att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 maj 2019

Der er ingen ærlige digte om døde kvinder, Audre Lorde, oversat af Shadi Angelina Bazeghi, OVO press


Förra sommaren läste jag essäer av Audre Lorde, och det var en injektion av sällsynt slag. Det är skrivet med den slags skärpa som verkligen saknas i dagens samhällsklimat. Inte för att det är nyanserat eller resonabelt, egenskaper som skulle få det att bli en kontrast till det polariserade och skränande debattläget som råder i nuläget. Nä, Lorde är oreserverad och kompromisslös. Skillnaden ligger i argumentens skärpa, i en svart humor (no pun intended) och en desperation som balanserar ilska och förstånd, och som kan få en att utbrista: äntligen en Mia Skäringer för en tänkande läsare!

På danska har jag läst hennes dikter, översatta av Shadi Angelina Bazeghi: Der er ingen ærlig digte om døde kvinder. Hon har också bidragit med ett sällsynt välskrivet efterord. Sällsynt, eftersom det är i samklang med Lordes ideal – personligt utan att det blir självupptaget, där det inte saknas kopplingar till nutida rasistiska strukturer. Hon kopplar ihop Lorde med Forough Farrokhzad, som hon också översatt, och sig själv, Shadi Angelina Bazeghi. Det blir väl inte heller mindre briljant när hon har den goda smaken att citera bernur.


Det är märkligt att det fortfarande inte går att läsa denna poesi på svenska. Det är skrivet i den slags aggression som ändå borde gå att överföra till svenska. Nu fungerar förstås Bazeghis danska ypperligt – åtminstone upplever jag tilltalet i överensstämmelse med de dikter jag läst på engelska. Det här lär vara första gången man kan läsa Lorde på ett skandinaviskt språk.

Ett givet intryck är att det är aktivistisk dikt. Lorde identifierade sig som poet, mamma, krigare, svart, lesbisk. Så här skriver hon i dikten ”Magt”: ”Forskellen på poesi og retorik / er at være / klar til at dræbe / dig selv / i stedet for dine børn.” Det är en rättmätig vrede som dikterar, formulerad från en outsiders och en underdogs position.

Aktivistisk, ja – för här finns både en unik vitalitet, och en ambition att använda språket performativt, att låta det utföra det som uttrycks. Det är också frågan om att iscensätta frågor som rör inte bara kön och etnicitet, utan kanske mer angeläget är det för Lorde att fokusera på identitetsfrågor.

Att säga att en poet skriver ”politisk dikt” må vara en kliché, men här blir vi i alla fall påminda om hur angeläget det gick att skriva just politiskt, och hur lite som ändå har förändrats. Därför att förändring är en så djävla långsam process, och att alla som gör motstånd måste finna sig i sina drömmars naivitet. Skillnaden mellan Lordes politiska dikt och mycket av den dikt som i stället är maktlös i sina ansträngningar, är hur hon kopplar ihop sin naivitet med intelligens – en klarsyn, en slags eftertankens kranka blekhet som skuggar de utopiska planerna. Då blir dikten något som utspelar sig mellan det hoppfulla och det olycksbådande.

Bra dikt måste ju vara både explicit och implicit, både extrovert och introvert. Det finns en väldigt vacker scen i Katarina Frostensons nya bok K, där hon står i en kyrka och lyssnar på Chopin, och lyssnar så som hennes mamma alltid gjorde. Katarina lägger huvudet mot en pelare och lyssnar både inåt och utåt – och exakt så ska poesi läsas för att den ska göra sin verkan, och då är det svårt att föreställa sig en mer lämplig poesi än Audre Lordes dikter nu. De är både talaktshandlingar – som vänder sig utåt mot samhället – och undersökningar av ens inre världar.  

Det performativa syns allra mest i den uttalat kampfulla långdikten ”Behov: Kor med sorte kvindestemmer”, som utgår från tolv svarta kvinnor som mördats inom en fyramånadersperiod i Boston. I ett förord anger Lorde att hon hade just ett behov att skriva utifrån ”the intensity of fury, frustration and fear”. Det är en gynnsam programförklaring för en intensivt ursinnig, frustrerad och skräckslagen dikt.

Som försvarstaktik uppfinner Lorde häxan, hon som vägrar ge vika eller vara eftergiven. En häxa kan agera i skydd av de magiska principer som blir hennes epitet; en häxa kan också använda trollkonster för att dupera sina fiender – vara en kombination av Keats ”La belle dame sans merci” och Anne Sextons besatta häxa i den sublima ”Her Kind”: ”A woman like that is not a woman, quite.”

Lordes kärleksdikt är också något som utspelar sig mellan polariteter, mellan fysisk förlösning och känslomässig vanmakt. Som i den bittra ”Fra huset Yemanjá”, bara en av många starka kampdikter:

                      Min mor havde to ansigter
                      og en ødelagt gryde
                      hvor hun gemte en perfekt datter
                      der ikke var mig
                      Jeg er solen og månen og hungrer for altid
                      efter hendes øjne.

”You’re a dangerous woman”, ropade en svart man åt Lorde efter att hon läst sina dikter i Detroit för fyrtio år sedan. Sällan har väl lämpligare lovord landat på en poet, för det är ibland just de farliga författarna vi behöver mest.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar