Your Silence Will Not Protect You, Audre Lorde, Silver Press

Litteraturhistoriens bästa titel? Your Silence Will Not Protect You, av Audre Lorde. Den härrör från en essä från 1977, och när man för ett par år sedan sammanställde den första brittiska utgåvan av hennes essäer, tal och dikter gavs den denna titel, med ett vackert skärt omslag. Här finns två introduktioner, dels av Reni Eddo-Lodge, som skrev Varför jag inte längre pratar med vita om ras, och dels av Sara Ahmed. Både Modernista och Ellerströms har signalerat nya översättningar av Audre Lordes banbrytande texter.

 

Det är verkligen på tiden, eftersom hon under 2000-talet allt mer framstår som en av 1900-talets viktigaste tänkare. En kort presentation. Audre Lorde (1934-1992): mor, lesbisk, poet, krigare, bibliotekarie, lärare, aktivist, bråkmakare – och omisskännligt geni. Att läsa henne nu, under 2020-talet, är upplivande. Hennes idéer om rasism, sexism och privilegier är ständigt aktuella. Till den vite man som säger att det inte finns någon rasism i Sverige kunde hon med behärskat ursinne protestera att medan du kan väcka anstöt om du klagar på SD skulle hon vara måltavla för deras kulor.

 

Det är en samling tal och essäer från slutet av 70-talet fram till 1983, samt ett knippe dikter. Hon började som poet, och lärde sig med viss möda att domptera sitt språk till prosans mindre tillåtande språkstrukturer. Men poeten finns hela tiden med i hennes uttryckssätt, som är starkt präglat av det slagkraftiga, till de koncisa maximerna som gör ett så starkt intryck (jag skulle behöva leta länge för att hitta en bok där jag gjort så många understrykningar och markeringar i marginalerna). Det poetiska visar sig också i rytmen, i förmågan att få språket att svänga.

 

Så här kan hennes metod beskrivas: hon har tröttnat på att lära ut, nu vill hon börja tänka självständigt. Det här sker parallellt med en uppmaning att sluta välja tystnaden. ”It is the responsibility of the oppressed to teach the oppressors their mistakes.” Men också: formulera ett försvarstal för kvinnans rätt att vara annat än behagfull. Hon väljer att tala klarspråk. Så skriver hon egensinnigt nog ”Black” med versal och ”american” med gemen. Visst, man kan ha synpunkter på att det är en lönlös kamp med språket, men det kan också ses som en påminnelse om godtycke, att demontera den drake som hemlandet definieras som.

 

Strikt talat finns bara två slags människor: de som talar klarspråk och de som använder eufemismer. Jag vet vilka jag helst följer: de förstnämnda, så klart. Och Lorde hör definitivt dit, med sin osvikliga förmåga att benämna saker vid sina rätta namn. Utgångspunkten för den tystnad hon så vältaligt berör är den cancerdiagnos som senare skulle ta hennes liv. Men tystnaden är inte på vår sida, och vi bör kvickt anamma den lärdomen. Fast vi ska också komma ihåg att tystnaden är bekväm: det är oftast en lätt utväg att välja att hålla tyst, och därmed vinna all argumentation (arrogans är en genväg om man vill få andra att kapitulera).

 

Lorde skriver hur det är att vara kvinna, svart och lesbisk, och jag kan medge att det ligger bortom mina personliga erfarenheter. Ändå: så geschwint det går att relatera till hennes upplevelser, så omedelbart jag känner att det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Och annars blir det en ögonöppnare. Om vad som sker när tystnaden bryts och vi börjar lyssna på varandra. Hennes feminism har anor från Mary Wollstonecraft, hon som under slutet av 1700-talet menade att kvinnor inte skulle söka makt över männen utan över sig själva, och att vägen till frigörelse och jämlikhet går via självständighetsförklaringar. I stället för att slåss mot männen ska kvinnorna samarbeta med varandra och med männen.

 

Så kan hon skriva om hur det är att som svart kvinna befinna sig längst ned på samhällsstegen. När hon skiljer sig från ett heterosexuellt äktenskap och inleder en lesbisk relation är hon oroad över hur hennes son ska mobbas i skolan, men till hennes förvåning hånas han inte för att ha en lesbisk mamma utan för att hon är en – n-ordet. Så har hon tröttnat på hur svarta kvinnor tvingas smeka sköra manliga egon för att ens befinna sig i säkerhet (statistiken visar att fler svarta än vita kvinnor våldtas).

 

På samma sätt som den suicidiala människan inte vill dö för att hen hatar livet – tvärtom måste hon ju älska livet för att inte genast lämna det – visar Lorde hur narcissism inte har med överdriven självkärlek att göra utan med självhat. Och hon har tröttnat på att hata, att hata sig själv och sin omgivning. Hon söker efter alternativ till att passivt överta de destruktiva strukturerna, något hon skriver om i den briljanta essän ”The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House”, som jag läst tidigare.

 

Lorde bekräftar också våra sorger, våra erfarenheter. Hon skriver om hur kreativiteten och styrkan kommer från en mörk plats inom oss, och vi ska kanske låta det vara så, helt enkelt nöja oss med att skapandet bör lämnas outforskat. Den är uråldrig och djup, men hon lokaliserar den, och har ett tydligt syfte med sina texter, som gärna utgår från tal och liknar manifest, både estetiska och politiska programförklaringar. En grundtanke är också att förståelse tjänstgör åt kunskapen. Att läsa henne innebär att ställas öga mot öga med de risker och den insats som ligger i ett så uttalat och så radikalt motstånd.

 

Hon skriver slagfärdigt om samspelet mellan intuition och insikt, om skillnaderna mellan underordning och beroende och ilska och hat, om mytiska normer och den nödvändiga kampen för förändring och förbättring, och hur smärtsamma alla triumfer är. Att läsa Lorde ger incitament till egen skärskådan, och hennes argument i essäerna förstärks när de läggs som länkar i en allt starkare kedja.

 

Dikterna namnger konflikter och oroshärdar, men de frigör också de idéer som essäerna framhäver. Kanske essäerna är mer poetiska? Ändå saknas inte starka ögonblick även i dikterna, som behandlar kärlek och politik och våld, och hela tiden växlar hon det privata med det allmängiltiga perspektivet, och väver in politiken i skildringar av kärleksförhållandet. Här finns också ”Love Poem”, som medvetet utmanar läsarens ovana vid den tiden att ha kontakt med samkönad kärlek:

 

And I knew when I entered her I was

high wind in her forests hollow

fingers whispering sound

honey flowed

from the split cup

impaled on a lance of tongues

on the tips of her breasts on her navel

and my breath

howling into her entrances

through lungs of pain.

 

Den som charmades av Amanda Gorman när hon i februari talade vid Joe Bidens presidentinstallation har åtskilligt att hämta hos Lorde, vars idéer är lite mer robusta:

 

They [the pains] surface in our dreams, and it is our dreams that point the way to freedom. They are made realisable through our poems that give us the strength and courage to see, to feel, to speak, and to dare.

 

Men sådana expressiva satser är något Lorde fyller sina texter med, och det går inte att citera allt, bara uppmuntra och uppmana att läsa denna vackra, starka och livsnödvändiga bok. Det kan kännas sorgligt att upptäcka att så lite har hänt sedan 70-talet, men det gör hennes texter ännu mer angelägna nu, när det finns så många som förnekar rasism, sexism och privilegier.