När Louise Glück fick Nobelpriset i fjol blev jag både lite glad och lite ledsen. Glad för att hon är en så bra poet, men ledsen för att valet kändes som en truism. Det finns mer spännande namn än att än en gång belöna någon som skriver prydlig amerikansk poesi med referensramar som ledamöterna i Svenska Akademien kan nicka igenkännande åt.
Etel Adnan föddes 1925 i Libanon, och skriver på franska och engelska. Hon har bott många år i USA, men bor nu i Frankrike. För ett par år sedan utkom två böcker på svenska, den monumentala Den arabiska apokalypsen på Smockadoll och I hjärtat av hjärtat av ett annat land på Rámus – samma förlag som alltså utger Glück. Att det dröjt så länge att introducera denna obestridligt epokgörande poesi på svenska är märkligt, men desto mer välkommet att det äntligen skedde.
Sitt Marie-Rose är hennes första roman från 1978, skriven på franska. Dess huvudperson är en omtyckt lärare på en skola för dövstumma, och hon grips för landsförräderi. Den man som har hennes öde i sina händer är en gammal barndomsvän, Mounir, som dessutom var mer eller mindre hemligt förälskad i henne. Det är en intrikat vändning för en roman.
Det är också en intrikat skriven roman, som inleds med en prolog där en författare approcheras av en filmregissör, som vill att hon ska skriva en film om några arbetares levnadsöden i Beirut. Vad resultatet blir är en mångstämmig roman där olika gestalter turas om att berätta om Marie-Rose, däribland Mounir och några av hennes elever, samt hon själv. Formen är uppbruten, hetsigt drivande med nya karaktärer som belyser och förklarar, där kaoset och förödelsen ges något som liknar telegrammets stilmönster. Skickligt lotsar Adnan sin historia förbi den sentimentalitet som annars är en stötesten för en viss typ av roman.
Det är en excentrisk roman som försöker fånga den dagsaktuella politiken. Hellre en excentrisk roman än en roman om excentriska gestalter: de är oftast bara tråkiga, självupptagna och förutsägbara. Marie-Rose är relaterbar i sin aktivism, och Adnan visar nödvändigheten i detta motstånd, när den ställs mot plikten, och den avtrubbning av etik som plikt och lojalitet kan medföra, när indoktrineringen sätts in i tidig ålder. Som alternativ är hon delaktig i Association des amis de Jérusalem (Föreningen för Jerusalems vänner), och när hon lämnar sin man för en palestinsk käresta provocerar det fram ett gripande och en dödsdom.
Adnan berättar om följderna av moderniseringen, inbördeskriget och jordbävningarna, hur Libanon splittras både av bomberna och av invånarnas svårighet att hantera allt som strider mot traditionerna. Det blir en påminnelse om det våldsamma 70-talet med dess sekvenser av terrordåd, och att vår tids terrorism inte saknar motstycke i historien. Här får vi på nära håll bevittna hur långvariga konflikter sliter sönder, hur bomberna orsakar skador både på insidan och på utsidan. Jag läser romanen medan jag parallellt följer utvecklingen i Gaza.
Utan att överdriva visar Adnan människans dragning till förstörelsen, att det finns något efterlängtat i den förlösning som våld skänker. Med dokumentära inslag blir hennes berättelse akut och manande. När hon ges röst i några av de längre partierna bärs den av vanmakt och förtvivlan, men också av det okuvade. Så ser jag det tidlösa i hennes motstånd som jämförbart med Antigones berömda uppror mot Kreon i Sofokles pjäs: här står tvekampen mellan våld och kärlek.
Det handlar inte så mycket om religion som om enkel medmänsklighet. Om samspelet mellan känsla och slagkraft, där inga goda beslut kan fattas om känslan inte ges utrymme. Det handlar också om barnen och deras utsatthet, när de förstår mer om livets villkor än vad som är bra för dem.
Bland mycket annat att lyfta fram finns feminismen som en ofta outtalad fond, när Adnan uppmärksammar de kringskärningar som drabbar kvinnor i takt med att deras frigörelse blir synlig i det offentliga rummet. Det är en klassisk effekt: när kvinnor väl ges tillträde på arbetsmarknaden blir männen ängsliga och börjar längta tillbaka till en tid när deras privilegier inte ifrågasattes.
Så, Sitt Marie-Rose är en viktig bok, men också en ovanlig bok. Inte enbart för att den är intrikat, ett drag som inte heller ska överdrivas. Etel Adnan träder tillbaka som författare och låter de olika rösterna själva framföra denna allmängiltiga och tidlösa historia. Det är ett fruktbart sätt att skriva, nästan stillöst men ändå så oerhört drabbande och bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.