Evigheters evighet, Ásta Fanney Sigurðardóttir, översättning Johns Swedenmark, Rámus

Ásta Fanney Sigurðardóttir är mångsysslare som ägnar sig åt bildkonst, musik och poesi. I hemlandet Island räknas hon som nyskapande avantgardist, och nu föreligger hennes diktsamling Evigheters evighet på svenska. Det är uppenbart att hon skriver en språkligt vildsint poesi som ställer höga krav på översättaren: tur vi har den rutinerade John Swedenmark som tagit sig an detta hisnande verk och gör det med sedvanlig lyhördhet.

 

Sigurðardóttir tar gärna in ljuden i sin bildrika poesi, där metaforerna är av det omilda slaget. Även illustrationer försvarar sin plats i denna märkligt enhetliga bok Hon skriver en poesi som alltså är vildsint, lika inbjudande som potentiellt farlig. När Björk slog igenom som sångerska i The Sugarcubes på 80-talet (alltså innan den mer lukrativa solokarriären) beskrevs hon ofta som en naturkraft. Även om det är sant är det ett förminskande epitet, som inte riktigt återger hur kraftfullt hennes insats var. Men något liknande kan väl sägas om Sigurðardóttir, att hon är vulkanisk i sina dikter.

 

Det är omruskande att läsa dessa dikter om blommor, glas, djur, sand, ögon, drömmar, spöken och nycklar. Vad som håller dem samman? Kanske en orubblig tilltro till världen, till de värden som betyder något på riktigt. Pengar? Nä, kärlek, dummer.

 

Här finns dikter som utgår från platsen, från det fixerade, men som spricker upp i surrealistiska drömsyner. Även om Sigurðardóttir skriver en slags poesi som lite slarvigt kunde beskrivas som vore den hämtad från spoken word-scenen är det så pass formmässigt genomtänkt att den bara kan existera i den här formen, på boksidan. Tilltalet är yvigt och obehärskat, men inramningen är genomtänkt och rigid.

 

Då ser hennes besynnerligt medvetna dikt ofta ut så här när den förmedlar sina klokskaper:

 

avståndet hit brännmärktes redan vid födseln

tänkandet är bara en aspekt av exemplet

 

            mod behövs inte när ödet är inblandat

            mod är nödvändigt om nån annans öde är inblandat

 

I sitt bildskapande fläskar Sigurðardóttir på med nya bildled i ett nyskapande språk där upprepningar och parenteser samverkar ”((tjärnen i nacken är ett öga))” – denna ögats tjärn återkommer, och visar samband mellan natur och kropp, hur huden blir en del av det växtliga. Hon skriver spefullt och retsamt, och det är uppiggande att följa och ta del av hur hon demonstrerar fantasins bärkraft.

 

Denna fantasi tas till vara bland annat i min favoritdikt i den här samlingen, ”LINJE SKRÄCKSLÅ”, som uppvaktar det mörker som blänker: ”Jag förför / djävlar / flår / gåshud / väver tyg av tvivel / trär en viskning genom det onda nålsögat”.

 

I korthet: hon skrattar glittrigt, inte helt olikt Eva-Stina Byggmästar, i en poetik som är påhittig och uppfinningsrik. Fast här förekommer i ärlighetens namn fler hyenor än fjärilar. Det muntra svärtas ned av något olycksbådande, och naturens trolldom är påträngande och mörk. Det är ett sätt att ta sig an tillvaron som är originell och uppfordrande, och vårt vaneseende utmanas.

 

Alla tänkbara stämningslägen inkluderas i denna bok av Ásta Fanney Sigurðardóttir, och det är en bra introduktion till ett fantasifullt förhållningssätt. Världen blir inte bättre för att man läser poesi, men å andra sidan: vad ska man annars göra? Det är ändå något som gör livet mindre outhärdligt, och därför är det spännande att se hur finurligt det går att utveckla och förnya en form som ständigt måste återuppfinnas.

Nu, Lars Andersson, Polaris

Sten Wadh är universitetslektor i litteraturvetenskap, och bedriver digital undervisning med trilskande teknik under pandemivåren 2020. Han har också halkat in i kyrkofullmäktige som företrädare för SD, men sympatiserar inte med partiets politik. En figur som heter Nu i förnamn skriver e-post till honom med frågor om sin uppsats. Själv är han mest upptagen med sitt senaste projekt, som involverar sportfiske. Samt att spana på grannkvinnan, som han kallar Bat Seba. Och förresten är jordens undergång nära förestående.

 

Det är gott om lösa trådar i Lars Anderssons nya roman Nu. Tyvärr knyter han inte hop någon av dem. Han imiterar feel good-romanen, och skriver den på rutinens brant. En samtidsroman, tänker jag försiktigt optimistiskt, efter att ha läst ett knippe historiska romaner från författaren. Men det blir lite si och så med samtidsanalysen. Mer blir det monologer från den medelålders berättaren, som gravt överskattar underhållningsvärdet i putslustiga anekdoter, som mestadels framförs enformigt och orkeslöst.

 

(Också publicerad i Vi, 7/21)

Detransition, Baby, Torrey Peters, One World

Könsdebatten har i Sverige varit infekterad efter mottagandet av Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Den som vill utveckla sin syn kan läsa Torrey Peters roman Detransition, Baby, som väckte debatt när den nominerades till Women’s Prize for Fiction, eftersom många har hävdat att författaren inte är kvinna.

 

Men kvinna är inte någonting man föds till, det är någonting man blir. Och Peters är transperson, som har skrivit en oerhört välkommen roman, som borde fungera som ögonöppnare för många som ser på könsstereotyper med fördomar. Främst för att det inte ”enbart” är en roman – hallå, män som läser faktaböcker, här finns historiska utredningar om transpersoners situation. Men främst av allt för att det är en roman som verkligen förmår skildra de här människornas liv på ett trovärdigt sätt, så att du som läser blir delaktig.

 

Det handlar om tre människor. Reese är något av huvudperson, och hon har växt upp som pojke. Delar av berättelsen handlar om hennes svåra navigering i en omgivning där hennes intressen inte tillvaratogs. Nu har hon lämnats av sin flickvän Amy, som också har varit pojke. Så här: först hette hon James, sedan Amy, men bestämmer sig för att korrigera sig tillbaka till man och blir då James. Som James träffar hon han Katrina – ciskvinna – och gör henne gravid. Men korrigera är väl fel term: det engelska ordet ”detransition” är gångbart både för medicinsk och kirurgisk behandling samt för identitetsbyte, och i Peters roman förekommer inte de kirurgiska ingreppen.

 

Det är graviditeten som är kärnan i berättelsen. Reeses barnlöshet är hennes trauma, och när Ames och Katrina ska bli föräldrar blir Reese indragen, då Ames – osäker på sin förmåga att kunna vara en hållfast pappa – ber Reese att agera extraförälder, i en konstellation som utmanar kärnfamiljen. Att barnet ska få tre föräldrar. Hur tar Katrina, barnets biologiska mamma, emot detta?

 

Romanens höjdpunkt är när Ames först ska introducera den här idén för Katrina. Deras relation är redan skakig – hon är nyskild och genomgick också nyligen en abort – men hon är också hans chef. Första mötet mellan Katrina och Reese på en slags prisgala är en tour de force, där Peters växlar upp sitt skrivande. Hon tar sig in i skinnet på sina karaktärer, gör dem levande och relaterbara. Jag saknar den engelska glosan elevate: för här – ursäkta den klena svenskan – hissas hennes stil upp till ädlare nivåer när hon gestaltar hur deras outtalade känslor hålls i schack dels av att de inte känner varandra så väl och dels av att de är på en offentlig gala.

 

Annars är romanen generellt rolig och sexig. Det är i första hand en komedi, vars botten är synnerligen svart. Som lockbete för män kan den jämföras med Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar, som skickligt vävde ihop det fiktiva stoffet med historieskrivning av 80-talets AIDS-epidemi och förföljelsen av de homosexuella i Sverige. Peters lyckas göra sin berättelse om de tre karaktärerna levande, men också berätta om transpersoners mörka historia kantad av sorg, misshandel, självmord. Som ett av skämten lyder skulle komedin om deras liv heta Fyra begravningar och en begravning.

 

Svartsjuka är ett annat stort tema i romanen, främst gestaltad av Reese, som misstänker att Amy är otrogen i en av tillbakablickarna. Peters sätt att skildra svartsjukan gör att vi förstår Reese och hennes agerande i romanen:

 

Jealousy is like a hangover: When you are in the midst of it you want to die, you are poisoned, useless. Nothing stretches before you but an expanse of ashes and regret; yet despite the intensity of your suffering, no one feels sorry for you, no one cosigns your fury. No sympathy for you! Look how wantonly you indulged! Of course it hurts, but your suffering is nothing unique, everyone has suffered like that, so get ahold of yourself, show some backbone and discretion, for god’s sake. Don’t go making any major decisions. Jealousy and hangovers, as common wisdom goes, are temporary.

 

Som romanens grundstråk lyder ensamheten. Vi delar den allihop: hur vi än beter oss är vi alltid där, ensamma, under dygnets vargtimmar. Graviditeten fungerar som fara och frälsning. Och fara är något transpersonerna vant sig vid, medan frälsningen är mer sällsynt. Reeses barnlängtan stöter bort Amy, men typiskt nog blir hon tänkbar förälder så fort han träffar en biologisk kvinna. Graviditeten identifieras i romanen något krystat som ett Sex and the City-problem, men det är ju ett problem för alla kvinnor: att när födelsedagarna närmar sig 40 är det sista chansen att bli gravid. Fyra alternativ finns: behåll karriären (Samantha), behåll mannen (Charlotte), bli kreativ och konstnärlig (Carrie), eller behåll barnet (Miranda). Till Peters försvar gör hon ändå en poäng av kopplingen till tv-serien, och låter den fungera som ram för berättelsens cirkelkomposition.

 

Vi rör oss tidsmässigt framåt och bakåt, utan att det blir rörigt, så länge man beaktar hur Reese och Amy/Ames byter könsidentitet. Plotten tar nya oförutsägbara vändningar hela tiden. Peters skriver klarsynt och ofiltrerat om sex och om hur det är att bli pappa när man varit man som blivit kvinna som blivit man igen. För Ames landar insikterna tungt och hårt, med ”erasure having become a second nature mode of dealing with his past.”

 

Vad som är queer är en definitionsfråga. Många tänkbara läsare stöts antagligen bort av Peters detaljerade skildringar, men dessa grafiska beskrivningar är nödvändiga, och flyttar inte fokus från det allmänmänskliga i predikamentet som Reese, Ames och Katrina hamnar i. Hon visar romanens möjlighet att diskutera samhällsfrågor, och skriver en manual för hur man ska leva som transperson. Här får man veta om bland annat crypto-trans (män som vill vara kvinnor men inte lever ut sin önskan) och trans chasers (män som jagar transpersoner).

 

Peters skriver också bra om mekanismerna mellan människor och dynamiken i relationer, både mellan och inom könen. Ibland kan hon också provocera, när hon öppnar för tanken om kvinnors medvetna sårbarhet och skörhet. Men det är också frågan om könsbundna stereotyper, om inlärda beteenden: ”Hear the strange sense of satisfaction when they talk about the men who have hurt them – the unspoken subtext of it being because I am a woman. The quiet dignity of saying ow anytime a man gets a little rough – asserting that you are a woman, and thus delicate and capable of sustaining harm. A girl could be twice the size of the man – that little ow reminds him that he is a man, she is a woman.”

 

Det blir en roman som betonar utanförskapet, känslan att vara oönskad i de flesta sammanhangen. Transkvinnor duger gott som fetisch för trans chasers (jag vet inte om någon svensk term slagit lika bra som till exempel faghags gjorde förr för att beskriva heteros som gärna umgicks med homos), men de fungerar bara som utbytbara objekt. Därför blir det en historia om misstänkliggörande, om besvikelser, tårar. Och om mod: det mod som krävs att ens ta sig till affären i kvinnokläder. Och om skillnaden mellan att vara och att göra: hur man ska leva som transkvinna när det saknas äldre förebilder, eftersom de flesta försvann till hiv, hemlöshet, självmord, eller att de började leva normativt.

 

Ett av problemen för författare som Peters är att ständigt bli kritiserad av en fientlig opinion som inte vet något om hur det är att vara i hennes situation. Men nu är inte Detransition, Baby en roman som ska läsas i didaktiskt syfte: det är en suverän roman, fyndig och intelligent och som sagt rolig och sexig, och att man lär sig saker är bara en bonus.

Daniel Stein, tolk, Ljudmila Ulitskaja, översättning Ola Wallin, Ersatz

Ryska Ljudmila Ulitskajas roman om språkgeniet Daniel Stein är ett mångstämmigt monument. Det är krävande, men bilden som växer fram är oupphörligt fascinerande och minnesvärd.

