Förra sommaren
läste jag essäer av Audre Lorde, och det var en injektion av sällsynt slag. Det
är skrivet med den slags skärpa som verkligen saknas i dagens samhällsklimat.
Inte för att det är nyanserat eller resonabelt, egenskaper som skulle få det
att bli en kontrast till det polariserade och skränande debattläget som råder i
nuläget. Nä, Lorde är oreserverad och kompromisslös. Skillnaden ligger i
argumentens skärpa, i en svart humor (no pun intended) och en desperation som
balanserar ilska och förstånd, och som kan få en att utbrista: äntligen en Mia Skäringer
för en tänkande läsare!
På danska har jag
läst hennes dikter, översatta av Shadi Angelina Bazeghi: Der er ingen ærlig digte om døde kvinder. Hon har också bidragit
med ett sällsynt välskrivet efterord. Sällsynt, eftersom det är i samklang med
Lordes ideal – personligt utan att det blir självupptaget, där det inte saknas
kopplingar till nutida rasistiska strukturer. Hon kopplar ihop Lorde med
Forough Farrokhzad, som hon också översatt, och sig själv, Shadi Angelina
Bazeghi. Det blir väl inte heller mindre briljant när hon har den goda smaken
att citera bernur.
Det är märkligt att
det fortfarande inte går att läsa denna poesi på svenska. Det är skrivet i den
slags aggression som ändå borde gå att överföra till svenska. Nu fungerar
förstås Bazeghis danska ypperligt – åtminstone upplever jag tilltalet i
överensstämmelse med de dikter jag läst på engelska. Det här lär vara första
gången man kan läsa Lorde på ett skandinaviskt språk.
Ett givet intryck
är att det är aktivistisk dikt. Lorde identifierade sig som poet, mamma,
krigare, svart, lesbisk. Så här skriver hon i dikten ”Magt”: ”Forskellen på
poesi og retorik / er at være / klar til at dræbe / dig selv / i stedet for
dine børn.” Det är en rättmätig vrede som dikterar, formulerad från en outsiders
och en underdogs position.
Aktivistisk, ja –
för här finns både en unik vitalitet, och en ambition att använda språket
performativt, att låta det utföra det som uttrycks. Det är också frågan om att
iscensätta frågor som rör inte bara kön och etnicitet, utan kanske mer
angeläget är det för Lorde att fokusera på identitetsfrågor.
Att säga att en
poet skriver ”politisk dikt” må vara en kliché, men här blir vi i alla fall
påminda om hur angeläget det gick att skriva just politiskt, och hur lite som
ändå har förändrats. Därför att förändring är en så djävla långsam process, och
att alla som gör motstånd måste finna sig i sina drömmars naivitet. Skillnaden
mellan Lordes politiska dikt och mycket av den dikt som i stället är maktlös i
sina ansträngningar, är hur hon kopplar ihop sin naivitet med intelligens – en klarsyn,
en slags eftertankens kranka blekhet som skuggar de utopiska planerna. Då blir
dikten något som utspelar sig mellan det hoppfulla och det olycksbådande.
Bra dikt måste ju
vara både explicit och implicit, både extrovert och introvert. Det finns en
väldigt vacker scen i Katarina Frostensons nya bok K, där hon står i en kyrka och lyssnar på Chopin, och lyssnar så
som hennes mamma alltid gjorde. Katarina lägger huvudet mot en pelare och
lyssnar både inåt och utåt – och exakt så ska poesi läsas för att den ska göra
sin verkan, och då är det svårt att föreställa sig en mer lämplig poesi än
Audre Lordes dikter nu. De är både talaktshandlingar – som vänder sig utåt mot
samhället – och undersökningar av ens inre världar.
Det performativa
syns allra mest i den uttalat kampfulla långdikten ”Behov: Kor med sorte
kvindestemmer”, som utgår från tolv svarta kvinnor som mördats inom en
fyramånadersperiod i Boston. I ett förord anger Lorde att hon hade just ett
behov att skriva utifrån ”the intensity of fury, frustration and fear”. Det är
en gynnsam programförklaring för en intensivt ursinnig, frustrerad och
skräckslagen dikt.
Som försvarstaktik
uppfinner Lorde häxan, hon som vägrar ge vika eller vara eftergiven. En häxa
kan agera i skydd av de magiska principer som blir hennes epitet; en häxa kan
också använda trollkonster för att dupera sina fiender – vara en kombination av
Keats ”La belle dame sans merci” och Anne Sextons besatta häxa i den sublima ”Her
Kind”: ”A woman like that is not a woman, quite.”
Lordes kärleksdikt
är också något som utspelar sig mellan polariteter, mellan fysisk förlösning
och känslomässig vanmakt. Som i den bittra ”Fra huset Yemanjá”, bara en av
många starka kampdikter:
Min mor havde to ansigter
og en ødelagt gryde
hvor hun gemte en perfekt
datter
der ikke var mig
Jeg er solen og månen og
hungrer for altid
efter hendes øjne.
”You’re a dangerous
woman”, ropade en svart man åt Lorde efter att hon läst sina dikter i Detroit
för fyrtio år sedan. Sällan har väl lämpligare lovord landat på en poet, för
det är ibland just de farliga författarna vi behöver mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.