Så vad ska man läsa
i karantänens tid? Tidningarna, som inte har så mycket annat att skriva om, har
varit proppfulla med förslag, med allt ifrån Stephen King till Boccaccio, och
en hel del Camus Pesten förstås.
Själv tänkte jag ta mig an omläsning av en roman som mig veterligt ingen tipsat
om: Marlene Haushofers på många plan lämpliga isoleringsroman Väggen. Sällan har det känts så passande
som nu att läsa om kvinnans ensliga tillvaro avskärmad från hela världen.
I går läste jag
dock Erik Wallrups understreckare om Thomas Manns långnovell ”Döden i Venedig”,
och erinrade mig att jag ju inte har läst Linda Östergaards nyöversättning, som
kom i somras. Den ingår i boken 4
noveller, som en del av Bonniers fina Mann-serie. Novellen i fråga befinner
sig rätt smidigt mittemellan novellen och romanen, med sina cirka 100 sidors
format, och skrevs 1912, då det som hotade Europa var ett annalkande krig.
Tidigare har jag
nog sett ”Döden i Venedig” som en inverterad replik på Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray. Manns
protagonist Aschenbach bär sitt åldrande yttre liksom Wildes porträtt på
vinden, men på slutet tillåter han sig att föryngras med färgat hår och
hudkrämer, bara för att bli ett något vackrare lik.
Det som har
aktualiserat Manns långnovell är ju Coronaviruset, som har försatt oss i en
postapokalyptisk värld (alltså inte ”dystopisk”, som många felaktigt har
tillskrivit den, då en dystopi ju förutsätter en ny och mer totalitär samhällsordning
– denna har väl ändå inte ännu infallit?). Hos Mann är det koleran som drabbar
Venedig, trots invånarnas ihärdiga förnekanden, som yttras medan staden
desinficeras. Det är klart att sjukdomen då var en symbolisk föraning om de
spända nationsrelationerna som skulle utmynna i världskrig, men också som bara
något vagt hotfullt i bakgrunden – något man vägrar befatta sig med, förrän det
är för sent. Lite som Corona då. Även här förs statistik över antalet döda.
Och staden Venedig,
som redan för drygt 100 år sedan var i dåligt skick, har förstås blivit ännu
mer döende sedan dess. Det är påfallande hur skickligt Mann bygger upp den
dekadenta stämningen i berättelsens inledning, med frekventa glosor som ”uppgivenhet”,
”bedagad”, ”förfall”, där varje bordsduk är skrynklig och osköna fläckar breder
ut sig vart man än vänder blicken, och där gondolerna i en snygg foreshadowing är svarta som likkistor. Det
är viljan och oförmågan som inte kommer sams hos Aschenbach, som växlar mellan
det patetiska och det tragiska.
Ofta talar man om
klassiker i termer av hur överskattade de är i relation till sitt rykte. Det är
klart att om man anländer till dem med den typ av obalanserat skruvade
förväntningar som många verkar ha på det mesta kan man väl misströsta. Jag
måste ändå säga att det är en njutning att läsa denna Thomas Manns kanske mest
kända novell – inte minst när man jämför den med samtidslitteraturen. Då blir
det en häpnadsväckande påminnelse om att andra ideal kunde råda.
Att läsa äldre
litteratur (det vill säga allt publicerat före 2010) med gymnasieelever är
ibland tålamodsprövande. Deras omdöme om exakt all klassisk litteratur lyder: ”Det
är sååå detaljerat!” Ja, det finns ju hos dessa författare en tilltro till
tingens förmåga att inte bara beskriva världen, utan också gestalta den på ett
trovärdigt och rimligt sätt. Konsten kan ändå bara ge en skenbar transcendens,
och författaren Aschenbach är livstrött utan att vara helt cynisk.
Ja, han är ju estet
i första hand, när han slår sina kyska lovar kring objektet Tadzio, pojken som
han förälskar sig i. Förutom den svårtolkade gest (”löftesrikt-vidunderlig”) som
pojken ger när han är på väg mot vattnet i slutet är han helt objektifierad,
med sitt lockiga hår och släta armhålor (som en staty, tänker den något morbide
Aschenbach, och ekar därmed av konsthistorikern John Ruskins slutsats när han
blev impotent inför åsynen av sin hustrus könshår under bröllopsnatten).
Hela poängen med
Aschenbach är ju hur nutida han är, inte bara för att han föregriper vår tids
ungdomskult, utan också fixeringen vid visuella stimuli. Mann breder ut sig
kring hur viktiga våra synintryck är för upplevelsen av det sköna:
”Amor betedde sig i
sanning exakt likadant som de matematiker som för de svagbegåvade barnen visar
fram gripbara bilder av de rena formerna: På samma sätt betjänade sig även
guden, i syfte att göra det andliga synligt för oss, gärna av den mänskliga
ungdomens färg och gestalt, som han smyckade med skönhetens fulla återglans
till verktyg för minnet och vid vars anblick vi sedan upptändes i smärta och hopp.”
Fast det sköna är
ju också något som vistas bortom orden, utanför språket. Därför kan Aschenbach
inte riktigt övertyga om det unika med Tadzios uppenbarelse. Inte ens genom att
göra honom till författare – en rätt uppburen sådan – kan Mann lösa det kruxet.
Det finns också en inskriven brasklapp, som hävdar att vi bara kan prisa och
inte skildra det som drabbar oss.
Aschenbach är samtidigt
både helt otidsenlig och helt nutida, i sin approach. Han är outtalad stoiker,
och har ”uthärda” som sitt favoritord, lyder Manns lite spefulla upplysning.
Åtskilligt har sagts om hur Mann i just denna novell excellerar i ironi och
distans, men det är bara halva sanningen. Snarare är det frågan om ett avmätt
tonfall, som befinner sig mittemellan inlevelse och likgiltighet, mellan
anspänning och avslappning – eller känslans långsamma utdöende. Det är ett
tonfall som är kritiskt retfullt. Eller så här: Mann låter Aschenbach representera
en viss sorts apati som det krävs en viss ålder att uppnå – säg, 52 … (han sägs
vara något äldre än 50).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.