 

Den ryska romanen anländer av traditionen i det mastiga formatet. I Dostojevskijs och Tolstojs anda verkar Ljudmila Ulitskaja. Hon introducerades på svenska 2000 med den korta romanen Sonetjka, men vi har på senare år kunnat läsa mer omfattande romaner, däribland den monumentala Jakobs stege.

 

Daniel Stein, tolk är också i det större formatet, och utkom 2006 och föreligger nu på svenska. Det är en ovanlig roman som tecknar porträttet av en person med visst inflytande på 1900-talshistorien. Född 1922, död 1995, gjorde han en kulturell, geografisk och religiös resa, från en polsk shtetl till Israel, från judendom till katolicism.

 

Ulitskaja använder sig av en kollageteknik för att berätta om Daniel Stein, en man med unika språkkunskaper. När han själv uppskattade vilka språk han behärskade nöjde han sig med tre: polska, tyska och hebreiska. En förteckning blir ändå inkomplett, men skulle också inbegripa italienska, spanska, grekiska, franska, engelska, rumänska, tjeckiska, bulgariska, arabiska, latin, jiddisch …

 

Allehanda dokument, både fiktiva och autentiska, bidrar till detta porträtt. Mest intressant är det kanske när Daniel själv tar till orda, i utdrag ur hans samtal med skolelever, och han berättar om sitt dramatiska livsöde, som inkluderade ett ofrivilligt arbete åt Gestapo under andra världskriget. Det som formas är en berättelse om aktivism och världsförbättrarideal som smulas sönder, och ett kringirrande liv.

 

Det handlar lika mycket om religion som om politik. Daniel blir någon med förmåga att förmedla svåra erfarenheter till andra. Ulitskaja undersöker det som både förenar oss och det som skiljer oss åt, vi människor. Hennes roman handlar om överlevnad, och hur ett fullkomligt liv måste omsluta både tron och sanningen. I vår sekulariserade värld är det en provocerande tanke: att något så omätbart och rationellt som tron tillåts existera.

 

Några av de ord som Daniel Stein förmedlar förtjänar att läggas på minnet: ”När vår jord vittrar sönder och rullas ihop som en gammal matta, när de torra knotorna reser sig igen kommer ingen att döma oss för språket som vi bad på utan för det medlidande och den barmhärtighet som fanns i våra hjärtan.”

 

Man kunde med fog säga att Ulitskaja här utvecklar romanens användningsområde. Det är ett minnesarbete som hon utför, och jag ska inte sticka under stol med att det ibland är krävande. Tungt? Tja, lättsamt är det ju inte, men det blir varierat med de olika texttyperna, brev, telegram, transkriberingar, dagböcker, etc. Det är inte alltid fokus ligger på Daniel, utan på människor i periferin.

 

Men så är det ju med oss människor, att vi inte själva har monopol på vår berättelse. Ulitskaja visar att den sannaste bilden av oss förmedlas av personer i vår omgivning. Istället för intrig skriver hon sin roman som ett lapptäcke, vars mönster framträder långsamt, men när det väl gjorts synligt är det oförglömligt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2021)

Antigone Rising. The Subversive Power of the Ancient Myths, Helen Morales, Wildfire

Vad har Greta Thunberg, Beyoncé och den mexikanska kvinnan La Diana, la Cazadora de Choferes, som sommaren 2013 mördade två busschaufförer gemensamt? Kopplingar till de antika myterna, menar Helen Morales, professor i forngrekiska i University of California. Hennes bok Antigone Rising. The Subversive Power of the Ancient Myths kopplar ett oväntat grepp om dessa myter: inte enbart i syftet att med avmätta exempel visa hur relevanta de fortfarande är. Hon skriver ett passionerat försvarstal, och demonstrerar att de inte enbrart är viktiga, utan livsnödvändiga.

 

När Morales skriver om Antigone är Greta Thunberg hennes exempel, på nödvändigheten av det styvnackade motståndet. En parallell till den antika myten är att unga kvinnor – Antigone var ungefär 13-15 år när hon konfronterade Kreon – då stämplades som galna, något Thunberg ofta fått höra. Antigones dödslängtan kopplades också till att hon var ogift: just de ogifta kvinnorna blev stigmatiserade, förklarade onaturliga.

 

Där de klassiska myterna i våra ögon ter sig misogyna lyckas Morales hitta exempel på revansch. Det kan provocera vårt rättspatos att kvinnan i Mexiko som sköt busschaufförer undkom rättvisan – det namn hon nyttjade när hon skrev ett anonymt mail till media signerades ”Diana, jägare av busschaufförer” – men vårt rättspatos borde ha störts redan när flera chaufförer undkom straff efter att ha våldtagit kvinnliga resenärer.

 

Det som gör myterna aktuella är hur de aktiverar modet, och förmågan att kliva ut ur den egna privata erfarenheten och acceptera att det finns något större än det enskilda ödet. På den tiden gestaltade myterna dilemman, de problem som är olösliga. Samt att de tillhörde ett kollektivt medvetande. Mycket har sagts om den avförtrollning vi levt under sedan Max Weber för hundra år sedan myntade begreppet, men det stämmer att vi saknar kollektiva erfarenheter: för svensk del är undantaget fotbolls-VM 1994.  

 

Det handlar om hur kvinnor genom alla tider har manipulerats, men att de antika myterna kan bli en strategi, ett sätt att med deras hjälp hitta utvägar. Man kan använda dem som murbräckor, förebilder, men också som inspiration till att förändra sitt liv. Hennes ödmjuka svar på frågan vem som äger myterna och äger kulturen lyder: ”det är vi”. Att just Sofokles Antigone blir titelfigur är inte så märkligt, med tanke på alla moderniserade versioner vi kunnat följa på senare år – det räcker med att nämna Kamila Shamsies briljanta roman Vår älskade. Poängen med den här boken är också att visa hur vi behöver inte bara ta emot myterna utan också bearbeta dem, göra dem användbara.

 

Det är inte heller frågan om långsökta kopplingar, när Morales gång på gång visar att de strukturer och de mönster som var verksamma under antiken fortsätter att dominera vår samtid. Myterna vilar på våldsam grund, men det visar bara att våldet inte är någon nyhet eller att det är beroende av den kontext vi lever i. När man studerar den antika världen noggrant ser man allt tydligare hur lite vi har förändrats som art, så länge man behåller brasklappen att det på vissa plan är andra ideal som råder. Men våra enskilda liv styrs av likartade instinkter.

