Jungfrustigen, Philip Teir, Wahlström & Widstrand

Philip Teir fortsätter snickra på sitt monument över de mänskliga relationerna, med bistånd av Hjalmar Söderbergs verktygslåda. Även om han bygger gediget och prydligt finns det sprickor där mörker ger den ibland trivsamma atmosfären ett nödvändigt allvar.

Det är inte lätt att skildra kärleken utan att det slår över i antingen försköning eller cynism. Efter en tillfällig utflykt i klimatapokalypsen med senaste romanen Så här upphör världen är finlandssvenske Philip Teir tillbaka i sina bekanta marker med relationsdramat Jungfrustigen.

Författaren Richard lever i ett någorlunda harmoniskt äktenskap. Tills han på en förlagsfest träffar den tolv år äldre Paula. Det slår inte gnistor om deras attraktion, men de börjar skriva sms till varandra, och tids nog blir de ett par. Något som givetvis kompliceras av den svartsjuka hustrun, men även hans barn har svårt att komma överens med pappans nya kvinna – och vice versa.

Richard delar vissa karaktärsdrag med Hjalmar Söderbergs figurer. Att namnet är en oblyg blinkning till Richardt från Söderbergs briljanta novell ”Pälsen” är nog ingen vågad gissning: ni vet han som bakom ryggen på huvudpersonen roar sig med dennes hustru. Söderberg nämns också specifikt ett par gånger i Teirs roman, bland annat har Richards hustru skrivit en magisteruppsats om romanen Den allvarsamma leken.

Det finns en prydlighet i Teirs skrivande, en prydlighet som kan uppfattas som nästan störande i sin makliga färd genom intrigen. Men det är en prydlighet som inte saknar den typ av sprickor där mörker tillåts sippra in. Det blir då en fin balans mellan komik och seriositet.

En av de saker som Teir gör nästan bättre än någon annan samtida svensk prosaförfattare är blicken på individernas egenheter. Hans slutsatser är imponerande korrekta; exakt så här är vi människor, tänker jag återkommande under läsningen. Här sägs nya saker om oss, saker som vi mår bra av att känna till.  

Alltså är Richard ingen helyllekille, snarare mer än en smula löjlig när han försöker ge sig in i den nya relationen med Paula med någon slags värdighet. I personporträtten finns också några riktigt fina bifigurer. Sällan har jag till exempel läst en roman där barnen skildrats så här trovärdiga i sin skepsis – i synnerhet dottern Nellys klokhet, men även sonen Williams fullt rimliga trulighet. 

Teir har känsla för detaljernas betydelser, detaljer som gör ett oförglömligt intryck (såsom ett smutsingrott tangentbord). Han har också ett välutvecklat sinne för dramaturgi, och spänningen byggs upp så att även en del förutsägbara lösningar kan anlända med förvånad min.

Det är en stundtals rolig roman – med förbehållet att den har det vemodigt anstrukna leendet som finns hos – ja, Hjalmar Söderberg. Många indirekta Söderberg-referenser blir det. Kanske för många?

Och Richard, blir han inte något av en karikatyr, när han utvecklas i fel riktning och blir allt mer egoistisk? Trots dessa invändningar läser jag Teirs nya roman med stort nöje. Han har en osviklig förmåga att få mig att dra på munnen i något som liknar ett leende, tills jag upptäcker att det mer är frågan om ett bistert konstaterande av hur allvarsamma alla lekar är.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/3 2020)