Stamina, Bella Batistini, it-lit

Mata duvorna från 2019 var en sensationell poesidebut, som sammanförde brutal verklighet från häkten och rättegångsförhandlingar med utopin om en friare tillvaro utanför galler och stängsel. Varje ord bar på tung erfarenhet, på tung sorg över sakers tillstånd. Till det ovanliga hörde också fri copyright, där läsaren i sann anarkistisk anda rentav uppmanades att kopiera och förändra innehållet. Författaren Bella Batistini är en pseudonym, som nu återkommer med Stamina, en bok som tar vid och utvecklar tematiken.

 

Språket är lika nedtonat i denna korta bok, endast bestående av 838 ord. Den anonymitet som diktens blick skänkte medfångarna i häktesdelen (”en”) ersattes i frihetsdelen av initialerna A, T, O, och här finns också L, H, C, D. Ordet ”stamina” associerar nog de flesta till engelskans ”uthållighet”, men det är ett inlån från latinets stamen, alltså varp eller ränning i väv, som i de livstrådar ödet spinner åt oss, där uthålligheten är betingad av längden på vår individuella tråd.

 

I korthet skriver Batistini om brott och kärlek. Hon utmanar vår syn på rättsväsendet, i den meningen att hon ifrågasätter och problematiserar. Det är inte enbart en fråga om representation, om att ge de marginaliserade en röst – här finns en starkt lyrisk intention, där det vardagliga ställs invid det ideala. Som att gå på gym och svettas. Som att äta pommes sittande på en trottoar. Livets små enkla glädjeämnen (hade jag skrivit den hade det varit en mjukglass på Rådhustorget i Umeå).

 

Det är lätt att förstå värdet i dessa små handlingar, då diktjaget kämpar mot rättssystemets inlåsningar. I Mata duvorna var det öppet om andra delens utflykt i det gröna var en dröm eller en verklig händelse, medan det nu sker ett sammanförande av frihetsberövande och frigörelse. De olika delarna är mer integrerade nu. På något sätt blir tillvaron därmed ännu skörare, ännu mer villkorad, med alternativet – fångenskapen – som en ständig påminnelse. Frihetens ögonblick är så momentant.

 

Men lyckan finns bara i det du har framför dig, när livet ser ut som det gör för personerna i Batistinis dikter. Så här livsavgörande är behovet av att föreställa sig ett efteråt som är bättre och drägligare. När livet är vidrigt kan du bara önska dig därifrån, drömma om något annat. Dystert nog är de flesta flyktvägar som är tillgängliga ofta destruktiva, men i dikterna utmålas ändå något annat, som visar värdet i de små önskningarna. Att röra sig framåt från djävlighet måste ske med små steg, hur lockande det än är med de stora kliven (de stora kliv som ändå bara för dig vilse).

 

Duvan är både konkret upplevelse och metafor, som återkommer i den duvblå färgen på Kriminalvårdens t-shirts. I dikterna rör sig olika begrepp, som parerar ceremonier med drömmar, och betonar allt det benådade som finns utanför fängelserna. Batistini skriver en dikt som kan te sig konstlös, enkel, nästan platt: men det är de optimistiska kärleksdikterna som skapar det starka intrycket:

 

jasminen slår ut

doften är tung

 

små tusenskönor över gräset

att säga ditt namn

 

Batistini vädjar om politisk förändring, och det är en vädjan som är nedtonad men inte försynt, subtil men samtidigt resolut. Hon skriver om växtlighet, om tidens gång (”när blommorna öppnar och sluter sig under dygnet är också en tidsindikator”), och kanske det är det enda som återstår för oss – att tålmodigt invänta att det blir bättre. Boken hälsar ”till alla på rymmen, till alla som avtjänar tid”, och det är både vackert och sorgligt.