 

Morales skriver om skolskjutningar i sin närhet, och avstår känsligt nog från att nämna mördarens namn (liksom Johan Hilton avstod från att nämna mördaren i sin bok i fjol om skjutningarna mot en nattklubb i Florida, Vi är Orlando). En av hennes poänger är att visa hur misogyni och rasism samverkar. Det är informativt, lärorikt, och bara undantagsvis docerande. Oftare smart och underhållande, som när hon lakoniskt summerar Antigone: ”As a script for successful activism, this story leaves quite a bit to be desired.”

 

Medan svenskt utbildningsväsen är ängsligt besatt av att hitta beröringspunkter mellan vår nutid och klassikerna visar Morales att detta umgänge måste utgå från myterna och inte tvärtom, och att det blir mer fruktbart när det sker på myternas egna villkor. Det vill säga: inte enbart som en projektionsyta för att diskutera nutida frågor. Den antika pjäs som oftast refereras till är Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna i Aten och Sparta som sexstrejkar för att männens krig ska upphöra (Åsa Hellberg skrev ungdomsboken Sexstrejken för två år sedan). Morales ifrågasätter implikationerna bakom att bara kvinnor förväntas sexstrejka, och vad det säger om manlig och kvinnlig sexualitet – samt att strejken i verkligheten skulle vara kontraproduktiv och medföra större risk för våld och våldtäkt. Som alternativ föreslår hon arbetsvägran: en reell strejk skulle få starkare effekt, och förvalta det antika arvet bättre.

 

Medan amerikanska skolor debatterar klädkoder utifrån sexualisering av barn (mellanstadieelever som inte får ha för korta kjolar) har debatten i Sverige handlat om att förbjuda becknarväskor och Adidasbyxor, för de kriminella konnotationerna. Det säger förstås något om kulturella skillnader, även om jag är medveten om att det förts en debatt även i Sverige om elevers utmanande klädsel. Killarnas? Nä, av anledningar är det ju alltid tjejernas klädsel som diskuteras. Slutshaming fanns redan under antiken.

 

Men det är ingen bra idé att försöka reglera kvinnor, menar Morales, och ett av exemplen hämtar hon från Euripides tragedi Backanterna. Jag råkade få anledning att läsa om den förra veckan efter sista avsnittet av The Handmaid’s Tale. I pjäsen lurar Dionysos iväg Pentheus maskerad som djur ut i skogen för att spionera på backanterna som iklätt sig djurhudar för att fira orgier, och när Pentheus mor får syn på sin son misstar hon honom för ett lejon och bidrar till att slita honom i stycken:

 

Hans kropp slets sönder bit för bit. En kvinna tog

en arm och en fot som ännu bar sin sko,

och ben, avklädda köttets hölje, spreds omkring

av blodbestänkta händer – Pentheus arma kropp!

 

Ovidius myt om Filomela är också gångbar, när hon efter att ha våldtagits av sin svåger får sin tunga utskuren för att inte skvallra. Morales: så är praxis fortfarande, om än på bildlig nivå, eftersom en kvinna som våldtagits inte blir trodd efteråt. Den #metoo som förmedlades efter hösten 2017 (Morales kallar det fyndigt här ”#metu”) är en modern motsvarighet till den väv Filomela vävde efteråt för att avslöja sin förövare. Ovidius är tvetydig i hur han avslutar myten: de förvandlas alla till fåglar, och även det kan jämföras med nutida förhållanden. Gärningsmannen blir en hök, och rimligen kommer han att fortsätta plåga Filomela, liksom backlashen efter #metoo har visat att de skyldiga kommer undan och släpps in i värmen igen.

 

Men något håller definitivt på att hända, med de nya kvinnliga hämnarna vars embryon finns hos Ovidius Filomela. En av dem heter Lisbeth Salander (Millennium). Kvinnliga jägare, moderna versioner av Diana eller Artemis som hon hette i Grekland, finns också i YA-böcker, och Morales nämner här Katniss Everdeen (The Hunger Games), Bella Swan (Twilight) och Tris Prior (Divergent). En trend som bemöter ett mer aggressivt våld mot kvinnor? Rimligen är det så, och June från The Handmaid’s Tale (mer tv-serien än Atwoods roman) kan också ses i detta ljus, som förespråkare av ett mer handfast motstånd.

 

Jag borde skriva mer utförligt om vart och ett av de åtta kapitlen i Morales bok, men det kan räcka med att rekommendera och anbefalla. Hon inspirerar, som när hon använder Beyoncé som galjonsfigur för en kritik mot vita normer inom konsten, när hon  i videon tillsammans med Jay-Z, ”Apeshit”, festkraschar Louvren och iscensätter olika konstverk, flera av dem med antika motiv. Ett exempel är den rad av svarta dansare som imiterar en staty av budbäraren Hermes, när han knyter sina skosnören: en politisk manifestation som genast för tanken till Colin Kaeperknicks manifestation med att knäböja som protest mot polisbrutalitet mot obeväpnade svarta.

 

Morales skriver alltså långt ifrån avmätt: hon skriver engagerande, och ibland kaxigt, med personliga exempel när så är nödvändigt. Det är myterna som är i fokus, inte den egna personen. Förutom när hon outar sig som vit ciskvinna som är bi: den tråkigaste kakan i HBTQ+-kakburken, ”ett digestive-kex”, som hon kallar det. Eller när hon berättar om de egna ätstörningarna, utifrån Hippokrates förvrängda dietråd. För henne var det aldrig frågan om att se bättre eller hälsosammare ut – mer handlade det om att se framgångsrik ut, eftersom smalhet är så starkt knutet till just framgång, medan tjocka ses som losers, misslyckade och lata.

 

Hon har en typiskt amerikansk jargong, och mottagandet i Sverige nyligen av Amanda Gormans ”The Hill We Climb” visade hur illitterata många svenska kritiker är i sina läsningar av den amerikanska retoriken. Man får justera sin läsning en aning, men det är det definitivt värt, eftersom hon lanserar saker som är kanske inte revolutionerande men ändå värdefulla att ta till sig.  

 

Era anklagelser är meningslösa, Pär Thörn, Kaunitz-Olsson

Sveriges bästa PT heter Pär Thörn. Han ombesörjer en oförliknelig konceptuell konst i sann absurd anda, med anor från – tja, Erik Beckman och Åke Hodell, eller för att plocka ett par samtida, Malte Persson och David Nessle (Muralgranskaren). I rasande takt gav han i början ut ett par dussin böcker på ungefär lika många förlag, men takten har mattats något de senaste fem åren. Man kan vara säker på mycket: att man vet var man har honom hör inte till dessa saker.

