Nell, Matilda Södergran, Ellips

Diktsamlingar anländer sällan med någon förklarande baksidestext. Som läsare är du utlämnad åt egna konklusioner. På gott och ont, liksom allt annat – det vill säga, du inbjuds röra dig på obruten mark, något som ter sig både lockande och en aning skrämmande. Det ger dig också frihet i läsningen: du ansvarar för din tolkning i högre grad än när du läser prosa. Poesin är synonym med friheten.

 

Poeten och översättaren Matilda Södergrans sjätte bok Nell anländer utan förklarande text. Den är utsökt formgiven på ett sätt som erinrar om – faktiskt – Edith Södergrans debut Dikter från 1916 (hon är avlägsen släkting till svenskans enda poet av världsklass). Hennes senaste bok Överlevorna erhöll välförtjänt både SR:s lyrikpris och Svenska litteratursällskapets pris.

 

Men snarare än dikter har hon den här gången rört sig mot prosans område. Nell är en ensam protagonist i en berättelse som tangerar (kort)romanen. Under det som människor som Per Gessle brukar kalla sommarmånaderna – juni, juli, augusti – följer vi Nell genom pliktskyldiga möten med mamm(a) på hemmet, och papp(a), boende själv, och den respektfulla distans de har upprättat mellan varandra. Nell är frånkopplad, oemottaglig för all ömhet och omsorg.

 

Mamman dör. Nell lever genom romanens korta handling i ett vegetativt tillstånd. Något som var eftersträvansvärt åren kring 2000, att försöka välja bort det hektiska livet för ett mindre stressigt alternativ som premierade lugn och ro – det slår mig att detta var innan de sociala medierna överrumplade oss, så tillåt mig småle över denna nostalgiska reträtt …

 

Vi har en protagonist utan vänner, som endast vanemässigt umgås med sin pappa. Hon har en hund, som hon knappt ids bry sig om. Hon tar långa promenader. En gång badar hon, och möter en gammal vän från barndomen, men ger sig inte till känna. Det är allt, vad handling angår. Är det en begränsad värld? Tja, det kan te sig så, men i själva verket skissar Södergran fram en respit, och håller fram Nell som en dämpad version av den moderna människan.

 

Nell kan förefalla deprimerad, men i så fall är det en diagnos som borde ställas på var och en av oss som liksom hon tillhör överlevarna, vi som inte frivilligt avstår från att tänka och reflektera över sakernas tillstånd. Varje tanke slutar olyckligt, som Paul Valéry visste att informera en gång. Kanske är hon bara bedrövad, eller bedövad. Promenadernas syfte? Den trötthet som skänker lindring från plågorna:

 

När det är dags för vilan måste kroppen vara så trött att tanken längtar efter drömmens ort, en livligare plats att vistas på. […] Man går inte till vilan för att söka utmattningen. Ändå är det precis vad Nell gör. Promenaderna är bara ett svepskäl.

 

Södergrans stil, känd för sin knapphet, tillåter Nell att mer registrera än analysera sin omgivning. Sakta, omsorgsfullt, framkallas ändå en allt djärvare utblick, som anger igenkännbara platser, förnimbara miljöer. Det varsamma anslaget ger vika för något mer förslaget när Nell tar för sig mer, och Södergrans bildspråk blir i takt med karaktärens agerande mer förslaget. Så blir boken också mer köttslig när Nell tar in omvärlden via dofter och lukter, när hon uppehåller sig vid äckelkänslor inför urin, blod, svett.  

 

Det är ett hårt ansat språk, ett språk som man frestas säga hålls kopplat av författaren, likt den hund Nell har som enda sällskap. Precisionen ligger mer i hur saker beskrivs än i specifika ordval. Då åstadkoms känsliga bilder som läggs intill varandra. Titta på den här vackra skildringen av hur Nell läser, till exempel: ”Hon vänder sidorna så tyst hon bara kan; långsamheten påverkar läsningen så att den till sist inte liknar läsning utan ett stillastående vatten, vattnet i ett litet glas som länge stått bortglömt på ett bord.” Det är ett sätt att ta sig an tillvaron som påminner om Emily Dickinsons blick (ett citat från Dickinson utgör också bokens motto).

 

Nells mamm dör, och är det här då en bok om sorg? Ja, men inte enbart. Händelsen passerar utan att avsätta djupa spår i hennes tillvaro. Södergran skriver om något som de flesta människor delar och kan relatera till. Lever vi tillräckligt länge är det vanligt att våra föräldrar dör. På senare tid har vi kunnat läsa några riktigt starka norska diktsamlingar om mödrar som dör – Nora Aschims Unngå øyekontakt och Karolina Brændjords Jeg vil våkne til verden, samt svenska Lisa Zetterdahls Hästar – men erfarenheten är dubbel, alltså samtidigt allmänmänsklig och helt unik.

 

Detsamma kan sägas om föräldraskap. För att inte tala om förälskelse. Vi inbillar oss vara den första – och enda – som har upplevt detta. Men innerst inne vet vi också att (nästan) alla människor har varit förälskade. Kanske man kan komplettera med att jämföra med läsning. Det är också något som vi vet att de flesta åtminstone har ägnat sig åt i sina liv, även om de nuförtiden mer roas av att följa mediokra tv-serier. Ändå: vi som läser låtas som att vi är den enda som gör det så här djupt, så här minutiöst, så här ambitiöst. Tack vare böcker som denna inbjuds vi bli ännu mer insyltade i den syssla som går under namnet läsning.