Kometkarta, Lina Hagelbäck, Lejd

Om sinnebilden för svensk poesi är en försiktigt tassande domesticerad huskatt är Lina Hagelbäck ett strövande lodjur. Hon är en anomali, som i eget namn nu gett ut en handfull böcker som blivit klenoder för oss som saknar just poesins rovdjursaktiga beteende, och hon skriver en dikt som attackerar läsarens sinnen snarare än stryker sin svans mot vår loja fot.

 

Nya boken Kometkarta infriar förväntningarna. I tre avsnitt berättas historien om en relation med en man, som i andra delen tar dem till en stuga och det blir bråk, och i sista delen rör sig diktjaget mot sin målande mor, hon som är kometen i berättelsen, en mor som gömmer sig i Bachs H-mollmässa. En rekapitulation: i Hagelbäcks två första diktböcker skrev hon en helt säregen prosadikt som följde ett tydligt narrativ, något som senare har brutits loss i mer lyriskt skrivna dikter, fast hon låter det berättande inslaget stå kvar.

 

Hon har också bevarat de tidiga dikternas explosiva potential. Det blir en fråga om antingen eller: antingen faller man handlöst och hejdlöst för det här sättet att skriva, med känslospröten utfällda, eller så tycker man att det blir för mycket av det sinnliga och känslosamma och extatiska. Själv föll jag – pladask! – vid första ögonkastet när Hagelbäck debuterade i Brombergs antologi Hallon och bensin för snart tio år sedan.

 

Dikterna befolkas av djur, natur, stjärnor, träd, i ett växelspel mellan det konkreta – flytvästar och bryggkaffe – och det abstrakta – katharsismoln och osäkerhetsvätska. Ändå är det inte riktigt lika gott om finurliga nybildningar som i de tidigare böckerna (minns till exempel ”ensamhetsparfymen” från förra boken Akut viol). Språket har stabiliserats, utan att därmed ha stillnat. Dikterna har inte åderlåtits på det blodfulla: ”När du älskar / var beredd på blodsmaken i att bli älskad / tillbaka”.

 

De här nya dikterna av Hagelbäck rör sig mot en större försoning, eller varför inte kalla det förlösning? Så söker sig orden ständigt mot förståelse, mot inbjudande och välkomnande appeller till ett du som lika ofta kan vara en innanförstående läsare som en utanförstående person i dikten, eller vice versa:

 

Locka på mig. Säg Kom hit

med glödande kometpunkter

i rösten, visa mig dina

tankars farliga frånsida

ditt mest intima rovdjursläte.

Du känner inte igen de rivsår

du tillfogat dig själv.

När de dunkla kometskärvorna

hettas upp av solen skjuts hatet

och kärleken ut genom ytan:

du är ur tigervy befriad.

 

Det är dikter som genomstrålas av erfarenhet, av det levda. Därmed blir den ro som dikterna ibland hittar fram till förrädisk, och lugnet är brännande. Och bildspråket förkastar metaforen till förmån för besjälningarna, som visar hur världen kan uppfattas om vi tillåter oss att se den i dess mest autentiska tillstånd. Hagelbäck skriver dikter som gör världen synlig.

 

Hon gör också ångesten synlig, och det är en ångest som löddrar lika övertygande som hos Pär Lagerkvist i hans tidiga expressionistiska dikter. Kanske expressionismen är den tradition som Hagelbäck allra mest hör hemma i (jag har tidigare placerat henne i den alltför glest befolkade Hillarp-rutan). Men också: Hagelbäck är helt banbrytande i vilken tradition man än inordnar henne i, eftersom det är dikter som lever, bultar, andas, pulserar, och vägrar infinna sig i något som kallas system och kategori.

 

Titeln anspelar på en kartbok över rymdens kärleksliv som diktjaget får i födelsedagspresent. Kartan ska hjälpa henne ur en förtvivlan. Kärleken blir en flyktväg ut ur ilska, frustration, besvikelse. I narrativet finns en man som drunknar, en mor som är otillgänglig. I titeln finns också dikternas båda poler, den vardagliga verklighetens karta och rymdens sprakande kreativitet. Kometen är en utmärkt representation för den här poesin, och en ständigt aktuell trop. Billie Eilish sjunger att ”Halley’s comet comes around more than I do” på sin nya skiva, och Lina Hagelbäck är inte mindre emo än så.  

 

En av Hagelbäcks tidigare boktitlar, Ambivalencia, är vägledande för hur hennes dikt ska uppfattas. Det är dikter som inte ska stilla någons eller något tvivel, som inte söker tillfredsställelsen, utan försöker befinna sig i det svåra osäkra, i en tillvaro laddad med dunkla aningar: ”tvivel är ett sökande efter njutning / medan oro alltid fäller”. Det är frågan om dikter som inbjuder och välkomnar läsaren, men mysterierna hålls intakta, och det finns en emfatisk integritet som markerar och upprätthåller ett avstånd.

 

Alltså: sällan läser jag svensk dikt som tillåter mig komma så nära, och ändå, samtidigt finns det en respekt för det innehåll som presenteras. Det har att göra med, tror jag, att Hagelbäck konsekvent filtrerar det levda genom litteraturen. Det har alltid hos henne funnits en tilltro till språkets förmåga att göra verkligheten hanterbar och uthärdlig, att hon med sin poesi försöker visa litteraturens användbarhet. Hon lyckas, och skriver en poesi som blir en veritabel överlevnadsmanual.

 

Tänk om livscoacherna och inspirationsföreläsarna fick nys om detta! Tänk om poesin fick ersätta flosklerna om att välja glädje och unna sig saker. Hos poeter som, tja Lina Hagelbäck och Gunnar Ekelöf, finns den genuina mänsklighet som saknas hos de robotar som förespråkar mindfulness och annat charlataneri. Den syn på människan som redovisas i Kometkarta är den syn jag föredrar: en syn som avvisar de lättköpta utvägarna. I de här dikterna kan jag andas utan att stressas sönder.