 

Nu har han utkommit med boken Era anklagelser är meningslösa, som till det yttre liknar en novellsamling. Vi följer ett antal olika karaktärer: en hemlös man och en före detta rektor i de två första av tolv texter, men snart nog krackelerar det, när vi avlyssnar en mans tankar under en inköpsrunda på en Ica-affär, tankar som enbart kretsar kring krigsförbrytelser. Texten börjar stupa rätt nedåt.

 

Och brott är det gemensamma temat för hela boken, det som knyter ihop de olika berättelserna, där Thörn gärna växlar stil och texttyp, likväl som han tidsmässigt hoppar bakåt till 1970- och 1920-talet. Ibland är det fabelaktigt, ibland hyperrealistiskt, och ibland flams och trams. Att leva i fantasin är att befinna sig farligt nära vanvettet. Det aparta och det igenkännbara tävlar om utrymmet. ”God dag yxskaft” är bara förnamnet. På tal om yxor handlar det påfallande ofta om vapen.

 

Men blir man någonsin klok på vart vi är på väg? Och är sådant viktigt? Den typ av läsning som aktiveras får mig att tänka på den stackars flickan i Hjalmar Söderbergs historiett ”Tuschritningen”, hon som börjar gråta när den flirtiga huvudpersonen visar en teckning för henne, och hon förgäves försöker förstå vad den betyder. Söderberg är ju en annan föregångare till Thörn, fast då tänker jag mer på en annan historiett, ”Spleen”, som kombinerar det absurda förloppet med en uppsluppen stil.

 

Här finns ett sinne för detaljer, associationer, utvikningar, digressioner, minutiösa faktagenomgångar … Informationen bidrar till det absurda, det gagnlösa försöket att åskådliggöra en verklighet. Men hur var det med kriminaliteten och brotten, som skulle vara det gemensamma ämnet? Jovars, nog förekommer det brott här och där, men samtidigt förekommer dessa gärningar i skumrasket – så som det väl är i verkligheten. Och hur ska man nu klassificera Thörns bok, om inte som verklighetsskildring?

 

Det som hotar att bli effektsökeri ger också vika för det allvarliga uppsåtet, och gör det till en högst politisk text. Det experimentella åsido, här tappas tempot ibland, och ibland tar tvångstankarna över berättandet och det blir statiskt. Men glimtarna dominerar. Och som läsare hålls man på sin vakt av det pigga språket, de många oväntade infallen.

 

Thörns humor oroar, så som genuin humor måste göra. Ofta sägs det att humor är tidlös. Kanske det: mer tror jag att humor bygger på överraskningseffekten, och det som gjorde till exempel Seinfeld till en rolig serie på 90-talet var att skämten överraskade – när de har nötts ned av referat och repriseringar tappar de all fräschör. Men Thörn lyckas ofta skapa en humor som beter sig irrationellt och som vågar ta nya vägar.

 

Ett exempel från sista ”novellen”:

 

Ett ihåligt ljud hörs från dörren. En hand knackar. Det är en distinkt knackning. Inte aggressiv (som från en utåtriktad dåre) eller desperat (som från en döende i behov av en telefon) men en knackning med uppenbart eftertryck (en socialdemokratisk valrörelseknackning i Järvaområdet).

 

Jag vågar påstå att detta kommer att vara roligt också om ett par årtionden åtminstone. Däremot hoppas jag att en klassikerutgåva behöver förses med en fotnot för att framtidens läsare ska förstå vilka de ”Bo Kaspers Orkester” vars ursäkt för musik får en person att utbrista: ”Den som har gjort den här jävla Spotifylistan skall fan hamna i ett läger med Soljenitsyn.”

Litterär kalender 2021, [red] Magnus Halldin, Samfundet De Nio och Norstedts

Efter avhoppen i Svenska Akademien ter sig laguppställningen för De Nio allt slagkraftigare, och dess inflytande även det som avgörande för svensk litteratur. Till exempel gavs nyligen deras stora pris till översättaren Jan Stolpe för sin översättargärning. Han intervjuas utförligt i den senaste utgåvan, Litterär kalender 2021, som med sina drygt 400 sidor är den ambitiösaste hittills.

 

Den här boken är ett tillskott med sina längre essäer. En höjdpunkt bland dem är Moa Ekboms (lektor i latin) utredning av hur Dido, Emma Bovary och Lady Diana agerar som försmådda älskare. Hon hittar också kopplingar till deras beteenden, hur de gärna klär ut och upp föremålet för sin kärlek, och hur denna metod kan utläsas som en del av fiktionaliseringen av dem, att de för att utstå mediokra män känner sig nödgade att förädla dem. För i tur och ordning Aeneas, Léon och Rodolphe, samt James Hewitt är otillräckliga i sig: ”De sargade kvinnorna med sina storvulna drömmar och förhoppningar har nog med personlighet för att även skapa en drömprins. Tråkiga män som ser bra ut till häst kan man lätt klä ut och lura sig själv att falla för.”

 

Här finns också välkomna poetporträtt av Anna Greta Wide och Lars Norén. Dick Claéssons text om Wide bildar ett appendix till de två böcker som Norstedts gav ut i fjol – sensationellt bra. I synnerhet den bok med tidigare outgivna dikter var förbluffande bra. Bildmaterialet är generellt utsökt i den här boken, där man till exempel kan se en familjebild där den nio- eller tioåriga Anna Greta poserar med föräldrar och syster: medan de andra fokuserar blicken mot en officiell kamera vänder sig Anna Greta rakt mot en annan kamera, med en allvarstyngd blick.

 

Och Sara Abdollahis text om Norén kan med fördel läsas som en aptitretare inför det urval dikter som Bonniers ger ut i november. Hon skriver entusiastiskt om bokstavlighet och utplåning, och hittar ovanliga ingångar till de dikter Norén skrev – jag är ense med hennes höga uppskattning av honom som poet, likväl som hennes bild av att han förenar en kärlek till människan och språket. Han skriver ofiltrerat, men samtidigt utstuderat. Med sitt strängare språk, sina strängare anspråk, blir Norén för Abdollahi ett motgift mot samtidens vulgära språkbruk, och han gör det med paradoxalt nog med en språklös poetik.

 

Bland de övriga texterna läser jag med förtjusning och nyfikenhet Victoria Greves funderingar kring redaktörskap, och Torbjörn Elenskys resonemang kring ett postlitterärt landskap. Hans pessimism kan ändå inte utmynna i något annat än att vi kommer att fortsätta läsa även klassikerna, om än vi som gör det blir allt färre – den tiden är förbi då de ägde en funktion att förena en större ansamling läsare. Men även om allt mer tyder på att läsning av författare som Woolf och Proust kommer att bli ett specialintresse behöver det inte bli exakt så. Han summerar att bekant narrativ, visst, men verkligheten har ofta visat att även om kurvan pekar i en bestämd riktning kan den avvika innan den nått fram.

 

Några av samfundets ledamöter bidrar. Kerstin Ekman skriver om lokselar hos Birgitta Lillpers. Nina Burton intervjuar Jan Stolpe – en intervju som förtjänar en egen text, med sitt fullödiga porträtt av en anonym tjänstgörare i svensk litteratur, så som översättare alltid blir för lite uppmärksammade. Jonas Ellerström skriver om fängslande bilder av Elsa Björkman. Gunnar Harding skriver om och översätter William Blake. Ursäkta mig medan jag hämtar andan här.

 

När Gunnar Harding kring millennieskiftet samlade den engelska romantiken i tre enastående böcker fanns det inte plats för särlingen Blake. Nu översätts ett utdrag ur Blakes legendariskt snåriga epos ”Milton”, om poeten som skänkte oss Paradise Lost:

 

Hur Milton trängde in i min Fot såg jag i de nedre

regionerna av Inbillningen, också alla människor på Jorden

och alla i Himlen såg i Inbillningens nedre regioner

i Ulro bortom Beulah, det väldiga skred som var Miltons nedstigande.

Men jag visste inte att det var Milton, ty människan kan inte veta

vad som försiggår i hennes lemmar förrän Rummets & Tidens fortskridande

avslöjar Evighetens hemligheter; ty mer långvarig

än några andra jordiska ting är Människans jordiska Gestalt.

 

Erkänn att vi vill läsa mer ur ”Milton”, som aldrig tidigare översatts till svenska.

Den fornegyptiska familjesolen, Leif Holmstrand, Pequod Press

Efter att ha läst 73 (förträffliga) diktsamlingar om trendiga saker önskar jag lägga ett ord för en mer normbrytande och okonventionell poet. Leif Holmstrand: gurlesk, queer och spretig. Hans författar- och konstnärskap är svåröverblickat, men som konstant fungerar just det utmanande – förmågan att pricka rätt in i samhällets sköraste smärtpunkter.  

 

Hans senaste bok är diktsamlingen Den fornegyptiska familjesolen, ett ambitiöst försök att färdas tidsmässigt tillbaka till antikens Egypten och dess solhymner. Men även om namnen Nefertiti, Akhentaton och Tutankhamon förekommer är det en tidlös eller snarare anakronistisk värld som Holmstrand låter framträda – inte minst genom sitt bruk av svart plast. Kanske det ska kallas tidsförskjutning snarare än tidsresa.

 

Som vanligt är Holmstrand ute efter att oroa, och gör det med hjälp av metaforer som inte riktigt lägger sig till rätta i en bestämd förståelse. I hans dikter är det mer skugga än ljus, och han rör sig konsekvent mot ”publikens åska” (applåder, sufflerar metafor-tydaren, men det är ett tydande som återigen inte riktigt når fram: dessa metaforer ska inte dechiffreras, de ska lämnas intakta). Metaforerna slappnar inte av i dessa känsligt ljussatta dikter.

 

Kropp och sjukdom handlar det också om, men Holmstrands poesi fogar sig sällan i enhetliga mönster, hur konsekvent han än skriver. Det liknar hans konst: spretigheten, hur motiven sprider ut sig, mot det växande och blödande, det obehärskade. Det finns en frodighet i språket som får mig att tänka på Dylan Thomas, hans oslagbara dikt om vinterfeber, kärleksgravar och krokiga rosor: ”The force that through the green fuse drives the flower”.

 

Så ja, Leif Holmstrand skriver en poesi som befinner sig vid sidan av det polerade vi lärt oss känna igen som generisk svensk samtidspoesi . Ärligt: han har mer gemensamt med typ Stagnelius, för vem skriver ens så här knasigt snyggt: ”Myndig eller döende, men så vacker.”

 

Han bedriver en konst som omfattar det ovälkomna och oönskade. Han sysslar med iscensättningar som är underbart bemötande. Han skriver en skönhetsbefläckad poesi. Den är vild, och som läsare är det inte utan att man ibland känner sig i farozonen. Som sagt är den svår att kategorisera eller samla under ett enhetligt uttryck. Men han skrapar upp en reva in mot nutida frågor om transsexualitet och androgynitet, och gör oss medvetna om historiens dubbelhet – både dess begränsningar och dess potential. Ja, den är mossig, men den är också full av möjligheter som väntar på att infrias.

 

I mitten av boken finns något som liknar en sonettkrans, fast de enskilda dikterna har skuffat av sig en av sonettens obligatoriska fjorton rader, och sprider ut sig i blott elva nästan-sonetter totalt, så det blir mer nästan-krans. Insmuget finns en glänta med tvåradiga fragment, som ger andrum och fristad. I dessa korta försiktiga dikter finns så mycket av det som gör Holmstrand till en så speciell poet:

 

                      ondskeförsamling

                      som folkmun ljudligt

 

                      uttryckt

                      önskat kallat

 

                      som

                      låt oss enas om det

 

                      måste skjuta allt i sank

                      och alltid

 

                      som vuxna

                      goda samspel döda nu

 

Det här är på riktigt farlig läsning, och den är utmanande på helt nya sätt. Holmstrands bedrift är att göra oss uppmärksamma på allt det ominösa i vår omgivning, allt det som är kopplat till konventioner och normer, och som glittrar mörkt.

 

Han skriver vackert och insiktsfullt om förvandlingar, men vänta nu: vad då vackert? Jo, hans definition av skönhet är originell, och gör oss mottagliga för omvärderingar. Sapfos definition av skönhet – ”det vi älskar” – är gångbar också här, i och med att vi har att göra med en otyglad poetik. Och vad då förvandlingar? Jo, Holmstrand visar att det är nödvändigt att bryta sig loss från gängse uppfattningar, stelnade vanor och allt som får oss att stagnera. I hans ljus spricker trollen, men det är ett sällsynt ljus, mörkerstrålat.

 

Den här boken är en del av ett större bygge, men är en tillgänglig introduktion till en omistlig poet. (Jag har nämnt Dylan Thomas och Stagnelius: fatta hinten.) Holmstrand rör sig allt längre bort från det gängse uttryckssättet, och det är förvisso en farlig väg att gå, att det hotar att göra honom till en solitär. I det korta perspektivet kan det vara förödande.

 

Men här finns sådan språklig energi, sådant lekfullt allvar, och dikter som med solid självkänsla hävdar sin självklara rätt att existera i det ekosystem som vi befinner oss i. Här utmanas våra invanda föreställningar om vad som är vackert och fult. I Alexander Svedbergs ovanliga efterord får vi nödvändig kontext, fast från ett annorlunda håll, genom en genomgång av inavel och androgynitiet i det antika Egypten, samt hur dess soltematik hanterats av Thomas Mann, Georges Bataille och Dorothy Porter (australiensisk poet).

 

Jag läser Holmstrand som en outtröttlig optimist, men även i den positionen är han okonventionell. Han har en förmåga att hitta det ljusa också i det mörka: ”till slut kom dagsljus ur stela munnar”, till exempel. Det är det provisoriska som är hans ämnesområde, det som inte försöker nå fulländning. Eller så här: når fulländningen från andra håll. Han fogar samman material som inte verkar höra samman eller hålla ihop. Och får det att passa, i en allt märkligare och allt djärvare matchning. Resultatet: positiv dödsdikt.

Strängnäs är inte som andra städer. Poesi och prosa i Strängnäsmiljö, Bo Setterlind, Strängnäs bibliotek

Bo Setterlind valde en olämplig kulle att dö på, när han stred mot den modernistiska poesins intåg. Hans klagomål att ojämn högermarginal var otillräckligt för att definiera en text som poesi må ha gett honom rätt i sak, men man kan med fog ändå hävda att han kämpade i onödan.

 

Som en av den svenska poesins one hit wonders delar han utrymmet med en annan motståndare till modernismen. Sten Selander är mest känd för sin dikt ”Spela kula”, och Setterlind har ”Döden tänkte jag mig så” som sin mest kända hit. Det är inte fy skam att få sådant genomslag, även om man inte ska överskatta nutida läsares bekantskap med dessa två hits. Eller för den delen med Hjalmar Gullberg, aktuell med en samlingsvolym Dikter. Det vore märkligt med en helt fixerad kanon, och orättvist att anse dagens läsare obildade för att de inte lusläser gårdagens hetaste namn – ungefär lika orättvist som att anklaga 50-talets läsare som obildade för att de inte dyrkar Ann Jäderlund.

 

Setterlind hade Strängnäs som geografisk bas. Det var här han tillbringade barndomen, och större delen av sitt vuxna liv. I boken Strängnäs är inte som andra städer som utkommer lagom till 98-årsjubileet av poeten har litteraturutvecklaren Peter Björkman samlat Setterlinds texter om hemorten, både prosautdrag och dikter, främst samlingen Strängnäsmotiv från 1973, som här återges i en extended version, samt 52 ytterligare dikter som saknar anknytning till staden.

 

I sitt förord anger Björkman också de kvantitativa egenskaperna som anledning att fortsätta läsa Setterlind: ”Jag tror inte det finns någon svensk poet under de senaste åttio åren som sålt lika många diktsamlingar eller varit intervjuad i pressen lika många gånger. […] Han bör utan tvekan kunna klassas som de senaste hundra årens meste svenske livepoet, mer populär än Bruno K. Öijer eller någon av de många Spoken Word-poeter som växt fram i Poetry Slam-rörelsen på senare år.”

 

Det här låter som en reklamtext skriven av Björn Ranelid. Tyvärr har de sämsta av Setterlinds dikter också en benägenhet att använda metaforer skriva på ranelidska: ”Varje barn / är en färg, / som Gud målar med.” Jag säger tyvärr, eftersom Setterlinds rykte är sämre än han förtjänar, och hans bildspråk annars är enhetligt. Han framträder i förordet som något av spexare och PR-snille, och odlade bilden av sig själv som poet lika starkt som just Öijer.

 

Det är en ojämn poet vi har att göra med. Det går inte att ta miste på hans kärlek till hemstaden. Några av de övriga dikterna fungerar inte riktigt, där ”Du är den ende” behöver Lill Lindfors röst för att nå oanade höjder som ett av vår sångskatts mest glittrande örhängen. Den bekanta ”Döden tänkte jag mig så” är – liksom alla hits – sämre än genomsnittet av konstnärens produktion. Betydligt starkare är i så fall en kärleksvisa:

 

                      Jag ligger i mörkret hos dig,

                      där har jag ro.

                      Ingen människa finns,

                      som är så god.

                      Jag är fäst vid mörkret,

                      jag är fäst vid dig.

                      Vore jag skild från mörkret,

                      vore jag skild från dig.

                      Jag ligger i mörkret hos dig,

                      som fågeln i sitt bo.

                      Och vinden sjunger min visa.

 

Rolig är också en dikt som raljerar över kritikerna som pissande hundar, ett slags kritik som aktualiserades när han som gör en podcast tillsammans med Alex Schulman (jag har för tillfället glömt hans namn: googla om du är intresserad) pissade på ett tidskriftsnummer av Filter för att de skrivit att hans familj bestod av psykopater. Verkligheten följer som bekant dikten, som redan Oscar Wilde visste att berätta.

The Handmaid’s Tale och den nödvändiga hämnden

Första säsongen av tv-serien The Handmaid’s Tale började sändas bara månader efter att Donald Trump installerats som president i USA. De inblandade har meddelat att den serie de spelade in fick en helt ny relevans med den nytillträdde presidenten. Samma höst briserade #metoo, och det kulturella klimat vi har levt i de senaste åren har varit idealiskt för just den här konsekvent feministiska serien, som bygger på Margaret Atwoods roman från 1985.

 

När nu fjärde säsongen går i mål med onsdagens tionde avsnitt kan det vara dags att summera utvecklingen så här långt (en femte säsong har redan bekräftats). Medan första säsongen slaviskt följde Atwoods roman har fortsättningen varit helt utan inblandning från författaren. I en intervju med Time nyligen sa hon att det enda ultimatumet hon hade ställt var att de inte fick göra sig av med karaktären Lydia.

