Era anklagelser är meningslösa, Pär Thörn, Kaunitz-Olsson

Sveriges bästa PT heter Pär Thörn. Han ombesörjer en oförliknelig konceptuell konst i sann absurd anda, med anor från – tja, Erik Beckman och Åke Hodell, eller för att plocka ett par samtida, Malte Persson och David Nessle (Muralgranskaren). I rasande takt gav han i början ut ett par dussin böcker på ungefär lika många förlag, men takten har mattats något de senaste fem åren. Man kan vara säker på mycket: att man vet var man har honom hör inte till dessa saker.

 

Nu har han utkommit med boken Era anklagelser är meningslösa, som till det yttre liknar en novellsamling. Vi följer ett antal olika karaktärer: en hemlös man och en före detta rektor i de två första av tolv texter, men snart nog krackelerar det, när vi avlyssnar en mans tankar under en inköpsrunda på en Ica-affär, tankar som enbart kretsar kring krigsförbrytelser. Texten börjar stupa rätt nedåt.

 

Och brott är det gemensamma temat för hela boken, det som knyter ihop de olika berättelserna, där Thörn gärna växlar stil och texttyp, likväl som han tidsmässigt hoppar bakåt till 1970- och 1920-talet. Ibland är det fabelaktigt, ibland hyperrealistiskt, och ibland flams och trams. Att leva i fantasin är att befinna sig farligt nära vanvettet. Det aparta och det igenkännbara tävlar om utrymmet. ”God dag yxskaft” är bara förnamnet. På tal om yxor handlar det påfallande ofta om vapen.

 

Men blir man någonsin klok på vart vi är på väg? Och är sådant viktigt? Den typ av läsning som aktiveras får mig att tänka på den stackars flickan i Hjalmar Söderbergs historiett ”Tuschritningen”, hon som börjar gråta när den flirtiga huvudpersonen visar en teckning för henne, och hon förgäves försöker förstå vad den betyder. Söderberg är ju en annan föregångare till Thörn, fast då tänker jag mer på en annan historiett, ”Spleen”, som kombinerar det absurda förloppet med en uppsluppen stil.

 

Här finns ett sinne för detaljer, associationer, utvikningar, digressioner, minutiösa faktagenomgångar … Informationen bidrar till det absurda, det gagnlösa försöket att åskådliggöra en verklighet. Men hur var det med kriminaliteten och brotten, som skulle vara det gemensamma ämnet? Jovars, nog förekommer det brott här och där, men samtidigt förekommer dessa gärningar i skumrasket – så som det väl är i verkligheten. Och hur ska man nu klassificera Thörns bok, om inte som verklighetsskildring?

 

Det som hotar att bli effektsökeri ger också vika för det allvarliga uppsåtet, och gör det till en högst politisk text. Det experimentella åsido, här tappas tempot ibland, och ibland tar tvångstankarna över berättandet och det blir statiskt. Men glimtarna dominerar. Och som läsare hålls man på sin vakt av det pigga språket, de många oväntade infallen.

 

Thörns humor oroar, så som genuin humor måste göra. Ofta sägs det att humor är tidlös. Kanske det: mer tror jag att humor bygger på överraskningseffekten, och det som gjorde till exempel Seinfeld till en rolig serie på 90-talet var att skämten överraskade – när de har nötts ned av referat och repriseringar tappar de all fräschör. Men Thörn lyckas ofta skapa en humor som beter sig irrationellt och som vågar ta nya vägar.

 

Ett exempel från sista ”novellen”:

 

Ett ihåligt ljud hörs från dörren. En hand knackar. Det är en distinkt knackning. Inte aggressiv (som från en utåtriktad dåre) eller desperat (som från en döende i behov av en telefon) men en knackning med uppenbart eftertryck (en socialdemokratisk valrörelseknackning i Järvaområdet).

 

Jag vågar påstå att detta kommer att vara roligt också om ett par årtionden åtminstone. Däremot hoppas jag att en klassikerutgåva behöver förses med en fotnot för att framtidens läsare ska förstå vilka de ”Bo Kaspers Orkester” vars ursäkt för musik får en person att utbrista: ”Den som har gjort den här jävla Spotifylistan skall fan hamna i ett läger med Soljenitsyn.”