Evigheters evighet, Ásta Fanney Sigurðardóttir, översättning Johns Swedenmark, Rámus

Ásta Fanney Sigurðardóttir är mångsysslare som ägnar sig åt bildkonst, musik och poesi. I hemlandet Island räknas hon som nyskapande avantgardist, och nu föreligger hennes diktsamling Evigheters evighet på svenska. Det är uppenbart att hon skriver en språkligt vildsint poesi som ställer höga krav på översättaren: tur vi har den rutinerade John Swedenmark som tagit sig an detta hisnande verk och gör det med sedvanlig lyhördhet.

 

Sigurðardóttir tar gärna in ljuden i sin bildrika poesi, där metaforerna är av det omilda slaget. Även illustrationer försvarar sin plats i denna märkligt enhetliga bok Hon skriver en poesi som alltså är vildsint, lika inbjudande som potentiellt farlig. När Björk slog igenom som sångerska i The Sugarcubes på 80-talet (alltså innan den mer lukrativa solokarriären) beskrevs hon ofta som en naturkraft. Även om det är sant är det ett förminskande epitet, som inte riktigt återger hur kraftfullt hennes insats var. Men något liknande kan väl sägas om Sigurðardóttir, att hon är vulkanisk i sina dikter.

 

Det är omruskande att läsa dessa dikter om blommor, glas, djur, sand, ögon, drömmar, spöken och nycklar. Vad som håller dem samman? Kanske en orubblig tilltro till världen, till de värden som betyder något på riktigt. Pengar? Nä, kärlek, dummer.

 

Här finns dikter som utgår från platsen, från det fixerade, men som spricker upp i surrealistiska drömsyner. Även om Sigurðardóttir skriver en slags poesi som lite slarvigt kunde beskrivas som vore den hämtad från spoken word-scenen är det så pass formmässigt genomtänkt att den bara kan existera i den här formen, på boksidan. Tilltalet är yvigt och obehärskat, men inramningen är genomtänkt och rigid.

 

Då ser hennes besynnerligt medvetna dikt ofta ut så här när den förmedlar sina klokskaper:

 

avståndet hit brännmärktes redan vid födseln

tänkandet är bara en aspekt av exemplet

 

            mod behövs inte när ödet är inblandat

            mod är nödvändigt om nån annans öde är inblandat

 

I sitt bildskapande fläskar Sigurðardóttir på med nya bildled i ett nyskapande språk där upprepningar och parenteser samverkar ”((tjärnen i nacken är ett öga))” – denna ögats tjärn återkommer, och visar samband mellan natur och kropp, hur huden blir en del av det växtliga. Hon skriver spefullt och retsamt, och det är uppiggande att följa och ta del av hur hon demonstrerar fantasins bärkraft.

 

Denna fantasi tas till vara bland annat i min favoritdikt i den här samlingen, ”LINJE SKRÄCKSLÅ”, som uppvaktar det mörker som blänker: ”Jag förför / djävlar / flår / gåshud / väver tyg av tvivel / trär en viskning genom det onda nålsögat”.

 

I korthet: hon skrattar glittrigt, inte helt olikt Eva-Stina Byggmästar, i en poetik som är påhittig och uppfinningsrik. Fast här förekommer i ärlighetens namn fler hyenor än fjärilar. Det muntra svärtas ned av något olycksbådande, och naturens trolldom är påträngande och mörk. Det är ett sätt att ta sig an tillvaron som är originell och uppfordrande, och vårt vaneseende utmanas.

 

Alla tänkbara stämningslägen inkluderas i denna bok av Ásta Fanney Sigurðardóttir, och det är en bra introduktion till ett fantasifullt förhållningssätt. Världen blir inte bättre för att man läser poesi, men å andra sidan: vad ska man annars göra? Det är ändå något som gör livet mindre outhärdligt, och därför är det spännande att se hur finurligt det går att utveckla och förnya en form som ständigt måste återuppfinnas.