Shuggie Bain, Douglas Stuart, Picador

Redan första stycket räcker för att nagla fast läsaren. Vi får följa den unge vuxne Glasgow-bon Shuggie, som inte har annat att göra än att vänta på och se fram emot morgondagen. Den som lever i ett odrägligt nu och ett ännu värre då har bara detta val. I morgon. Kanske det är bättre då.

 

Sedan kastas vi drygt tio år bakåt i tiden, till den överdjävliga barndomen. Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain har fått Bookerpriset och så många lovord – jag räknar till 41 blurbs i min pocket – att man kan känna viss bävan inför den. Kan den leva upp till hälften så vore det tillräckligt. Men det är så här med riktigt bra romaner, att de kan utplåna intryck från föregångare, och radera vad man mints från liknande skildringar. För drygt tjugo år sedan läste jag ett koppel av irländska uppväxtskildringar, präglade av stenhård fattigdom, obönhörlig alkoholism, och rå humor. Samtliga blev prisbelönade och hyllade. Stuart verkar i den traditionen.   

 

Shuggie har fått sitt namn efter sin far, taxichaffis och osofistikerad vivör. Snabbt lämnar han familjen för sin nya flickvän, och lämnar hustrun Agnes ensam med barnen, tonåringarna Caff (Catherine) och Leek (Alexander) och den vid början endast sexårige Shuggie (Hugh). Agnes dricker, och hennes kamp med – oftare mot – alkoholen är i fokus under Shuggies uppväxt. De rör sig geografiskt mot fattigare och ruffigare områden, där Agnes tas emot av grannarna med ett par valiumtabletter och några stadiga vodkaslattar i te-muggar mitt ute på gatan.    

 

Med religionen som fond, katoliker och protestanter som försöker leva sida vid sida. Stuart skriver med humorn som överlevnadsstrategi, och det är en svår balansgång. Att skämta om misär innebär svåra överväganden, men vad som ger hans berättelse ytterligare dimensioner är att han verkar delvis utgå från egna erfarenheter. Shuggie växer upp som ett mobbat barn, som tyr sig till flickor och dockor. Medan Leek oroas över hur det ska gå för sin yngre bror: ”What good was a soft boy in a hard world?”

 

Men Stuarts förmåga att ge berättelsen kontur består också i hans observationsförmåga, hur han återkommande beskriver i detalj hur Agnes drickande ser ut, till exempel med vilken expertis hon behandlar ölskummet när hon handskas med sina burkar Special Brew. Men också i en avgörande scen när hon går i ösregn för att pantsätta en päls, och desperationen och förnedringen när hon frågar efter vägbeskrivning på en bensinmack, och kvickt blir genomskådad som alkoholist. Hela hennes berättelse består av denna orättvisa strid mot alkoholen och dess följder, alla lögner och allt svek som den genererar. Hur hon nallar av socialbidraget och ligger med grannskapets män för att få slantar för att ombesörja sitt drickande.

 

En av dessa konsekvenser är förstås våldet, som manifesteras när Agnes mamma ber sin dotter täcka över sina blåmärken och mammans kompisar, ”a clutch of old dears”, tjuvlyssnar: ”The women peeling potatoes exchanged a symphatetic glance that said they knew how bruises could be more plentiful than hugs in a marriage, and not just for the women.” Porträttet av Agnes blir romanens osynliga huvudperson, en kvinna som försöker göra allt för sina barn, men som får dagliga återfall. Stuart rör sig tätt inpå hennes osäkerhet, tar oss rätt in i hennes skamfyllda huvud, och det är plågsamt att följa. Och det är ju så här: jag har läst många, alltför många skildringar av misär och elände, men har jag någonsin läst en så drabbande skildring, som går rätt in i hjärteroten, som i porträttet av Agnes långsamt dödliga drickande.

Våldet finns ännu mer i hur Shuggie behandlas på skolan, på hemväg därifrån, och hur svårt det är för honom att klara sig utan att drabbas av smädliga glåpord och tvättäkta misshandel. Det är ännu mer plågsamt att maktlöst bevittna detta, kanske eftersom man läser med vetskapen att det är så vanligt förekommande. Likaså Agnes: i detta Thatchers storbritanniska 80-tal finns det inget unikt med hennes alkoholism, utan det är något som grannskapets kvinnor tar till för att uthärda armodet. Och männen? De håller sig oftast undan hemmet, tar första bästa chans att sjappa, om det är till puben eller till nästa varma famn kan kvitta. I den här romanen ligger sympatierna klart på de övergivna kvinnorna.

 

Stuarts språk är dialektalt i replikerna, och det känns som en nödvändig eftergift åt det atmosfärskapande han är ute efter. Därför liknar det inte den buskis som ibland uppstår när dialekten tar över berättandet. Här blir dialekten ett inslag som förstärker det gagnlösa i karaktärernas önskan att ta sig därifrån, men också hur förstörande det är att inte ens ha något att hoppas på. I några ömma scener försöker Agnes också behålla någon slags värdighet genom att lära Shuggie att göra sig av med sin dialekt, eftersom den gör honom så utsatt. Håll huvudet högt, lyder hennes ständiga uppmaning, som också blir romanens nödvändiga och oväntade ljuspunkt. Kärleken mellan Agnes och Shuggie är starkare än allt annat.

 

Det blir en roman om förtvivlan, som visar hur svårt det är att leva, men också om överlevnad och hur det går att uthärda svåra omständigheter. Det finns många ögonblick som visar hur katastrofalt svår Shuggies uppväxt är. Hur det påverkar hans självkänsla, visst, men också hans fysik, att ständigt vara i beredskap för mammans nyckfulla beteende när hon dricker. På hemväg från skolan lär han sig att om han hör countrymusik spelas i hemmet, då är det kört. Här saknas den konventionella alkoholromantik som man utan besvär kan hitta i så många berättelser om hur supandet förlöser kreativiteten: här är drickandet bara förtärande, förgörande, förstörande.

 

Mycket har sagts om vilken rolig roman Shuggie Bain är. Jag skrattade inte en enda gång. Det beror ju på att Douglas Stuart lyckas förmedla karaktärernas utsatthet utan att göra dem till vare sig föredömen eller avskräckande exempel. Hur djupt Agnes än sjunker i förnedring behåller hon sin mänsklighet, det som gör henne så igenkännbar, att det finns så mycket av var och en av oss i henne. Jag må vara ursäktad om jag inte finner det roligt.