 

Medan det ofta hävdas att boken alltid är bättre än filmen kan det finnas anledning att här revidera uppfattningen. Jag tycker första säsongen av The Handmaid’s Tale står sig mer än väl i jämförelse med romanen. Bland annat i kraft av en annan och mer beständig resonansbotten. På 80-talet var Atwoods intentioner att varna för kalla krigets konsekvenser (hon skrev romanen i Västberlin), medan 2000-talet har betonat religionen och fundamentalismen. Det våldspatriarkat som Gilead representerar har getts en än mer framträdande roll i serien, och den typ av könsstereotyp konservatism som Trump-eran förespråkade speglas ypperligt genom varje säsong.

 

Den fjärde säsongen behöver inte spoilas här, men den mest spännande utvecklingen förblir Junes arbete med den PTSD som hon tvingats leva med. Personer i hennes omgivning uppmanar till försoning: själv väljer hon hämnden, sammanbitet gestaltad i ständiga inzoomningar mot skådespelaren Elizabeth Moss ansikte. En metod vars frekvens har kritiserats, liksom att serien är för pessimistisk och för överdrivet mörk i sin världsbild.

 

Men inzoomningarna fyller en dramaturgisk funktion, i att ge tittaren möjlighet att återvända till de fasor June har upplevt. De ger oss också chansen att bli delaktiga i hennes motstridiga känslor. Bara för att vi har lärt oss att vända andra kinden till betyder det inte att det är en enkel lärosats, när vi inbillar oss att det känns bättre att slå tillbaka. (Det kanske det gör – men bara för stunden.)

 

Just denna delaktighet hör till det unika med The Handmaid’s Tale. Junes utveckling har fört henne till en position som mer maskinell än mänsklig. Som sådan påminner hon en hel del om den konventionella actionhjälten på film, så som han formades på 80-talet av Rambo och John McClane i Die Hard-filmerna. Eller för den delen den tyste hämnaren i västernfilmer från tidigare snitt, ofta gestaltad av Clint Eastwood.

 

Med den skillnaden att det för June inte är frågan om att robotlikt skipa en rättvisa baserad på öga för öga. För henne blir det ett dilemma, som vi följer tack vare Elizabeth Moss skådespelarkonst som så utomordentligt förmedlar den svåra balansgången mellan att hämnas och förlåta. En nyckelreplik i den fjärde säsongen är hennes retoriska fråga: ”Varför får vi inte vara så rasande som vi känner oss?”

 

Därmed blir serien mer utmanande än dess kritiker ger den erkännande för. Den omfattar den etiska frågan om hur vi ska bibehålla vår godhet utan att utnyttjas som dörrmattor av destruktiva krafter i vår omgivning. Dess klangbotten må vara mörk, men denna svärta behövs i en värld som i allt högre utsträckning håller på att acceptera totalitära krafter.

 

Att The Handmaid’s Tale är en dystopi är en sanning bara för somliga av oss. För somliga är det en utopi. I romanen blir Junes finansiella rättigheter spärrade, och hon spekulerar om hennes make Luke kanske i hemlighet tycker det är rätt så skönt att vara den med makten, att ha det som det var förr. Vi ska inte glömma att en inte oansenlig del av mänskligheten drömmer sig tillbaka till denna tid, då mannen bestämde allt. Om inte det motiverar pessimism vet jag inte vad som gör det.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/6 2021)

Tingens instanser, Erik Bergqvist, Nirstedt/Litteratur

Erik Bergqvist är en av dessa poeter som verkar i skymundan. Han har gett ut sex diktsamlingar, fått några priser, men inte erhållit något större genomslag. Likaledes med den musik han ger ut under namnet Scatter, som har 9 lyssningar per månad på spotify: hans senaste EP ”Disappear” förtjänar mer än så.

 

Nu utkommer hans sjunde diktsamling , nu på Nirstedt/Litteratur, efter att tidigare ha huserat på Ruin och Bonniers, och det är igenkännbart. Bergqvist skriver en diskret slags poesi, som inte larmar och gör sig till. Det han sysslar med är en slags katalogisering av den tingliga världen, så Tingens instanser är en logisk titel som utvecklar och driver vidare hans poetik.  

 

Det är tingen som ska benämnas, och Bergqvist gör det med pedantisk noggrannhet. Man kan tycka att det är en typisk killgrej, att samla in kunskapen och agera kalenderbitare, men ambitionen sträcker sig längre än till pojkrummets nörderi. Här ska ett nu skrivas fram, utifrån naturen och staden som inte lika mycket motpoler som samverkande – instanser. De binds ihop, och i stället för att nöja sig med att passivt betrakta ska också det mänskliga inkluderas i dikterna.

 

Här finns en viss förkärlek för esoteriska glosor, och det är väl också en killgrej, att sträcka sig efter de svåraste orden i de svåraste ordlistorna. Men det abstrakta innehållet förankras i ett mänskligt perspektiv, en berättelse som löper genom dikterna. Ibland kan det slå över i det tramsiga (är det också en killgrej?), som när själar förväxlas med sälar. Det kan också bli ganska förbryllande:

 

                                           också inuti fenomenen

                      skallrar schismen. färger anländer

                      försenade. bakfulla. andas med gälar.

                      i metron absurda masker. och din egen

                      dags rörelser hopträngda i ett groteskt

                      anagram till roman om tröttheten.

 

Nej, jag är kanske inte helt ense med rader som dessa (speciellt de sista raderna ter sig lite sökta), men det är poesi, och det som förbryllar kan vara konstruktivt och konstfullt. Någon enstaka gång kan jag önska att Bergqvist skulle hålla igen med det filosofisiska stoffet. Den som letar efter Platon och Spinoza behöver inte leta länge. Den sapfiska strofen som legat i svensk träda sedan Tranströmers tidiga dikter kan också glädja sig åt det fyndet i denna bok

 

Men samtidigt: medan jag längtar efter dynamik upptäcker jag att den finns här, i hur följsamt Bergqvist tar sig an sitt material, men att den kan vara för medvetet placerad. Det ska inte förnekas att variation finns, i hur den språkliga flyktigheten möter känslomässig pregnans. I stället för den slitna jämförelsen med Tranströmer, som Bergqvist nog tröttnat på, kan man se hur dessa dikter befinner sig i Magnus William-Olssons tradition, språkligt sköra dikter som förmedlar ett tungt och starkt innehåll. Även här finns ett behov av det utopiska som en utväg ur det trasiga.

 

I bokens näst sista dikt, den längre ”Coda: gnistregn, avfall” ger olika citat resonans åt dikten, däribland en strof från Kate Bush. Paradoxalt nog blir denna dikt mer originell och självständig. Här blir rösten mer självbärande, och det finns gott om suggestiva enskildheter, som den kufiska raden ”inspelad snö”.