att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 maj 2019

Frankissstein, Jeanette Winterson, Jonathan Cape


Å ena sidan ter det sig tröttsamt när Jeanette Winterson med sin nya roman Frankissstein än en gång tar sig an en myt – efter att bland annat ha avverkat Atlas, Shakespeare, Hammer Horror – är det alltså dags att bearbeta Mary Shelleys monstruösa roman Frankenstein. Å andra sidan har hon väl alltid arbetat i dialog med myter i sitt skrivande. Å ena sidan, återigen, är hon inte lite väl förtjust i sina oneliners? Å andra sidan är hennes språk fortsatt vigoröst, starkt och hållbart.

Ja, som sagt: det här är då en moderniserad version av Frankenstein. I korthet kunde man beskriva det som ett försök att föreställa sig hur Mary Shelley skulle ha skrivit romanen 2019. Därför får vi följa dels den bekanta storyn från sommaren 1816 på Villa Diodati vid Genevesjön, där Mary och blivande maken Percy tillsammans med hennes halvsyster Claire tillbringade några lugubra nätter i sällskap med värden Lord Byron och dennes livmedikus Polidori. Det mest livaktiga som åstadkoms av deras gemensamma ansträngningar var förstås Mary Shelleys roman Frankenstein. 


Men också ett skutt 200 år framåt i tiden, till vår nutid med kryokonservering och AI. I en slags spegling av romantiken återfinns Ry Shelley, en transperson som söker upp forskaren Victor Stein, och förälskar sig i honom. Där finns också hans kompis Ron Lord, som tillverkar sexrobotar, och receptionisten Claire, och rivalen Polly D …

Det finns mycket att gilla i den här udda romanen. Winterson har definitivt uppfattat Mary Shelley korrekt, och skildringen av koncipieringen av hennes mest berömda roman är en fröjd att följa, där bakgrunden levandegörs på ett utsökt sätt. Sällan har jag också sett maken Percy Shelley porträtteras med sådan förståelse – inte för att Winterson blundar för hans negativa aspekter, men man förstår verkligen vad Mary såg i honom. Och porträttet av Byron är också lämpligt i sin misogyna elakhet, där det nästan känns som att han är influerad av Horace Engdahl.

Som vanligt skriver Winterson på en slags kvicksilverprosa, som kan uppfattas både som charmerande och efemär. Hon är kategorisk, och trivs i den rollen som uttydare av det som inte kan ifrågasättas. Idéerna flyger förbi – somliga fångar hon i flykten, och det skapar förutsättningen för många tänkvärda spår: ”The light of science burns brightest in a blood-soaked wick.” Eller den kärlekslära som förblir hennes helt egna: ”I want his love to have enough salt in it to float me.” Hennes blixtrande geni upphäver gränser i en konstant uppkäftigt fantasifull prosa, som iscensätter hennes egna variant av effrontery. Det finns gott om exempel på hennes unika kombination av självsäkerhet och ödmjukhet, och en ömsinthet i behandlingen av romanens idéstoff, där det ingår en tolkning som tillåter ett förenande av Victor och – skapelsen, den varelse som här aldrig kallas monster. Hon har också alltid visat förståelse för det bräckliga i människan, eller snarare accepterat potentialen för både det konstruktiva och destruktiva, en insikt om vår benägenhet att ta sönder det som borde gynna oss.

Som vanligt – igen – skriver Winterson om språk, om kärlek, om berättande, om feminism, om upphävandet av gränser. Det handlar också om framtiden, om Brexit, om arbetslöshet, om livet, om Alan Turing och Nick Bostrom, om AI, detta ämne som håller på att få genomslag också i fiktionen. Till skillnad från Ian McEwan (Machines Like Me) ägnar sig Winterson inte åt ett kontrafaktiskt förflutet utan åt ett tänkbart nu. Hon lyckas också med sitt uppsåt att skapa en roman som kan passera för en Mary Shelleys uppdaterade Frankenstein för det tjugoförsta århundradet. Det är också något av en ödets ironi att Winterson nu blivit en omhuldad författare, så lång tid efter att hon skrev sina bästa böcker (låt säga, mellan 1987 till 1997). Då ansågs hon vara kontroversiell, utmanande, provokativ, mallig, skrytsam. Nu blir hon behandlad som en nationalklenod i England, och det sorgliga är förstås att det borde hon ha blivit redan då, för alltså lite drygt tjugo år sedan, när allt av döma hennes konstnärskap stod i zenit.

Nog kan det tyckas att om fiktionen tidigare haft ett försprång håller framtiden på att komma ikapp, och det är spännande att följa Wintersons diskussioner kring de etiska frågorna i AI:s kölvatten. Jodå, ibland ställer sig det didaktiska ärendet i vägen, när berättelsen gör halt och det tenderar att bli en och annan informationspackad föreläsning för mycket om robotarnas nuvarande status och användningsområden (ämnen som kommer att göra den här romanen daterad om sisådär tio år, vill jag teaterviska). Och då och då kan jag tycka att det känns som en bra premiss som slösas bort i en rundgång av övertydliga diskussioner av kryokonserveringens nackdelar (ledtråd: sällan har det tett sig mindre lockande att frysa ned sin hjärna). Inte heller kan jag ställa upp på alla spekulativa upptåg, som när Mary Shelley träffar en del av sina romanfigurer.

Desto mer glädjande är det att konstatera att Wintersons humor inte bara är intakt, utan mer livaktig än jag har uppfattat den på länge – som när Victor Stein kallas ”a high-functioning madman”. Mindre roliga är de många givna skämten på stackars Ron Lords bekostnad, för ärligt talat blir skämten om sexrobotar ungefär lika uttjatade som skämt om uppblåsbara sexdockor (Winterson kan inte avhålla sig från några sådana skämt också).  

Som bäst är det när alla gränser upphävs, när tidsandan utmanas, och när Winterson med nästan nonchalanta åtbörder visar vilken intelligent och livaktig roman Mary Shelley skrev för lite drygt 200 års sedan. Då blir det en modig roman, som kan erinra om några höjdpunkter i hennes tidigare romaner. Som när hon redan 1992 uppfann en androgyn berättare i Skrivet på kroppen, eller när hon redan 2000 skrev om internet i The Powerbook. Då ter det sig naturligt att hon fortsätter gå i bräschen, med en roman med förutsättningar att bli ett pionjärverk inom AI-genren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar