Eileen, Ottessa Moshfegh, Vintage

Ottessa Moshfegh är inte ute efter att ställa sig in med sina romaner. Hon skriver om personer som är omysiga, otrevliga, oinställsamma, för att inte säga egoistiska. Att följa hennes protagonister ger barska påminnelser om hur töjbara våra egna moraliska gränser är. Hon skapar närhet och identifikation och visar likheterna mellan oss människor, testar vår förmåga att känna igen oss även i det som väcker vämjelse och avsky.

 

Eileen är en debutroman, nominerad till Bookerpriset 2016. Det har dröjt för mig att läsa den, och jag var sen på bollen även i att läsa Moshfeghs genombrottsroman My Year of Rest and Relaxation, men tröstar mig i gengäld med att ha läst och uppskattat de två av hennes romaner som inte är översatta till svenska, Death in Her Hands och Lapvona.

 

Vi kastas tillbaka i tiden, till 1964, veckan innan jul. Eileen är 24 år och upplever sig misslyckad efter att ha avbrutit collegestudierna när mamman insjuknar och dör. Hon är en missnöjd och arg outsider i samhället: ”I hated almost everything. I was very unhappy and angry all the time […] I am not one of those women who try to make people happy all the time.” Hon jobbar på en anstalt för tonårsbrottslingar som sekreterare. Hemma är pappan konstant full av alkohol och spydigheter mot dottern. Eileen själv dricker så mycket hon kommer åt, ibland för mycket, och är besatt av det kroppsliga, dess odörer och smuts och kroppsvätskor: hud, svett, spyor, blod, piss, skit.

 

På ytan är Eileen grå och osynlig, blyg och timid. Inombords fylls hon av isande hat. På tal om is hänger vid ytterdörren en ansenlig samling istappar – man förväntar sig att någon av dem ska lossna och göra sitt arbete, måhända aktiverad av allt hat Eileen härbärgerar. Och författaren Moshfegh vet hon hur ska hantera Tjechovs gevär – hon är också suverän på att hantera plot twists, och den här romanen innehåller en chockerande sådan.

 

Och Eileen är en sådan människa som finns i verkligheten, en katastrof som väntar på att bli apterad. Så möter hon Rebecca, som börjar jobba som fängelsets nya utbildningschef. Snygg, världsvan, välklädd, charmig. Eileen blir förälskad i denna rödhåriga siren. Men detta sker först efter nästan 100 sidor, så inledningen är en lång förberedelse som ger oss insyn i Eileens predikament och psyke. Metoden känns igen från Moshfeghs andra romaner, egenheten att kretsa kring individens smärtpunkter och nagla fast dem med minutiös detaljrikedom. Och Eileen har många smärtpunkter. Många neuroser, många sår, många potentiella riskfaktorer i sin personlighet. Vänskapen som blossar upp är hastig men också ojämlik, när den mäts utefter kapital som baseras på ekonomi, kultur och erotik.

 

Moshfeghs språk är kaxigt, uppfordrande, cyniskt, pessimistiskt, dräpande. Eileen ges ett sardoniskt tilltal som starkt påminner om Esther Greenwoods avmätta genomskådande i Sylvia Plaths The Bell Jar. Kanske Ottessa Moshfegh är det närmaste vi kan komma en hypotetisk utveckling av hur Plaths framtida karriär som romanförfattare hade tett sig om den inte hade avbrutits efter endast en roman – detta inte sagt för att förminska Moshfegh, som verkligen är en tillräckligt originell författare för att klara sig undan sådant. Bara det att här finns den hejdlösa grymhet som man kan erinra från Plaths prosa, omhändertagen på ett sätt som är både varsamt och bryskt av en författare som liksom Plath är upptagen med att kommentera sin samtid och avslöja dess brister.

 

Ett annat gemensamt drag är humorn. Moshfegh är förbannat rolig genom hela romanen, genom hela dess mörker. Eller förresten, när plot twisten infinner sig mörknar också språket, och skrattet fastnar i halsen. Det blir för verklighetstroget. Fram till dess är humorn så elak som den kan och bör och ska bli för att nå tillräcklig effekt. Ärligt: jag har aldrig hört en svensk så kallad komiker någonsin yttra något lika farligt roligt som Moshfeghs summeringar: ”A grown woman is like a coyote – she can get by on very little. Men are more like house cats. Leave them alone for too long and they’ll die of sadness.”

 

Här finns desperation, men också vädjan om försoning. Eileen obsessar hon över kollegan Randy, eller närmare bestämt Randys skrev, tills Rebecca ticktockar in med sina höga klackar och låga fantasier. Men Eileen känner sig förfärligt oälskad och okysst, en incel-kvinna som klänger sig fast vid minsta hopp om att något – vad som helst – ska befria henne från underläget. Samtidigt är hon slagfärdig och intelligent: ”It’s easy to tell the dirtiest minds – look for the cleanest fingernails.” Men intelligensen gör halt vid hennes tankar: hennes prat närs av plattityder, av självklarheter.

 

Moshfegh har blivit ett fenomen utan hjälp av filmatiseringar och tv-serier (jag är dock medveten att Tik-Tok har gett viss draghjälp). Nu ser jag att det redan finns en färdig film baserad på Eileen, med förväntad premiär i höst. Där spelar Thomasine McKenzie Eileen och Anne Hathaway spelar Rebecca. Där ser man.