att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 nov. 2012

Divergent, Veronica Roth

Veronica Roths nyskrivna trilogi Divergent jämförs oundvikligt med den omåttligt populära Hungerspelen-serien. Även detta är ibland andlöst spännande, med några skarpa larm om faror som väntar oss.

Jodå, här finns gott om dramatik och spänning, när sextonåriga tjejen Beatrice tvingas svika sin familj och välja en ny falang av de sammanlagt fem som samhället är indelat i – det här kan erinra om sorteringshatten på Hogwarts. Vi befinner oss i ett framtida Chicago, lagom luggslitet och dystopiskt, med oroande föraningar om krigsrustning.

Beatrice blir Tris, när hon hamnar hos ”De tappra”, och genomgår en prövotid för att kvalificera sig. Men den är inte värre än att hon har tid att förälska sig i en instruktör, och taturera sig rätt många gånger. Ja, det liknar nästan reklam med alla återkommande stunder vid tatueringsnålen.

Tris valhänta möten med instruktören som heter Four är skildrade lika valhänt av Roth. Tris är förstås lika klumpig som Bella i Twilight-serien, och de frekventa likheterna med tidigare succéer som Harry Potter, Twilight och Hungerspelen må vara en belastning: den som förväntar sig originella grepp har missförstått något väsentligt.

Däremot lyckas spänningsmomenten stundtals vara rejält oroande, och det sker förstås tack vare att Roth har lyckats gestalta Tris så bra. Hennes påtvingade kamrater i den nya falangen är desto mer anonyma, men de kanske utvecklas vidare när serien fortsätter, och tillåts vara mer än obetydliga skuggor i kulissen.

Tris är förvånande mångsidigt tecknad, och blir aldrig endimensionell, så där odrägligt hyvens och rekorderlig som protagonister i en hårt styrd genre annars riskerar bli. Nej, hon är mer av pragmatisk överlevare, som väljer att slåss ohederligt när omständigheterna så kräver. Det är mer realistiskt än renhårigt.

Jag hittar också något som möjligen är en subtil pik mot den kanadensiska författaren Margaret Atwood, när Roth låter en av sina mest osympatiska karaktärer dela efternamn med henne, liksom förnamnets initial – den tarvliga Molly. Atwood har ju själv bidragit till S/F-genren, med romanen Tjänarinnans berättelse.

Som inledning till serien är det alltså löftesrikt med denna första volym. Den är effektivt berättad, i episoder som raskt avlöser varandra. Atmosfären är mer än lite otäck, och det är upplagt för en lika laddad fortsättning.

Det som fungerar allra bäst med boken, och som troligen gör den smått oemotståndlig för yngre läsare, är att de dilemman Tris möter ändå är allmängiltiga: det handlar om att möta utmaningar, att visa mod, ta ansvar, och konsten att tygla hemligheter, men också om svåra lojalitetsval. I den här framtiden lyder mottot ”Falang före blod”, vilket alltså betyder att familjen är mindre viktig än din funktion i samhället.

Läst så blir Roths dystra historia en besk samtidskommentar, och något av en varning inför de bistra tider som väntar. Då blir det här både mörkt och trovärdigt, där man läser med bävan när hemskheterna trappas upp vid slutsidornas obligatoriska strid.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/11 2012)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar