realism, inte den här gången, och jag må missta mig, men det tycks mig att hon inte heller är road av allegorin. Fantasin tar McGlue ut ur cellen, men det är en fantasi som inte kan frigöra honom från samvetet. Å andra sidan ingår det dåliga samvetet en ohelig allians med likgiltigheten.

 

Trogna läsare av Moshfegh hittar även här riklig mängd av äckelframkallande scener med blod, svett, piss, spyor, etc. Tänder tappas. Knivar förekommer, inte minst i figurernas huvuden. Ett motto från Emerson slår an tonen: ”The young men were born with knives in their brain.” Om en annan mördare vars efternamn börjar på M – Macbeth – höll en monolog där han kunde säga ”full of scorpions is my mind” borde McGlue säga att hans huvud sannerligen är fullt av knivar.

 

Den här kortromanen har jämförts med Cormac Mcarthy och Edgar Allan Poe (som liksom Moshfegh härstammade från Boston), samt Albert Camus roman Främlingen. Men mer tänker jag på de kortromaner (novellas) i första persons perspektiv Joyce Carol Oates skrev på 90-talet, som Black Water, Zombie, Man Crazy. Dessa är sparsamt översatta till svenska, men tillhör det absolut bästa hon skrivit, i synnerhet Zombie, där protagonisten Quentin P. rimligen skrevs med Jeffrey Dahmer som förebild.

 

Denna mardrömslika monolog av Moshfegh tillåter intrycken att blekna och skärpas, och det är en olustig upplevelse att vistas i McGlues medvetande, hur kort romanen än är. Nog gör den intryck, men som sagt, det här är en författare som med några av sina senare romaner imponerat mer, inte minst i hur hon där hanterar plot-twister. Ändå är det omtumlande och rafflande läsning, och en (kort)roman som uttrycker tidlösa sanningar som kopplar ihop onda uppsåt och begäret efter dem.