att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 feb. 2016

Före festen, Saša Stanišić, Weyler


Romanen Före festen visar romanens spännvidd som genre. Det är en njutningsfylld krönika om historiens betydelse för människan.

”Den som inte vågar sig utanför verkligheten, kommer aldrig att erövra sanningen”. Orden är Schillers, och återges av en av karaktärerna i Saša Stanišić roman Före festen. Dessa ord av Schiller kan fungera som en kod till förståelsen av denna säregna berättelse.


Fürstenfelde är en byhåla i norra Tyskland. Den sägs ha haft stadsprivilegier, men söp bort dem. Varje höst hålls en ”Annafest”, och hela romanen utspelar sig natten till denna begivenhet. Det är en kollektivroman, där vi främst följer självmordskandidaten herr Schramm, konstnären fru Kranz, samt en vädrande rävmor.

Det är en halsbrytande historia som nedtecknats av Stanišić, och det gäller att vara på din vakt när du läser. En dominerande egenhet är hur han arbetar med en montageteknik, med två simultana tidsplan närvarande samtidigt. Alltså: vi följer en karaktär, men parallellt med hur denne rör sig i nuet finns inflikat händelser från tidigare skeenden. Berättaren rör sig obehindrat, och visar att tid alltid existerar i plural.

Schiller menade förstås med sina ord att det dokumentära har sina brister, att fiktionen också är en framkomlig väg till sanningen. Stanišić roman behandlar sitt dokumentära stoff med en viss nonchalans, samtidigt som människorna kommer till liv i all sin mänsklighet.  

Schramm är pensionerad överstelöjtnant från DDR-tiden, sedermera skogvaktare, pensionär och svartarbetare. Nu beväpnad med en pistol, i avsikt att skjuta sig, men i desperat behov av en sista cigarett. Förvånansvärt många andra lyckas hålla sig vakna denna natt, däribland två skumma unga herrar som framför sina repliker på rim.   

Och så den nästan 90 år gamla konstnären fru Kranz, som dokumenterat invånarna och miljön, och därmed varit Furstenfelds krönikör – ungefär så som nu Stanišić med romanen blir dess krönikör. Det märkliga är ju hur han lyckas skildra mentaliteten och invånarna i helbild. Han förlöjligar dem, samtidigt som han är känslig för deras integritet.

Det sker med hjälp av ett vidunderligt språk, som ständigt omvandlar sig och bjuder på överraskningar. Det är också skickligt sammanhållet av översättaren Christine Bredenkamp, som med stor finess hittar svenska motsvarigheter till idiom och egenheter från det tyska originalet, inte minst när vi tar oss tillbaka till 1500-talskrönikor.

Stanišić, född i Bosnien-Hercegovina, kom till Tyskland som tonåring, och han förhåller sig till språket med en kärleksfullhet som aldrig blir okritisk. Det är uppiggande att läsa hans anarkistiska inställning till hur en berättelse ska formas. I den mån det är kaotisk beror det på att så är också verkligheten, och det är sällan innehåll och form samspelat så väl i en roman.

För det här är i stor mån ett utforskande av romangenrens möjligheter. Det är en ambitiös roman som aldrig blir pretentiös eller ansträngt konstnärlig – i högre grad är det en underhållande och dynamisk roman som demonstrerar vad historien gör med oss.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/2 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar